Lite om trängselskatt och folkomröstning

Få frågor har väl blivit så infekterade och förvirrade som frågan om trängselskatt i Göteborg. Huruvida jag kommer att bidra till att räta ut några frågestecken låter jag vara osagt, men i vart fall vill jag försöka genom bidra med mina tankar i frågan.

Varför ska vi ha trängselskatt?
Därför att Göteborg har en otroligt dålig luft och en oacceptabel trängsel. Luftkvalitén bidrar till ökad ohälsa medan trängseln leder till dålig framkomlighet för alla inklusive kollektivtrafik och utryckningsfordon. Göteborgsregionen är en nybliven storstadsregion, där folk är vana att ta bilen. Men med den senaste utvecklingen går det inte längre. Vi måste ta ansvar för en bra stadsmiljö och det globala miljöhotet. För att göra det måste kollektivtrafiken bli bättre och biltrafiken smidigare. Genom trängselskatten finansieras stora delar av det västsvenska paketet, vilket är bra både för bilister och oss som åker kollektivt.

Varför säger politikerna nej till folkomröstningen?
Jag tror inte att många egentligen är negativa till att hålla en folkomröstning, men det är nästan omöjligt att hantera en folkomröstning nu. Visst hade en folkomröstning kunnat hållas redan innan, men då hade inte västsvenska paketet kommit med i regeringens långsiktiga planer. Håller vi folkomröstningen nu lägger vi tid och stora summor pengar (som kan gå till skola och äldreomsorg) på att hålla en folkomröstning i en fråga som Göteborg egentligen inte beslutar om och vars ena svarsalternativ egentligen inte går att genomföra. Ett nej är inte praktiskt möjligt.

Varför skulle ett nej inte gå att genomföra?
Därför att trängselskatten infördes för att delfinansiera västsvenska paketet. Beslutet är taget, avtalet påskrivet och regeringen vägrar omförhandla. Skulle det bli ett nej kan inte kommunen besluta i frågan, utan det enda sättet att få bort trängselskatten skulle vara att få fram 14 miljarder kronor på annat sätt och på så vis köpa sig ur avtalet. Om regeringen tycker det är okej, vilket jag tvivlar på. En sådan skattehöjning skulle dessutom vara ca 35-40 000 kronor för varje arbetande göteborgare och ha negativa effekter på stadsmiljö, trängsel och klimatet. Det är ett alternativ som troligen inte går att genomföra för att regeringen och riksdagen säger nej.

Men behöver vi verkligen västsvenska paketet?
Ja. För det första är avtalet redan påskrivet. För det andra behöver vi verkligen västsvenska paketet. Biltrafiken måste kunna flyta bättre genom staden och förbi staden. Spårvagnar och bussar måste kunna öka sin kapacitet och även de långväga pendlingsvägarna måste förbättras för att kunna få en smidigare arbetsmarknad. En ny Göta älvsbro (Golden Glenn) måste bli verklighet, då den är fallfärdig och få kan väl förneka att vi måste kunna lita på att spårvagnarna går även om tio år. Västlänken är också ett måste, då kapaciteten på centralen idag är under all kritik och samtidigt innebär den att flaskhalsen i buss- och spårvagnstrafiken vid Drottningtorget och Brunnsparken byggs bort i och med de nya stationerna för pendeltrafiken.

Tullarna är uppsatta på idiotiska ställen!
Det är mycket möjligt och då får man klaga över det och föreslå bättre punkter, så kanske det ändras. Det vore väldigt bra om de som ser brister kunde framföra sin kritik, men oftast säger man att det hela bör skrotas enbart på grund av att det är orättvist hur de är uppsatta. Det är ett mycket dåligt argument.

Men vi behöver bilen! Ni vet inte vad ni talar om, miljöextremister!
Jag är uppväxt på den norrländska landsbygden och har alltid varit beroende av bil. Först genom föräldrar och sedan som vuxen med fem mil till jobbet utan kollektivtrafik, men som boende och studerande i Göteborg och med jobb i Falköping har jag klarat mig utmärkt utan bil.

Jag förstår absolut att ibland kan någon naturligtvis behöva bilen. När en barnfamilj ska storhandla eller åka någonstans hela familjen kan det vara det bästa alternativet. Men då är faktiskt inte 13 kronor mycket om man nu måste åka igenom en tull. Kollektivtrafiken behöver byggas ut för att underlätta för alla att kunna ställa bilen och så ska också ske. Det är sådant trängselskattpengarna går till.

Friskolor, lärarbrist och finska skolan

I dagarna har det i media varit diskussioner om skolan på flera olika håll. Dels har det diskuterats om det fria skolvalet förstärker segregationen eller inte, dels om hur lärarbristen i vissa ämnen kan lösas. Mitt i detta diskuterades även (i svt, inte online) finska skolan som en förebild. Som lärare blir jag lite smått frustrerad, så jag tänkte kommentera lite om dessa diskussioner.

Förstärker friskolesystemet segregationen?
Ja. Om detta råder ingen tvekan. Föräldrar från den vita överklassen har möjlighet att hjälpa sina barn med läxor i en helt annan omfattning, att beställa läxhjälp (skattesubventionerat!) och att höra sig för och kolla upp vilka skolor som är bra. När det sedan är dags att välja gymnasieskola förstärks skillnaderna ännu mer. De med bra betyg, dvs den vita överklassen, hamnar på de fina skolorna och arbetarklassungarna på en sämre. Många klarar sig inte ens så långt. När alla dessa får barn är de i samma position som sina föräldrar.

Detta är oacceptabelt i ett välfärdssamhälle. Friskolesystemet, som det ser ut idag, bygger på att dåliga skolor väljs bort. Men hur vet vi att en skola är dålig? Jo, att de elever som gått där fått en dålig utbildning. Ett system som bygger på att vissa får dålig utbildning för att andra ska få bra utbildning är inte ett bra system.

Hur löser vi lärarbristen?
Idag saknas det lärare i många ämnen. NO-ämnen och matematik är extra utsatta och regeringens svar på detta är Teach for Sweden, ett projekt för att få yrkesverksamma (främst forskare) att vilja bli lärare genom att få prova på att arbeta som lärare ett tag. Jag tror att detta är fel väg att gå. Initiativet är egentligen inte dumt, men som rektorn vid Umeå Universitet, Maria Löfgren, säger så stannar dessa kandidater ofta en kort tid och tar egentligen bara ekonomiska resurser som skulle kunna läggas på bättre saker. Det är dessutom inte alls säkert att de som väljer att delta i detta har någon minsta läggning för undervisning, pedagogik och didaktik, till skillnad från de som väljer yrket från första början och nu blir behandlade som mindre ”fina” och får lägre lön.

Nej, jag tror att rätt väg här är att vända synsätt och istället göra yrket mer attraktivt.
* Fler lärare, vilket innebär mindre elevgrupper och därmed bättre yrkesförhållanden och bättre lärande för eleven.
* Högre lön, vilket gör att fler vill bli lärare. Väldigt effektivt och har fungerat förr.
* Låt lärare vara forskare på deltid (om de vill) istället för forskare vara lärare på deltid. Det skulle ta in mer dagsaktuell kunskap i skolan, mer yrkesglädje hos lärarna och mer attraktivitet för yrket.

Är finska skolan en förebild?
I viss mån är den absolut det. Man satsar på bra läromedel, bra lärare och framförallt satsar man på specialpedagoger. Vi har idag en otrolig brist på specialpedagogik i Sverige, och när man kommer efter får man sällan mer hjälp än möjligen ett hot om att bli av med studiebidraget om man går på gymnasiet. Där är Finland i framkant och Sverige har mycket kvar att lära. Skolan i Finland är till för att lära, inte för att sitta av tiden i ett hörn eftersom det inte finns någon lärare som kan hjälpa dig.

Jan Björklund har däremot missuppfattat vad som är bra med finska skolan. Han har fått för sig att det är katederundervisning som gör finska skolan bättre. Detta är inte nödvändigtvis sant. Björklund pratar mycket om att lärare ska få vara lärare, men förstår nog inte vad det betyder. Att vara lärare är att vara pedagogisk ledare i klassrummet, att se vad varje elev behöver för kunskap, hur den på bästa sätt kan ta emot den och sedan se till att den får denna kunskap. Att då ha en minister som talar om för dig hur detta ska gå till är en kränkning av den enskilda lärarens yrkesidentitet. Alla elever har olika behov i sitt lärande och det som den finska skolan upptäckt är att det är när man tillgodoser dessa som lärandet kan äga rum.

Vi ska heller inte skönmåla den finska skolan. Det som går att mäta är bra, men hur är det med det som inte går att mäta? Det finns mycket i den vi kan, och bör, kritisera. Det är en hård miljö som inte öppnar upp för det livslånga lärandet. Den svenska skolans värdegrund med kritiskt tänkande, personligt växande och kunskapsinhämtande bör inte bytas ut mot den finska skolans brist på detsamma, men mycket har vi nog att lära av varandra här. Svenska politiker bör inse värdet av att satsa och tro på pedagogerna. Det gör de tyvärr inte idag.

Första maj i Göteborg – fantastiskt

Så har det varit Första maj och jag tänkte att detta kan vara ett bra avstamp för att återuppliva bloggen inför valet 2014.

Första maj i Göteborg 2013 kan ha varit det bästa Första maj någonsin för min del. Ca 5500 personer stod och lyssnade på Jonas Sjöstedt i solen och kände kämpaglöden födas med bränsle, värme och syre. Vänsterpartiet ökar medlemsantalet, det kommer fler på mötena och vår politik blir alltmer tydlig och sammanhållen. Allt detta är naturligtvis jättebra, men vi måste inse att det finns en hel del att göra.

Sverige är idag ett kallt land. Samtidigt som arbetslösheten biter sig fast så hamnar människor allt längre från arbetsmarknaden i allmänhet och sina drömjobb i synnerhet. Sjuka, svaga och gamla förlorar ersättningar till förmån för bolagskattesänkningar och rut-avdrag, jämställdhetsreformer ersätts med sämre arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken, Rosenbad släpper rasistiska uttalanden istället för integrationspolitik och skolan får fler betyg och onödiga nationella prov istället för fler lärare.

Detta är en politik som inte fungerar. Detta är en politik som segregerar. Detta är en politik som är motsatsen till vad vi vill.

Nu tar jag, och förhoppningsvis även du, krafttag inför valet 2014. En valkampanj är ingenting som ska genomföras ett par månader innan valet, det är någonting som bör vara ständigt närvarande. Någonting som visar att det finns ett alternativ till det Sverige som växer fram idag. Det är vad som politik handlar om och det visade Göteborg med kraft och stolthet den första maj 2013.

Längst Vasagatan, bakom parollen ”För en flyktingpolitik på mänskliga villkor” trängdes vi som tror på förändring.

Därför demonstrerar vi idag

Tänkte tillfälligt återuppliva bloggen för att skriva några rader om de massiva protester som riktats mot lärarfacken och SKL efter det senaste avtalet. Många har ställt följande frågor:

* Varför ska ni ha högre lön alls? Med alla era lov ska ni vara nöjda!
* Trodde ni på allvar ni skulle få 10 000?
* Varför är ni missnöjda med 4,2%? Alla andra fick ju 2,6!

Läraryrket i Sverige är underbetalt med europeiska mått mätt. Det är kanske det viktigaste yrket vi har, men ändå är lönen och arbetsvillkoren usla. Som lärare studerar man i regel mellan 4,5 och 6 år på högskola eller universitet och drar på sig en jäkla massa skulder för att sedan arbeta mellan 45 och 50 timmar varje vecka. På dagarna ska man försöka undervisa och utvärdera enskilda individer i grupper på ofta uppemot 32 elever, planera lektionerna, rätta uppgifter och prov, fylla i omdömen, ha individuella samtal, sitta i olika typer av möten, sköta klassråd, lösa konflikter i elevgrupperna och dessutom arbeta med andra uppgifter man får från skolledningar och kommuntjänstemän. På kvällstid får man vare sig man vill eller inte dels förlägga utvecklingssamtal och föräldramöten. Dessutom kommer det ofta samtal från föräldrar eller elever som har frågor eller funderingar. Dessa går inte att komma ifrån. På elevernas höstlov, sportlov, påsklov och sommarlov jobbas det också. Det handlar om administrativt arbete om frågor som scheman, läromedel, utvärderingar, fortbildning osv. Sammanlagd semester blir inte många veckor, men ett par veckor mer än andra. De veckorna jobbar man som sagt in under året, då man har längre arbetsvecka än andra. Dessa semesterveckor är dessutom fasta. En lärare kan inte byta arbetspass eller ta ut sin semester mitt under en termin.

Som jag visat är detta ett krävande och i många gånger otacksamt jobb med lång utbildning och riktigt höga skulder. Att då tjäna 24 000 som ingångslön är helt enkelt inte okej. De vet vi som studerar idag och väljer därför bort yrket. Jag jobbar idag som gymnasielärare i historia på 20% plus diverse timvikariat och pluggar samtidigt ekonomi. I bagaget har jag en halv lärarutbildning. Mina elever ger mig ständigt positiv feedback och jag älskar mitt jobb. Men att leva resten av livet skuldsatt, med dåliga arbetsvillkor och med en lön så mycket lägre än den som jag får som ekonom blir alltmer otänkbart. För att bra lärare ska vilja jobba som lärare krävs att yrket blir mer attraktivt.

Nej, vi trodde nog inte att vi skulle få 10 000 mer i lön redan nu, men i alla fall ett steg mot en betydligt högre lön. Jag har varit med i lärarförbundet sedan min första dag som lärarstudent och följt med i debatten inom facket genom studieår, praktik, jobb som kyrkopedagog och nu som deltidslärare/ekonomistudent. Under tiden har kampviljan ökat stadigt, media har tagit aktiv ställning för oss och en betydande majoritet av folk i regel har tydligt visat sina sympatier. Alla politiska partier utom m och sd har sagt sig vilja höja lönerna. I Lärarnas Tidning har man proklamerat att förbundet är förberett på en strejk, både ekonomiskt och organisatoriskt.

Resultatet blev nedslående. 4,2% första året, ”märket” (troligen ca 2,6) andra året och sifferlöst (upp till arbetsgivarna) tredje och ett eventuellt fjärde år. Vill facken kan man säga upp efter tredje året. Ordförandena sa på presskonferensen att man var ”mycket nöjda”. Låt oss räkna på det hela. Lärarna får i detta scenario 6,9% ökning. Under dessa tre år får resten av arbetsmarknaden 2,6% varje år, vilket totalt ger 8,0%. Att tro att arbetsgivarna frivilligt, utan anledning alls, skulle spontanhöja lönerna med 1,1% eller mer det tredje året är inget annat än ett önskedrömmande ovärdigt fackledningarna för Sveriges största och kanske mest välutbildade arbetskår. Man har accepterat en reallönesänkning av stora mått, istället för att ta ett steg mot de 10 000 man krävt.

Till detta spektakel hör också den utveckling vi sett där både Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén varit märkbart lätt i sin kritik mot rådande politiska ledning. Skolan har genomgått stora förändringar, långt ifrån alla till lärarnas fördel, samtidigt som gymnasieskolan fått stora nedskärningar från sittande regering. Den ringa kritik fackförbunden mäktat med har varit högst intern, alternativt något pressmeddelande. Kritiken lärarna själva kommit med har därför tvingats gå genom media och politik. Detta har försvagat fackförbunden. I detta fall var fackförbunden beredda och villiga till strejk om vi inte fick en rejäl löneökning. Fackförbunden hade en unik position med massmedia, politisk majoritet och dessutom de allra flesta medborgare på sin sida. De valde att acceptera en reallönesänkning och dessutom ha mage att samma kväll uttrycka hur nöjda de var.

För ett liknande fiasko, en liknande skymf mot fackföreningsidén och dessutom svek mot sina medlemmar krävs det inte bara en ledning som missförstått sin uppgift, utan också att man har bättre kontakt med ledande politiker än sina egna medlemmar.
Därför är vår yrkeskår rasande. Därför är vår yrkeskår fattig och utbränd. Därför demonstrerar vi idag.

Medierna, 8 mars och Leif Boork

Idag (8 mars) är det Internationella Kvinnodagen. Detta har visat sig vara en tacksam slagpåse för många som försöker göra sig rolig på sin egen okunskap.

”Grattis på kvinnodagen” har jag sett/läst/hört vissa säga till vänner eller allmänhet. Grattis för vad? För att kvinnan i fråga blivit född till diskriminering? Grattis till lägre lön, mer obetalt arbete och att vara född till det kön som utsätts för överlägset mest sexuellt våld?

Nej, denna dag handlar inte om att, som dessa tror, gratulera någon för att man är född i ett visst kön. Inte heller handlar det, som vissa andra tror, om att uppmärksamma de kvinnor som glatt är hemmafru därför att de själva valt det. Det handlar absolut inte heller, som ytterligare vissa tror, om att ta tillfället i akt att diskutera hur utsatt man är som man.

Om internationella kvinnodagen är idag. När är Internationella mandagen? Eller hendagen? #diskriminering av männen o hennen

Ovanstående är ett tweet från en person som tror det tredje. All cred till Leif Boork som faktiskt lyfter ordet hen och de människor som identifierar sig därefter (om han var ironisk bortser jag från den ironin), men det intressanta med att just Leif tar till orda i negativa ordalag angående internationella kvinnodagen. Hela hans karriär är nämligen byggd på en könsordning inom hockeyn som är mycket stark. Jag vet ingen idrott som så konsekvent diskriminerar de kvinnor som utövar sporten. Leif Boork själv tillsammans med andra ”hockeyexperter” och sportchefer runt om i landet har direkt motarbetat både landslag och de inhemska ligorna och därmed sett till att de själva hållit sig själva och andra män i toppen av pyramiden. Skulle damsidan och herrsidan jämställas skulle de nämligen inte kunna kommentera någonting alls och därmed inte kunna jobba som kommentatorer. Det visade inte minst Niklas Wikegård i OS. Att då komma och säga att han känner sig diskriminerad är bara direkt osmakligt, oavsett om han skämtar eller ej.

Lite så är också klimatet i medierna idag. Konservativa män känner sig diskriminerade för att de inte har en egen dag och det bevisar bara att de inte förstått vad det handlar om. Internationella kvinnodagen är till för att uppmärksamma ojämlikhet och diskriminering av kvinnor. Leif Boork kan om han så vill starta Internationella mansdagen eller för den delen Internationella dagen för vita heterosexuella mediemäktiga män i övre medelåldern.

Idag uppmärksammar vi det faktum att kvinnor världen över blir konsekvent diskriminerade. Vi uppmärksammar också de som faktiskt jobbar varje dag med att försöka motverka det. Vi uppmärksammar också de hinder som finns för jämställdhet och försöker hitta medel att ta bort dessa hinder. När det gäller Leif Boork börjar jag med att sluta följa honom på twitter.

Ordet hen – viktigt och befriande

I ett par veckor nu har en debatt blossat upp kring det könsneutrala pronomenet ”hen”. Debatten är både osaklig, märklig och totalt missriktad. Den utlösande faktorn för denna debatt var en upplaga av programmet kvällsöppet på tv4, där man diskuterade genuspedagogik i skolan, att uppfostra barn utan att tala om för barnet vilken kön det har och just ordet hen. Tre otroligt spännande diskussioner, men otroligt vitt skilda sådana. De har nämligen inte så mycket med varandra att göra alls.

Många som deltar i debatten har fått för sig att hen är tänkt att ersätta både han och hon i språket och att man således ska kalla alla för hen. Jämt. Så behöver det inte alls vara, utan hen kan användas som ett komplement till han och hon i situationer där ingen av dessa två traditionella fungerar. Låt oss ta två exempel.

1. Jag talar i förbifarten om en person jag aldrig träffat och vet inte vilket kön denna person har.

”Du kan ju be din lärare berätta om franska revolutionen. Det borde hen ju ha bra koll på.”

2. Jag talar om en vän som varken identifierar sig som man eller kvinna.

”Alex undrade om vi ville ta en fika i eftermiddag, då hen hade en timme ledigt vid tvåtiden.”

Ordet fungerar alltså som en lösning då man inte vet huruvida en person är man eller kvinna, men också (och det är här vissa blir upprörda) i de fall en person varken identifierar sig som man eller kvinna. Jag har svårt att förstå den upprördheten som kommer av detta. Låt oss därför ta en titt på hur kritiken sett ut.

- Jag tycker egentligen inte att det tillhör politikers uppgifter att varken introducera eller stoppa nya ord. Men jag kan konstatera att det här är ett begrepp som kommer uppifrån, från en kulturell politisk elit, från kultursidor och genusvetare. Normalt sett kommer ju språkförändringar underifrån. Det finns ett syfte med att introducera det. Det handlar om en del i en större politisk vision, om att på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga.

Så säger Mattias Karlsson, kulturpolitisk (!) talesperson för sverigedemokraterna, som därmed bekräftar sin okunskap i ämnet. Hen är ett ord som funnits länge och växt fram ur ett behov. Jag hörde det första gången för några år sedan och föll direkt för det. Vi gymnasieungdomar i en norrländsk småstad kan väl knappast räknas som kulturell politisk elit. Syftet med att vi började använda ordet var just ett behov av ett könsneutralt pronomen, inte att avskaffa det kvinnliga och manliga. Jag utmanar gärna och ofta könsroller. Men jag skulle aldrig förvägra Mattias Karlsson sin identitet som man. Jag respekterar nämligen hans identitet. Av precis samma anledning använder jag pronomenet hen när en person så önskar eller när jag är osäker på om jag ska använda han eller hon. För att jag respekterar personens identitet.

Jag kan förstå om Mattias Karlsson eller någon annan känner sig osäker inför detta nya pronomen, då det mycket väl kan vara svårt att lära sig använda det rätt till en början. Men om man nu, som denne sverigedemokrat, inte tycker att politiker ska lägga sig i språket, då kanske man kan låta människor få använda de ord de behöver för att kunna möta varandra med respekt.

Vill ni prata genuspedagogik – gör det. Vill i prata könlös uppfostran – gör det. Båda ämnena är intressanta. Men medan ordet hen kan vara en liten pusselbit i dessa företeelser bör ni komma ihåg att ordet hen är en så mycket större pusselbit i många människors tillvaro – det skapar en möjlighet för dessa människor att få identifiera sig själva och sina vänner utan att tvinga in dem i ett genusfack där de inte vill vara. Det skapar – tvärt emot var exempelvis Maud Olofsson tror – trygga, fria och självsäkra människor.

Länge leve vårt könsneutrala pronomen!

Lite tips till socialdemokraterna

Kära socialdemokrater! För arbetarrörelsen är det viktigt att ni skärper er ordentligt. Här kommer några tips i all välmening:

 

* Snacka politik – internt!

Efter valförlusten 2006 har ledande socialdemokrater slagits och krypskjutit på varandra för att hålla sina positioner och kunna överleva inom politiken. Det har förstört mycket. Politiken är inte längre ett resultat av ideologiskt färgade beslut grundade på analys av samhället, utan av personliga motsättningar mellan människor i ledningen. Det finns mycket för socialdemokraterna att lära av vänsterpartiet när det gäller att snacka politik. I vänsterpartiet har man sedan valet 2010 startat en framtidsdiskussion bland medlemmarna istället för inom riksdagsgruppen. För vänsterpartiets medlemmar har detta varit mycket viktigt för att känna att det är medlemmarna, inte bara riksdagsledamöterna eller partistyrelsen, som är hjärtat av  partiet. Ännu viktigare tror jag att detta är inom socialdemokratiska partiet, där positionshållandet efter valförlusten 2006 har förstört både strukturer och politik.

 

Socialdemokraterna skulle må bra av att ta några månader av lokala och regionala konferenser där medlemmar helt kravlöst får samlas och analysera dagens samhälle i grunden. Vilka problem finns för vanligt folk och vad skulle kunna lösa de problemen? Hur löser ni arbetslösheten? Vad tycker partiets medlemmar om skatterna? Vad tycker medlemmarna om… allt? Sammanställ allt och ställ faktum inför partiledningen, be dessa konferenser i uppdrag att motionera till kongressen eller se till att ha ledande socialdemokrater ute på konferenserna. Så! Nu vet ni vad ni är för parti. Det är ju en bra början. Det är öppet mål just nu, då moderaterna inte har något att komma med alls.

 

* Välj ett framtidsnamn till ordförande!

Varken Östros, Österberg eller Johansson är några som kan föra ett parti till en framtid. De är för det första totalt tomma på idéer, marinerade i en bild av partiet att man fortfarande är statsbärande och har 40% av rösterna. De har dessutom krypskjutit på både Sahlin och Juholt och kommer därför ha fiender i hela partiet. Man kan inte ena partiet om man är samma person som skurit det i småbitar själv. Det finns personer som Palm, Damberg, Nuder och Sommestad som faktiskt har en bild av partiet som stämmer överens med verkligheten och dessutom inte är så maktkåta att de är beredda att avsätta en partiledare för att sätta sig själv där.

 

* Ut med krypskyttarna!

Det går inte att styra ett parti med ett VU som sms’ar ut till journalisterna vad som sägs och som inte kan svara ja på en så enkel fråga som ”har du förtroende för din partiledare”. Ut med Österberg, Johansson och Östros från partiledningen! De som sitter i ledningen för sin egen skulle har inget där att göra. Finns det människor som har en vilja att förbättra: låt dem få chansen. När finns en bättre tid än nu?