Kyrkan kritiserar regeringens utvisningspolitik

Som stolt medlem av Svenska Kyrkan värms mitt hjärta lite extra när man aktivt tar ställning för de utsatta i samhället.

DN skriver att Svenska kyrkan och några andra religiösa samfund går ut och kräver mildare hantering av flyktingar.

…och Mats blir ännu något nöjdare med sin kyrka.

Sverigedemokraterna är mer än rasism?

En symbol för centerpartiets misslyckande

När jag nyss för en gångs skull kollade på en av reklamerna på facebook blev jag rätt äcklad. En person gjorde reklam för sig själv. ”En riksdagskandidat som är emot FRA” löd reklamen. Det visade sig att det var en centerpartist vid namn Oscar Fredriksson som ville komma in i riksdagen.

Här finns ett tydligt problem. Han är centerpartist och har som sin första prioritet intergritetsfrågorna. Genom att rikta sig till ungdomar och visa upp en ung, fräsch kille som poserar i snygga solbrillor och på köpet är emot FRA, IPRED och datalagring i allmänhet vill man locka unga väljare för att komma över strecket.

Men tror ni man kommer att ångra sig bara för att man har en kille som tycker någonting? Naturligtvis inte.
Hur kan man annars sätta en kille som inte tycker som partiet gör i en väldigt vital fråga så högt upp på listan?

En lista för att visa det ironiska i hans kandidatur:

* Hans twitteradress: http://twitter.com/integritet

* Ett blogginlägg som ska försöka övertyga läsarna/eventuella väljare att det är vattenfalls fel att Maud Olofsson ljög, ljög och sen ljög igen för att senare ångra sig, men ändå hävda att hon stog för vartenda ord. Han menar att Vattenfall helt enkelt har fel ansvarig ägare, vilken ironiskt nog är Maud & co.

* Ett vallöfte han ger är att sänka arbetsgivaravgifterna för företag med färre än tio anställda. Även detta tvärt emot vad sittande regering har gjort.

* Förutom ovanstående skriver han inte om något annat än integritet. I sin tur skriver han samma sak om och om igen, exakt samma formuleringar i två punkter, varje gång integritet kommer på tal. Copy-paste med andra ord. [länk till hans blogg]

Jag ser det hela som ytterligare en del av centerns alltmer desperata valfjäsk-fars.

Snälla, ge er någon gång!

PS. Josefin Strömberg, lokal muf-ordförande i Örnsköldsvik, har tillsammans med sin vän Anton en riktigt intressant diskussion om kultur på sin blogg. DS.

Ett centerparti i kris

Vårt kära bondeförbund, tillika mitt gamla hemparti, går med stormsteg mot partipolitikens avgrund, fyraprocentspärren. Personligen har jag faktiskt inte längre något emot det. Jag är emot att man pekar ut partier och säger att man vill att de ska åka ur riksdagen eller aldrig komma in (gäller inte sd, utan enbart demokratiska partier), eftersom jag menar att en demokratisk parlamentarism förutsätter att man har så många åsikter som möjligt representerade i riksdagen. Här har centern en rad problem. Man är inte längre ett parti med åsikter, utan mest bara en jäkla cirkus. Jag radar upp några saker här:

* Centerpartiet har tappat all mark inom integritet och liberalism iom ipred och fra, man har tappat all mark i miljöfrågorna iom regeringens miljöfiaskon och man har tappat mark i EU-frågor iom sitt fiasko i EU-parlamentsvalet.

* Partiledare Maud Olofsson har gjort bort sig big time de senaste dagarna genom att ljuga, mörka och svamla gällande Vattenfall.

* Flera medlemmar har aktivt drivit sd’s frågor inom sitt eget parti genom bloggar och motioner.

* Centerpartiets tidigare favoritfrågor behandlas idag med mycket mer seriöst inom andra partier, landsbygdsfrågor inom (v), miljöfrågor naturligtvis inom (mp) och allmänborgerligheten inom (fp)

* Flera medlemmar (inkl. ungdomsförbundet) har också ifrågasatt sexköpslagen med argumentet att en flerdubbling av sexköp gör att färre kvinnor utnyttjas.

* Man har tagit flera steg bort från sin självständighet inom bla. kärnkraften, skatterna och EU/EMU.

* Man har till sist själva upptäckt det onödiga i att finnas till när man ändå inte längre tycker någonting (alternativt tycker allt) och föreslagit en sammanslagning med ett annat allmänborgerligt parti.

Centerpartiet är numera ett totalt värdelöst parti och får stå som en symbol för faran med blockpolitiken. Man suktar efter väljare lika desperat som muf suktar efter medlemmar, dvs att inte ha någon åsikt alls, så när någon kommer med en konkret åsikt kan man säga att man håller med.

Tyvärr (för deras skull) håller det inte. Ingen vill rösta på ett parti utan åsikter.

Mona gör en Fredrik, men varför går det inte hem?

Anledningen till att alliansen gick hem i stugorna var för att Reinfeldt visade upp en lyssnade, inte så bensäker och naiv ledarstil. Inte som Göran Persson, alltså. Reinfeldt ville lyssna, ta in och sedan besluta sig. Det gick hem.

Nu ville Mona Sahlin revoltera partiet och oppositionen på samma sätt som Reinfeldt revolterade sverige. Men varför lyckas hon inte?

Fokus skriver väldigt intressant om Reinfeldts ledarstil och att makten automatiskt tilldelas män.
Sverige har sin första kvinnliga statsministerkandidat (inklusive vice statsministerkandidat om vi nu ska amerikanisera oss lite), men när hon kör på samma ledarstil som Reinfeldt gjorde inför 2006, då anses hon vara osäker och velig, och när hon säger ifrån på skarpen anses hon vara naiv och diktatorisk. Det är inte för att hon verkligen är det, utan för att det känns onaturligt för medierna att ha en kvinna som statsminister. Läs artikeln!

Jag väljer förresten att saxa in lite som jag tycker är läskigt:

Vintern och våren 2008 var en uppvisning i hur auktoritär Fredrik Reinfeldt kunde vara, med FRA-debatten som kulmen.

När Karl Sigfrid – en ung moderat riksdagsledamot – ville rösta nej till FRA-lagen utsatte Reinfeldt honom för exakt det som Reinfeldt själv fått uppleva: en lynchning på ett riksdagsgruppsmöte.

Inför alla andra visade statsministern vad som händer den som inte är lojal. Han skällde ut Sigfrid:
– Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister. Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?, sa Reinfeldt enligt SVT:s »Agenda«.

Karl Sigfrid försökte förgäves hänvisa till sitt samvetes inre röst.

– Karl Sigfrid, du är den svaga länken i alliansen, röt Fredrik Reinfeldt.

Den store ledaren visade vägen och den moderata riksdagsgruppen följde efter. Ledamot efter ledamot anmälde sig till talarlistan och hyvlade av Sigfrid. Ingen kom till hans försvar.

Gruppen var ju tvungen att visa lydnad och vördnad mot sin ledare. Och mitt i alla pressande inlägg ställde sig en ledamot upp i sin egen stol – en kvinna – och skrek ut över salen:

– Tvångskvitta ut honom!

Många som har studerat Fredrik Reinfeldt på nära håll tyckte att hans agerande i samband med FRA-lagen var märkligt. Otypiskt honom.

Det är inte så konstigt alls. Makten är manlig och ska man visa att man har makt och är regeringsduglig, vilket var vad FRA-debatten handlade om på det stora planet, så måste man bete sig som en riktig man.

Det heter fortfarande landsfader.

Vad göra med Bodström?

Han…

* Tar inte sina uppdrag på allvar.
* Tänker inte i fortsättningen göra det heller.
* Är väldigt höger.
* Lockar absolut inte unga väljare längre.

Frågan är bara vad man ska göra med honom.

Lena Mellin säger några kloka ord på aftonbladet. Hon menar att de regler som finns gör att Bodström måste välja mellan USA och svenska riksdagen.
Katrine Kielos formulerar det hela bra, även hon på aftonbladet.

Många länkar idag alltså.

Det här är verklighetens folk, Göran Hägglund

Vilka är verklighetens folk?

Är det de familjer som kan avstå ena lönen för att ena föräldern ska vara hemma med sina barn i sex år och få vårdnadsbidrag på 3000 istället?
Eller är det de ensamstående föräldrar som inte har möjlighet utan istället tvingas betala andras vårdnadsbidrag med att få sämre dagis till sina egna barn?
Eller är det de medel- och låginkomsttagare som inte har råd?

Är det de utländska företagsägarna som håvar in vinster på att bedriva friskolor i Sverige och de styrelseledamöter som håvar in bonusarna?
Eller är det de elever som tvingas gå ut med ofullständiga betyg när företaget lägger ner skolan efter att ha kört den i botten?
Eller är det de barn med funktionshinder som inte får välja vilken skola de vill?

Är det de som har en kvarts miljon att lägga på en bypassoperation eller en ny njure inom en vecka?
Eller är det de som sitter i kö i flera år, trots att Herr Hägglund lovat att ingen ska vänta mer än tre månader?

Är det de som har en mamma eller pappa som köper en lägenhet år sig?
Eller är det de som tvingas dela studentlägenhet på 12 kvadrat med sin kompis mot dennes vilja?
Eller är det den som tvingas sova i trappupgångar bara för att regeringen inte vill bygga nya lägenheter?

Är det de som heter Anna Anka eller Göran Hägglund, som har råd med en polska som sköter allt hushållsarbete och som inte har någon anledning till att diskutera jämnställdhet vid köksbordet?
Eller är det polskan som skurar andras golv men som inte heter Svensson och har råd med ett köksbord?

Därför är sd odemokratiska.

Jag kopierar, som vanligt, in delar av ett arbete, eller i detta fall, en hemtena. Idag är ämnet varför man ska motverka rasism i skolan om man nu säger att man inte ska påverka deras politiska uppfattning och vara objektiva.

”Genom att demokrati bygger på att alla människor har samma värde och bör få samma rätt till -och samma värde i- sin egen åsikt, faller demokratins viktigaste pelare om man accepterar rasistiska, fascistiska eller nazistiska åsikter. Man kan säga att demokratin, om den är total och villkorslös, blir självutplånande.”Med andra ord: Är man rasistisk är man inte demokratisk. Alltså är Sverigedemokraterna inte demokrater.

 

Edit: Nu har jag också lagt till ”könsrollskonservativa värderingar” i min uppräkning av odemokratiska åsikter. Jag har ännu inte bestämt mig för huruvida Kristdemokraterna faller under den eller inte.

Märkligt kommunfullmäktige i Falköping

Fick idag en uppmaning från Falköpings vänsterledare Inger Lilja att gå och titta/lyssna på kommunfullmäktiges sammanträde, så jag pallrade mig iväg dit.

Till saken hör att två sverigedemokrater tog sig in som vågmästare i det traditionellt alliansstyrda kommunfullmäktige, bytte partiförteckning till Falköpings Framtid, splittrade alliansen och drog sig sedan ur politiken, vilket medförde en ny, något sunken, s+kd+c-majoritet.

Det märktes direkt att denna drygt 20 månader gamla majoritet har försatt hela den politiska arenan i en form av trans.

Vänsterpartiet är fortfarande i opposition, men mer ensamt och bittert för att sossarna bara bryr sig om att ha makten, inte vad de gör med den.
Socialdemokraterna har blivit lite stolliga och gör allt för att få behålla majoriteten (går högerut),
Miljöpartiet verkar trötta och vet varken hit eller dit
Centerpartiet kör på samma gamla ”vi älskar landbygden, småföretagare och välfärden, men vill helst inte prata om konkreta satsningar, för just nu (och 20 år framöver) fokuserar vi på skattesänkningar.”
Folkpartiet vill vara i opposition, men vill inte opponera sig mot syskonen i (c) och är därför varken för eller emot något alls och vill inte föra någon ideologisk politik förrän efter nästa val
Kristdemokraterna är bara glada att vara med och satsar som vanligt mest krut på att prata om äldre- och familjpolitiken.
Moderaterna är mest bara förbannade och skiter i vad majoriteten säger, men har egentligen ingen koll på vad det innebär att vara i opposition, så de röstar för kommunstyrelsens förslag i allt i alla fall. (…eller för att sossarna har blivit socialmoderaterna)

Det var som att kolla på de första träningarna en cirkusföreställning håller för året. Det hände förvisso lite saker, men det var bara spekulationer och känna på ytan, i alla fall i dagens sammanträde. Ni som sett kvarteret skatan känner nog igen scenen där de nyss har flyttat. Fritt från mitt minne: ”Ja, det ska ju egentligen vara röda tapeter också ska det egentligen vara vitt vin också ska jag ju egentligen vara tillsammans med dig istället…” Ja ni fattar, väldigt förvirrat och nervöst på något sätt. Jag vet inte om de som sitter i KF märker det, men de allra flesta var rätt nervösa för att ha någon egentlig åsikt, för man vet inte hur de ”riktiga” bundsförvanterna reagerar på att man har den åsikten.

Tyvärr är det nog vi, Falköpings invånare, som står som de riktiga förlorarna. En rejäl opposition, såsom i rikspolitiken eller i vilken kommun som helst, fungerar som katalysator eftersom majoriteten inte kan få igenom vilket beslut som helst, då oppositionen/oppositionerna kan komma med ett bättre förslag och vinna makten.

Nu blev det väldigt pedagogiskt här, så vi avslutar nu, med en annan nyhet.

Jag fick ett mail, som även var utskickat till några andra unga vänsterpartister med rötter i Övik, där vi blev erbjudna en plats på listan till kommunfullmäktige i Övik. Tyvärr är ju både jag och Anna skrivna i Falköping numera, så det gick ju inte för oss, men en vilja att ha unga människor på listan är ett bevis på en fungerande organisation. Dessutom är jag hedrad. Mycket hedrad.

Ha det bra och kom ihåg att alla rasister ska sägas emot, även din bästa vän eller din mamma!

MVH
Mats

Ingrid Carlgren – Björklunds värsta fiende?

På skolan läser vi bland annat ur en bok som heter ”Boken om pedagogerna” och här ska vi läsa en text av Ingrid Carlgren. Eftersom vi också ska reflektera över alla texter vi läser, så kopierar jag helt enkelt bara in mina reflektioner:

Carlgren pratar om att lärarens auktoritet idag inte längre är självklar. Hon menar att samhällets förändrade syn på åldersskillnad och den allt mer ökande tillgängligheten av samma kunskap som läraren erbjuder har gjort att barnen inte längre ser det som självklart att man måste lyssna på läraren. Eleverna måste själva få vara med och bestämma och läraren måste kunna erbjuda mer än bara ren kunskap. (Forsell s. 260-262)

Det här är kanske det som jag tycker är mest intressant. Dagens skoldebatt skulle nog må bra av att alla deltagare i debatten, såväl politiker, ledarskribenter och kulturjournalister som tjänstemän, lärare och rektorer, läste Carlgrens text och tog en halvtimme åt att fundera över innehållet. Carlgren sätter fingret på en viktig punkt i hela skoldebatten. Kanske är det inte eleverna som ligger till skuld för det förfall av den svenska skolan vissa ser, kanske är det i själva verket den konservativa skolan som måste börja röra på sig och forma sig efter samhället? Kanske borde skolans aktörer och lärarkåren ändra inriktning på sina problemlösande tankegångar från ”hur ska vi få eleverna att bli intresserade?” till den mer intressanta, roligare och mer aktuella ”hur ska vi få lektionerna att bli mer intressanta?” eller varför inte en riktigt utmaning: ”hur ska vi få skolan att bli mer intressant?” Nu säger inte jag att Carlgren har rätt i varenda stavelse hon skriver, men jag tycker att hon ger hela debatten om skolans problem en väldigt intressant vinkel och att hon ger en kontur av en lösning på dessa problem. Om vi har riktigt mycket tur och om Carlgren driver sina teorier vidare kan det kanske hända att vi slipper det samhälle där partier går till val på att dagens ungdom är sju resor värre än gårdagens ungdom och att man istället går till val på att förbättra skolans kvalitet och utbud ytterligare.