Söndagskrönika – Drömmen om integritet

Den senaste mandatperioden har handlat väldigt mycket om integritet. FRA, ipred , stockholmsprogrammet och telekompaketet har varit i fokus många gånger och väckt debatt lika många.

Vad vi inte tänker på är att vår integritet kränks mycket oftare än vad som dyker upp i media, bloggosfären och riksdagen. Varje gång du tar ut pengar eller använder ditt kort för att köpa något registreras det och kan kommas åt av statsmakten, varje gång du använder internet blir din ip-adress (är det i alla fall tänkt) lagrad och statsmakten kan komma åt dessa uppgifter, varje gång du går förbi en bensinmack, för nära en affär eller kanske bara förbi en trappuppgång filmas du och vi vet alla hur lätt det är att få tag på filmen.

Men det är inte nog med det. Sveriges största matvarukedja registrerar allt som deras medlemmar handlar, allt fler hyresvärdar har digital tvättstugebokning där man registrerar varje tvättid, SJ, länstrafiken och resplus registrerar alla dina resor, flygbolagen skannar hela din kropp och kan i princip se om du ätit medicin eller om du har herpes, flera hemsidor delar gladeligen ut information om hur många bilar du har, hur många obetalda räkningar du har, hur många dagsböter du fått, allt, allt, allt, allt.

Det finns säkert någon som läser det här och säger att vi får stå ut med allt det här eftersom vi måste beskydda oss från terrorister och att så länge man har ”rent mjöl i påsen” är det väl ingen fara? Men det handlar inte om det. Risken för att vi ska råka ut för terrorattentat är inte stor och jag tror knappast att en terrorist skriver om sina brott på facebook, försöker ta med sig en bazooka i sina underkläder om man ska kliva på ett flyg eller på annat sett så öppet visar sina intentioner. Michael Moore sa en gång att ju mer vi bryr oss om säkerheten, ju räddare blir vi. Jag tror att det ligger någonting i det. Faktum är att den makt vi låtit våra politiker få över vår integritet (dvs. FRA-lagen), enligt ansvarig chef, fortfarande inte har hjälpt till att fånga någon terrorist och den makt våra politiker givit polisen (dvs. att kunna visitera vem de vill när som helst) har inte resulterat i någonting annat än att ännu fler personer fått överlämna sina kroppar till okända personer. Vad gäller ica’s intresse av mina livsmedelsvanor har det resulterat i att jag fått en rabattkupong på rökt skinka och keso.

Under tiden som vi går runt och undrar ”vad händer om någon bombar flygplanet” har vi helt glömt bort ”vad händer om någon missbrukar den makt vi givit dem”. I skolor med övervakningskameror ”för elevernas säkerhet” har kamerorna använts av lärarna för att kolla vad enskilda elever gör på rasterna. När Gustav Vasa (för att ta ett historiskt exempel) införde 1544 års arvförening gjorde han det officiellt för att skydda Sverige mot dansken, men i praktiken gjorde det att Sveriges befolkning plötsligt förlorade de få demokratiska rättigheterna man hade. Den ryska revolutionen stöddes av en stor del av ryssarna, men plötsligt var alla avlyssnade och sa man fel sak till sin granne var man död inom ett dygn. I Tyskland valde man helt demokratiskt att ge väldigt mycket makt åt staten och plötsligt fick man inte ha åsikter, sexuell läggning eller dialekt såvida den inte var godkänd av staten. Jag ber om ursäkt för att jag använde hitler-argumentet, men det kan faktiskt vara nödvändigt. En sista sak: I Iran, Kuba, Nordkorea och Kina får man inte besöka vissa hemsidor och man får inte prata med vissa människor. I värsta fall blir det ett skott i pannan. Folket gillar inte det, men de applåderade när dessa människor fick makten, för de visste inte hur det skulle bli.

Läs första stycket igen! Läs från ”Vad vi inte tänker på” och fundera på vad som skulle hända om fel parti skulle få makten i vårt land. Vad skulle hända om fel parti skulle få egen majoritet? Ett parti som till en början verkar vettiga. De har lösningar på de problem som vi alla har. De säger att de vet hur man ska få tag i mat när det är svält, att de vet hur vi ska få ordning på ekonomin när det är finanskris och att de vet hur man ska få bukt på terrorismen runt om i världen.

Vi vet att det är möjligt, för i kristider är folk villiga att göra vad som helst och uppenbarligen finns det möjlighet att få veta varenda detalj om dig: vilka åsikter du har, vilka matvaror du köper, vilka hemsidor du besöker, när du brukar åka buss och vart, var du brukar gå på din kvällspromenad med hunden, vilken kyrka du är med i, vilka vänner du har etc, etc, etc.

Vad skulle hända om fel parti skulle få makten och om de skulle kräva in all den information som finns om dig och vad skulle de kunna göra med den. Frågan är som sagt inte om du har rent mjöl i påsen.

Kunskap är makt och risken med att låta folk få för mycket kunskap om dig är att de kan ta för mycket makt över dig.

Därför går det dåligt för centern

Aftonbladet har intervjuat centerpartister om varför det går så dåligt för deras parti. Många anledningar kommer upp: FRA, Vattenfall, SAAB, krångliga regler för företagare m.m. Allt detta är naturligtvis sant, men svaret är inte så lätt. Flera andra anledningar har jag redan tagit upp här på min blogg, men det allra mest centrala, tror jag, är att deras kärnväljare sviker. Man kan inte förvänta sig att de socialliberala mittenväljarna, bönder och miljövänner och de som bara tycker att sossarna är lite för vänster, ska se centern som ett trovärdigt alternativ när man uppenbarligen sviker många av sina mittenfrågor till förmån för klassisk högerpolitik. Centerns kärnväljare är nämligen inte de som använder hushållsnära tjänster, ogillar facket och vill privatisera vården och apoteken. Tvärtom!

Centerpartiet glider ut mot höger, gör sig själva osynliga och undrar varför ingen röstar på dem. Faktum är att nya väljare mycket väl kan tillkomma, nämligen de allmänborgerliga, medan kärnväljarna blev kvar i mitten när deras parti sprang därifrån i jakt på Reinfeldts beröm.

Man har så att säga övergett gödselstacken till förmån för hundlatrinen, och det straffar sig självt.

Ulla Andersson ger tydligt budskap

Har man vägarna förbi aftonbladet stöter man på en debattartikel av vänsterpartiets talesperson i ekonomiska frågor, Ulla Andersson, om bonusar. Hennes åsikt (tillika partiets) är att de skyhöga bonusar som blivit omtalade och kritiserade den senaste tiden ska beskattas med 50 procent, enligt samma modell som presenterats i Storbritannien. Klokt och genomtänkt förslag och bra beskrivet i artikeln.

Men vad många missförstår med det hela är att problemet med bonusar inte går över i och med finanskrisen. Vad finanskrisen däremot gjort är att göra oss uppmärksamma på att en av de mest klassiska argumenten för bonusar helt enkelt inte håller. Man har länge sagt att bonusen är en belöning för ett bra arbete och att ju mer företaget går med vinst, ju mer får VD’n i bonus. Men nu när många företag varit hotade av nedläggning ger man fortfarande ut gigantiska summor i bonusar, medan man sagt upp personal för man inte inte tycker sig haft råd att ha dem kvar.

Att chefer får oproportionerligt mycket i lön kan man faktiskt inte göra så mycket åt så länge det är privata företag man har att göra med, men bonusarna kan man komma åt. Inför man en stor skatt på dem vill man chef hellre ha en fast summa varje månad, vilket gör det lättare att hålla chefernas ersättningar på rimliga nivåer. Inom de offentliga bolagen ska man naturligtvis inte betala ut några bonusar alls. Här är det våra gemensamma skattepengar man talar om, som mycket hellre kan gå till vård, skola och omsorg.

Det är inte heller okej med chefsbonusar i högkonjunktur. Därför ska den här lagen gälla så länge problemet finns kvar, inte bara under kristider. Mindre snack, mer verkstad – vänsterpartiet vill snickra!  

Jonas Pettersson (c) gör det igen!

Som de flesta nog redan vet är riksdagskandidaten Jonas Pettersson känd över hela landet för att vara den överentusiastiske nyliberalen som smygfilmar byggarbetare på deras kafferast för att bevisa att produktiviteten på byggarbetsplatserna är låg och sen sitter och skriker om det på ett bibliotek.

Nu gör han comeback på aftonbladet debatt, där han tycker att byggarbetarna i fråga borde vara glada över att bli smygfilmade på sin kafferast och anklagade för att vara lata. Han skyller i sin nya argumentation på ”processen och upplägget” inom byggsektorn istället för på själva arbetarna och tycker därför att byggarbetarna borde vara jätteglada över att har filmat dem och ”hylla youtubeklippet” för att det ska ge dem högre lön.

Eftersom hela artikeln är lite osammanhängande i sig kommer det inte direkt fram hur man menar, men en gissning (ni kan ju läsa själva iofs) är att han menar att konkurrensen skulle ge byggarbetarna högre lön. Eftersom konkurrens brukar användas av liberaler för att hävda att priserna sjunker betyder det rent teoretiskt att byggföretaget får mindre pengar då man inte kan ta lika mycket betalt för jobbet man utför. Hur skulle byggarbetarna kunna få mer i lön om deras arbetsgivare får mindre pengar?

Nej, jag kan inte säga att jag själv är bättre debattör än Jonas Pettersson, men å andra sidan förstår jag mina begränsningar och ställer inte upp i riksdagsvalet, vilket den här killen gör.

Jonas Pettersson springer nämligen bort sig i skogen. Igen.

Rödgrönt krav: Bygg miljövänliga bostäder med rimlig hyra!

De rödgröna presenterar idag en ny, bättre bostadspolitik. Medan alliansen gör det olönsamt att bygga hyresrätter och vill istället att den första egna bostaden är hos en annan familj än sin egen, vill vi bygga nya bostäder som både är miljövänliga (fossila bränslen ska vara förbjudna i nybyggen) och billiga. Rimliga priser så att studenter och äldre ska kunna bo i dem utan att behöva leva på luft.

Läs gärna hela förslaget i pdf!

Sverigedemokraterna i Falköping har existenskris

I valet 2006 röstades Sverigedemokraterna in till kommunfullmäktige i Falköping. De två männen som blev inröstade och tilldelade varsitt mandat insåg det omöjliga i att försöka bedriva politik utan att ha några åsikter i 99% av frågorna som tas upp, de skrev heller inga motioner och slutligen dök de aldrig upp. De startade ett nytt parti kallat ”Falköpings framtid” och blev alltså politiska vildar, men gav upp även det, sket i allt och har nu inte närvarat på ett möte på åtskilliga månader. Tomma stolar alltså.

Nu vill Sverigedemokraterna ha partistöd från kommunen, skriver Falköpings tidning (som tyvärr inte har något nätupplaga). Trots att de inte har några ledamöter, aktiva medlemmar i kommunen eller ens någon partiförening som kan ta emot stödet vill man ha pengar för ”sin politiska aktivitet”, dvs. ingenting.

Här ser man ganska tydligt vad Sverigedemokraterna är ute efter. Deras inröstade ledamöter har inte lyft ett finger och till slut hoppat av och ändå vill man ha pengar ”för sin politiska gärning”. Pengar som med största sannolikhet skulle gå rakt in i propagandamaskinen och försöka ta sd över fyraprocentsspärren. På ett amatörmässigt sätt försöker man bluffa till sig pengar genom att leka dumma och låtsas som att det regnar. Den gubben går man inte på.

Naturligtvis ska man inte få partistöd när partiföreningen inte ens existerar, anser jag.

Svenselius skjuter skarpt i glashus

Wilhelm Svenselius skriver i sitt blogginlägg ”Tragedi får vänsterbloggare att stänga av hjärnan” att det tragiska dödsfallet, där en sjuk kvinna inte skulle få ersättning till sig och sin familj och valde att ta sitt liv, hade använts som politiskt slagträ och detta var fel. Så långt är vi överens. Naturligtvis ska man ha respekt för de döda, säger jag.

Men nu kommer det vidriga.

Han förklarar henne ”psykiskt sjuk” och ”svårartat rubbad” för att hon insåg det omöjliga i att kunna försörja sin familj när hon varken kan jobba eller få hjälp av samhället. Han påstår senare att hela situationen med hennes dödsfall har ”ingen egentlig koppling till sjukförsäkringsreglerna” och att man inte kan skylla allt på regeringen.

Alltså: När en tonåring vittnar om att hennes mamma tog livet av sig i ren panik över att inte ha nog med pengar för att få mat på bordet åt sin familj till följd av regeringens beslut, då är det fel att kritisera regeringen, men det är rätt att kalla den avlidne för ”psykiskt sjuk” och ”svårartat rubbad”.

Såhär långt går man inte i att försvara ett uppenbart felaktigt politiskt beslut. Såhär gör man bara inte.

Jag tror jag vill spy.

Mona Sahlin imponerar

När Markus Näslund lade av med hockey den första gången motiverade han det med att

”Jag är slut som artist.”

Där har Reinfeldt någonting att lära. Fredrik passar bäst i opposition och Mona Sahlin passar bäst i regeringsställning, men hon blir bättre och bättre! Idag var hon rättvis, ärlig och ganska självsäker. Medan Reinfeldt attackerar och attackerar har Sahlin ofta fått stå och vacklande försvara sin politik. Först nu, tre och ett halvt år sedan förra valet, har Reinfeldt förstått att han faktiskt måste titta framåt också, även om han fortfarande använder sex-sju år gamla sjukförsäkringssiffror som argument, men det håller inte alls och han tvingas nu stå som ensam målvakt mot en hel befolkning som i väntan på valdagen träningsskjuter mot honom.

Sahlin, däremot, imponerade en hel del. Även hon tittar framåt och ville sänka skatterna för pensionärer och höja skatterna för de som tjänar mest. Hon vet att hennes politik fungerar, men erkänner att sossarnas sjukförsäkringssystem inte alls fungerade. Mona vill göra om och göra rätt.

Tyvärr kan varken Sahlin eller Reinfeldt svara på hur skattenivåerna påverkar arbetslösheten. Faktum är väl att de inte påverkar så mycket alls, men med mer pengar i budgeten kan man anställa mer skolpersonal, vårdpersonal och andra som man anses behöva. Det argumentet används dock inte så mycket.

Hursomhelst var det en rätt intensiv och intressant debatt som Mona Sahlin vann på sina mer konkreta vallöften, ty där stod Reinfeldt tomhänt.

Läsvärda bloggar: Anna Vikström (s), Mahamed Ali Abdi (s), Emil Broberg (v)
Läsbara artiklar: Aftonbladet, DN, Expressen (märk hur olika läsarna röstar beroende på tidning)

Alliansens katastrofdag

En snabb genomgång av de större dags/kvällstidningarnas hemsidor visar ganska effektivt vilken fin regering vi har.

Aftonbladet skriver om effekterna av alliansens sjukförsäkringspolitik och publicerar också alliansens applåder.

Expressen/GT skriver om Maud Olofssons flykt från saab-krisen, Kristdemokraternas dåliga ledare och Husmark-Perssons eventuella förberedelser för en valförlust.
DN å andra sidan hyllar i sedvanlig ordning regeringen och dess mördande sjukförsäkringspolitik.

Se även sossarnas och vänsterns kommentarer på aftonbladet.

Det här är alliansens politik

Under det decennium som snart är slut har vi sett alliansens politik: Om man är sjuk får man skylla sig själv. Om du som barn har sjuka föräldrar får du skylla dig själv.

Till en början gick det bra för dem. Man menade att den nya våg av utbrändhet som kom, orsakad av nittiotalets nedskärningar efter borgarnas egna lilla finanskris under början av nittiotalet, egentligen var en illusion och alla som blev utbrända var egentligen bara fuskare som medvetet fejkade sin sjukdom för att få sjukersättning.

Folk gick på detta. Eftersom utbrändhet är en sjukdom som är svår för utomstående att se, var det rätt enkelt att övertyga pöbeln om att utbrändhet inte finns, eller att det i alla fall inte hjälper att bli sjukskriven och få koppla av om man vill bli frisk. Om man bara jobbar ännu mer blir det bättre, sa borgarna.

Steg efter steg  av sjukförsäkringen tog man bort. Mindre och mindre pengar skulle den sjukskrivna och dess barn överleva på. Tills nu.

Den borgerligt ägda pressen hade inte förrän nu visat något större intresse av de här frågorna, men när man upptäckte att cancersjuka, som enligt läkarna hade några månader kvar att leva, skulle jobba heltid inom vilket jävla skitjobb som helst, eller om man hellre ville, inte få några pengar, då tog det hus i helvete.

Folk hade alltså, i tre års tid, gått på deras lögner om att sänkt skatt för rika inte skulle göra vården sämre och att det är orättvist att folk som inte kan jobba ska få ha kvar sina lägenheter eller få ge sina barn hela och rena kläder.

Men det är det här som är alliansens politik. Det är det här de gick till val på.