Lite tips till socialdemokraterna

Kära socialdemokrater! För arbetarrörelsen är det viktigt att ni skärper er ordentligt. Här kommer några tips i all välmening:

 

* Snacka politik – internt!

Efter valförlusten 2006 har ledande socialdemokrater slagits och krypskjutit på varandra för att hålla sina positioner och kunna överleva inom politiken. Det har förstört mycket. Politiken är inte längre ett resultat av ideologiskt färgade beslut grundade på analys av samhället, utan av personliga motsättningar mellan människor i ledningen. Det finns mycket för socialdemokraterna att lära av vänsterpartiet när det gäller att snacka politik. I vänsterpartiet har man sedan valet 2010 startat en framtidsdiskussion bland medlemmarna istället för inom riksdagsgruppen. För vänsterpartiets medlemmar har detta varit mycket viktigt för att känna att det är medlemmarna, inte bara riksdagsledamöterna eller partistyrelsen, som är hjärtat av  partiet. Ännu viktigare tror jag att detta är inom socialdemokratiska partiet, där positionshållandet efter valförlusten 2006 har förstört både strukturer och politik.

 

Socialdemokraterna skulle må bra av att ta några månader av lokala och regionala konferenser där medlemmar helt kravlöst får samlas och analysera dagens samhälle i grunden. Vilka problem finns för vanligt folk och vad skulle kunna lösa de problemen? Hur löser ni arbetslösheten? Vad tycker partiets medlemmar om skatterna? Vad tycker medlemmarna om… allt? Sammanställ allt och ställ faktum inför partiledningen, be dessa konferenser i uppdrag att motionera till kongressen eller se till att ha ledande socialdemokrater ute på konferenserna. Så! Nu vet ni vad ni är för parti. Det är ju en bra början. Det är öppet mål just nu, då moderaterna inte har något att komma med alls.

 

* Välj ett framtidsnamn till ordförande!

Varken Östros, Österberg eller Johansson är några som kan föra ett parti till en framtid. De är för det första totalt tomma på idéer, marinerade i en bild av partiet att man fortfarande är statsbärande och har 40% av rösterna. De har dessutom krypskjutit på både Sahlin och Juholt och kommer därför ha fiender i hela partiet. Man kan inte ena partiet om man är samma person som skurit det i småbitar själv. Det finns personer som Palm, Damberg, Nuder och Sommestad som faktiskt har en bild av partiet som stämmer överens med verkligheten och dessutom inte är så maktkåta att de är beredda att avsätta en partiledare för att sätta sig själv där.

 

* Ut med krypskyttarna!

Det går inte att styra ett parti med ett VU som sms’ar ut till journalisterna vad som sägs och som inte kan svara ja på en så enkel fråga som ”har du förtroende för din partiledare”. Ut med Österberg, Johansson och Östros från partiledningen! De som sitter i ledningen för sin egen skulle har inget där att göra. Finns det människor som har en vilja att förbättra: låt dem få chansen. När finns en bättre tid än nu?

Vem är oppositionsledare?

Sverige har idag ett regeringsbärande parti som faktiskt inte har någon politik. Den största reform man vaskar fram i ett läge där man bedömer att ekonomin kommer att gå utför i ett par år till är att sänka restaurangmomsen något. Man tvingas backa från i princip det enda man gått till val på: skattesänkningarna. Man låter det minsta partiet få diskriminera transpersoner för att stärka partiets partiledare internt. Samtidigt styr detta parti sina lydpartier med järnhand. Fler än en gång har man fått fråga sig: hur kan den regeringen ha väljarnas stöd? Svaret blir ofta att det inte framstår som att det finns något alternativ. Tills nu.

Jonas Sjöstedt har fått en bra start på sitt partiledarskap än så länge. Han har tagit rollen som regeringens starkaste motståndare. Att regeringen de facto blir motsagd för sin politik gynnar alla tre oppositionspartier, och för mp hjälper det givetvis att de har två bra språkrör. Men för Juholt ser det inte ut att ljusna. Aftonbladet med Lena Mellin i spetsen fortsätter leta fel i allt han gör. Kommer det fram att han – hemska tanke – diskuterat med riksdagsledamöterna hur budgeten ska utformas, tas det som intäkt att han är obeslutsam. Kommer det fram att han sagt ”drivit igenom” istället för ”hindrat att riva upp” i en bisats i ett långt anförande, trots att man förstod poängen mycket väl, tas detta som intäkt för att han inte kan grundläggande politik. Etc. Etc. Etc.

Jag skyller inte alls detta enbart på Juholt. Men även jag, som gillar Juholt som ideolog och politiker trots att han är sosse, måste medge att detta inte ser ut att vända. Detta inser i så fall VU och PS. Som partiledare i Sverige får man uppenbarligen inte vara människa. En trolig lösning kan då vara att de tillsvidare tar ett par med en vänster och en högersosse som tillfällig ordförande och ek. pol talesperson (Damberg+Sommestad, Östberg+Paggan etc) och har ny kongress i höst. Men förhoppningsvis kan han slå sig samman med Sjöstedt, Romson och Fridolin och rida på deras framgångsvåg, som Mona Sahlin lyckades göra sista veckan fram till valet.

Imorgon är det partiledardebatt och jag vill se en lagom samlad opposition som visar att de finns. Jag vill se hårda och sakliga argument. Jag vill höra politik. Jag vill se hopp för Sverige. Jag vill se minst två oppositionsledare.

Därför bör #vkongress välja Sjöstedt

Sitter nu på ett nattåg, inväntandes att komma hem till Göteborg efter en julledighet hos familjen i Övik. Har därför haft mycket tid att läsa om, och fundera över, partiledarfrågan. Det är ingen hemlighet att jag både var bland de första medlemmarna som offentligt och tydligt krävde Ohlys avgång och inte heller att jag länge drivit frågan om utökat ledarskap till en eller två partiledare, beroende på vad kongressen varje år vill. Det var därför inte en helt lyckad kväll för mig igår.

Ohly levererade ett mycket bra tal som berörde många punkter där vänsterpartiet har den överlägset bästa politiken. Det var ideologi, verklighetsanalys och vilja. Det är då lätt att fundera ”varför ska han behöva avgå?”, men det är viktigt att inse: hade jag sett denna version av Lasse förr hade jag knappast krävt hans avgång och jag tror många säger samma sak. Dock är det inte sådana här tongångar vi sett Lasse ha i tal eller framträdanden i media och på gator och torg.

Gällande det utökade ledarskapet var det som sagt ett bakslag. Även tungt att se Ulla Andersson kasta in handduken Jag ska däremot inte gräma mig, då Andersson troligen blir kvar som ekonomisk-politiska talesperson. Både hon och Hans Linde har ju blivit mer kända för media, vilket jag tror gagnar både partiet och det kollektiva ledarskapet vi alla eftersträvar. Nu kommer journalisterna kanske ringa Ulla och Hans när de har frågor i dessas områden istället för partiledaren.

Ja, vem ska det nu vara? Jag tror på Sjöstedt. Helt enkelt av tre anledningar: 1. Analys. Han kan någorlunda ta ställning till vilken ny fråga som helst utifrån vänsterpartiets ideologi. Det är han ensam om. 2. Kunnighet. Han kan mycket och ser till att ha grundläggande kunskaper inom alla områden som är heta. 3. Trovärdighet. Han är ett känt ansikte folk litar på.

Jag har stark respekt för Rossana Dinamarca och den har ökat under hennes kampanj, men jag tror tyvärr att hennes argument att ett feministiskt parti behöver en kvinna som ledare inte håller. Jag tror det är så att ett feministiskt parti behöver en bra partiledare som är starkt övertygad och aktiv feminist, oavsett kön. Det tjänar feminismen på. Att rösta fram en ledare som för de flesta av våra väljare förknippas med partiets svaga kort, den skolpolitik vi missuppfattas stå för, istället för partiets troligtvis mest populäre politiker någonsin, bara för att hon är kvinna skulle vara en felsatsning i klass med cashkortet. Att Dinamarca dessutom använder det som sitt huvudsakliga argument för att rösta på henne är för mig nog argument att inte ha henne på den ledande positionen i partiet.

Nåväl, bland de över 200 motionerna som är kvar finns många godbitar kvar och jag kommer att följa det mesta via tv så fort jag kommer hem. Hoppas min lilla analys var intressant och kommentera gärna.

Kristdemokraternas öppna sår

I dag presenterade kristdemokraterna sitt förslag till partistyrelse. Den stora snackisen var givetvis att den fd ministern och 2:e vice ordföranden i partiet Mats Odell var petad från styrelsen tillsammans med Stig Claesson. Att Claesson är petad finns det som det verkar god grund för, men att Mats Odell petas är mycket mer uppseendeväckande. Här säger man öppet att det handlar om hans kritik mot partiledningen och kritiken mot Hägglund i synnerhet. Kristdemokraterna verkar ha glömt bort vad det innebär att vara ett parti.

Politik handlar om just politik, inget annat. Ett parti är ett parti, inget annat. Partipolitik bygger på medlemmarnas åsikter, inget annat. Detta har kristdemokraterna inte förstått. Politiken tas fram och formuleras av medlemmarna och partistyrelsen, som ska vara partiet i miniatyr, ska givetvis utgå ifrån detta. Odells modell av hur partiet ska vara har ett mer eller mindre starkt stöd bland medlemmarna. Om det är större än Hägglunds vet jag inte, men en rimlig gissning är att om man plockar bort alla ”follow the leader”-röster inom partiet skulle de nog dra hyfsat jämt skägg. Att valberedningen då väljer att peta Odell i sitt förslag är inget annat än en krigsförklaring mot denna grupp medlemmar.

Statsvetaren Magnus Hagevi säger i SvD att han inte tror striden har några långtgående konsekvenser för partiet. Jag menar annorlunda.

För det första betyder det att en stor grupp medlemmar och lokalpolitiker känner sig förbisedda och trampade på. Det betyder att deras engagemang och förtroende för partiet försvagas och risk för avhopp finns, inte minst då striden kommer att stå vid kongressen och bli jämn. Troligen ännu jämnare då många neutrala i striden kan tänkas gå emot ledningen nu när de beter sig såhär arrogant.

För det andra kommer politiken bli lidande. Man slänger ut kritiker och tar in fina namn i brist på idéer. Som ett fotbollslag som slänger ut målvakten och tar in en nån som kan hjula istället. Hägglund säger att han vill ha en ledning som drar åt samma håll, men drar alla åt samma håll blir risken att ingen ställer sig frågan varför man drar just dit. Dynamiken och självkritiken blir lidande. Politiken blir därefter.

Personligen köper jag varken Hägglunds eller Odells politik, såklart, och när det gäller ledarfrågan skulle jag gissa att på att detta högerspöke från 50-talet skulle tjäna på att ha en ledare som Maria Larsson. Dock inser jag att vårt näst mest konservativa parti hellre är kvar i riksdagen än vårt mest konservativa parti, sverigedemokraterna. Jag inser också att Sverige tjänar på att politiskt intresserade från båda politiska läger är enade mot korrupta partiledningar och personfixeringen i politiken.

Kris(t)demokrater – bråka gärna, men gör det med stil.

Uppdatering: Några kristdemokrater går nu ut och tycker att Odell ska ge upp helt och hållet. Ungefär som att valberedningen bestämmer allt själva och kongressen bara är spel för galleriorna. Är så fallet är kd farligt ute.

S och V på väg framåt

Några veckor efter Juholtdrevet börjar nu socialdemokraterna komma tillbaka i opinionen. I flera olika mätningar i rad har de ökat, från 24,9 via 25,6 och 26,4 till att nu hamna på 27,0. Jag trodde ärligt att det skulle ta en lång tid innan man är tillbaka på 30, men jag tror att det självförtroende som Juholt uppvisar på hans turnéer kan vara en av förklaringarna till att de åter börjar växa i opinionsmätningarna. Samtidigt måste vi också se att Lena Mellin & co faktiskt fått utstå en del kritik för aftonbladets övertramp i drevet och möjligen kan det också förklara en del.

Samtidigt finns det en hel del att hämta för arbetarrörelsen. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna har det senaste året genomfört många seminarium och konferenser tillsammans med dagliga diskussioner – allt för att utveckla sin politik. Det handlar givetvis inte om att ändra ideologi, utan om att sätta den i dagens sammanhang. Lättare sagt än gjort, men i vänsterpartiet har man lyckats mycket bra. Där är problemet snarare mediehanteringen, vilket vi kan se i exempelvis äldreomsorgskandalerna. För socialdemokratin ges ofta bilden av att partiet går i stiltje, men så är inte fallet. Partiet jobbar för fullt med att ta fram konkreta förslag i olika sammanhang, exempelvis skatteöversynen och arbetet med utbildningspolitiken. Jag litar på att de kommer att ta fram det i god tid innan valet och jag tror partiet kan nå 35-37 procent 2014.

Men socialdemokraternas problem är faktiskt mest mediehanteringen. Juholt är ingen stjärna på det, men partiet i övrigt behöver tydliga policys för hur man agerar vid kontakt med media och den eller de som sitter i partistyrelsen och läcker till media och den som under tiden i VU smsade journalister under sammanträdena ska bort. Samtidigt måste man sluta skriva en debattartikel varje gång man har någon kritik mot någon annan  partiet. Det gick kanske för sig när halva Sverige var sossar, men inte nu när man halverat den siffran. Hela Sverige har visserligen ett intresse av diskussionerna, men alla är inte längre själv involverad i dem då man inte längre röstar på partiet. Ta diskussionerna internt! Finns det inte sådana kanaler att man kan göra det – ta fram sådana kanaler.

Mitt eget vänsterparti då? Vi har utvecklat en politik å en mycket effektiv och demokratisk väg som ska behandlas på kongressen. De stora mönstrena är dock ganska självklara. Vi ska vara ett tydligt alternativ – inte ett stödparti till sossarna. Klimat/miljö, ekonomi/sysselsättning och välfärd/skola är och förblir våra viktigaste frågor. Organisationen förändras till att bli mer effektiv och vi har fyra riktigt bra partiledarkandidater. Dock har vi också problem med mediehanteringen. Vi lever i en tid då bara de utspel som är nyheter premieras i media, då en partiledares matvanor premieras framför politik och då politiska kommentatorer marginaliseras till förmån för retorikexperter och Lena Mellin.

Min gissning är att vänsterpartiets organisation inte är beredd på hur man ska hantera dagens media för att nå ut med sitt budskap. Vi ska snacka politik och inte person, det måste vi stå fast vid, men samtidigt måste vi förstå att vi inte kommer få några stora rubriker av att skicka ut ett 300 tecken långt pressmeddelanden med saker redaktionerna redan vet att vi tycker. Istället måste vi lära företrädare att använda de sociala medierna, för det är där redaktionerna letar. Twitter i kombination med bloggar är en mycket viktig faktor som mycket väl kan ta dig in i en morgonsoffa eller kvällsöppet, ställen där vi knappast är överrepresenterade. Sedan kan man faktiskt sminka sin gris för att få den såld. Det handlar absolut inte om att ljuga eller byta åsikt för att få komma ut, men man kan presentera adekvata lösningar för varje enskilt problem.

Skandalerna inom äldreomsorgen visar på just det här. Säger vi i ett pressmeddelande att ”vi har länge sagt att man ska stoppa riskkapitalbolagen inom välfärden” så är det ingen nyhet, det blir ingen snackis. Säger tre ledande företrädare på twitter att ”vi måste stoppa de här riskkapitalbolagen genom lagstiftning” uppfattas det som en direkt reaktion på den aktuella frågan och därmed anses vi vara en del av debatten. Får vi den positionen i debatten får vi också inbjudningar till morgonsoffor, debattprogram och samhällsprogram, och intervjuer i tidningar. Debattartiklar med tydliga budskap knutna till aktuella frågor måste dessutom komma ut oftare än idag.

Jag är säker på att både socialdemokraterna och vänsterpartiet har framtiden för sig. Att det ena partiet växer behöver inte heller betyda att man snor väljare av det andra. Vi behöver varandra, men vi tar inte nödvändigtvis röster från varanda, det är nämligen inte så dagens väljare ser på partipolitiken. Sakfrågorna överskuggar ideologierna, vilket ligger alla tre rödgröna partier i handen: vi har en bredd av sakfrågor, medan alliansen vägrar tala om just sakfrågor som inte rör restaurangmoms eller… Nä, just det. Det var bara restaurangmomsen, ja.

Media: AB1, AB2, SvD, Ex

Har vi ens en regering?

När järnvägen fryser sönder i brist på underhåll uppmanar infrastrukturministern folk att klä sig varmt och fira jul en annan dag.

När studentstädernas bostadsbrist förvärras i brist på investeringsstöd uppmanar bostadsministern studenter att flytta annorstädes.

När nu bankdirektörerna kan vältra sig i lyx i brist på lagar och regler uppmanar finansministern kunderna att byta bank.

Har Sverige en regering eller en grupp heltidsanställda rådgivare?

Moderaternas historieförfalskning – Katastrof för demokratin

I helgen höll moderaterna sin partistämma och röstade igenom ett nytt idéprogram. Bortsett från diverse tomma floskler om hur privata substitut till välfärd skulle kunna göra människor friare innehåller det nya idéprogrammet också följande mening

”Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa
har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt,
mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering
och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet
ständigt närvarande.” - Ansvar för hela Sverige, moderaternas idéprogram, kapitel 4

Märker ni problemet här? Moderaterna påstår i och med denna text att de kämpat ”för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättstat. Med undantag från rättsstaten är det fel, fel, fel, fel. Moderaterna var emot rösträtt för låginkomsttagare, emot rösträtt för kvinnor, emot all form av sanktioner mot apartheidregimen och röstar idag, främst på EU-nivå, ofta emot rättigheter för exempelvis hbtq-personer, kvinnor och etniska minoriteter.

Det här är sådant som jag som historiker verkligen, verkligen blir upprörd över. Denna formulering kan absolut inte vara omedveten. Så slarviga är de inte. Ett regeringsbärande parti försöker alltså ändra historien till sin fördel. De enda gånger jag kan dra mig till minnes att något liknande förekommit är diktaturer såsom Sovjet, Nazityskland och Kina.

Sofia Arkelsten gjorde ett misstag som stod fast vid versionen istället för att dra något om tendenser och ljudet av historien. Dock är det ett misstag av media att som vanligt hänga upp sig på den personfixerade skandaljournalistiken. Problemet ligger i att moderaterna tog fram ett idéprogram som försöker förändra historien i så viktiga punkter som hur vår demokrati kom till.

Trots allt är det här inte något som påverkar politiken dagligen, men om det börjar här och om de inte tvingas backa mer än från ett speciellt uttalande, var kommer de då ljuga om nästa gång?

Tips: Duroj, Roligt quiz, Aftonbladet, DN, Jinge, Olsson, SvD

Aftonbladet förstår inte själva

Läs gärna mitt förra inlägg för att till fullo förstå denna text.

”Det är en enorm lättnad för Socialdemokraterna att den juridiska aspekten nu är ur vägen. Och reglerna var inte som Aftonbladet (och Håkan Juholt) först hävdade, glasklara. Men för vanligt folk handlar det inte om det. Det handlar om moral som Eva skrev.”

Så skriver Katrine Kielos i Aftonbladets ledarblogg. Jag tycker att Kielos är en utmärkt samhällsdebattör, till och med en av Sveriges absolut bästa, och den text jag citerar ur är en av få läsvärda gammelmediatexter som behandlar turerna kring Juholts lägenhetsersättning. Anledningen till att jag drar upp citatet är dock att det är ett typexempel på den moderna journalistikens problem. Juholtdrevet är ett så klockrent exempel på det. Media förstår inte sin egen makt.

Låt mig förklara. Anette Holmqvist hittade en oegentlighet i Juholts ersättningsuppgifter. Man slår på stora trumman och huvudnyheten är att Håkan Juholt fuskat till sig flera hundratusen kronor. Klart att allmänhetens intresse är väckt och klart att folk blir förbannade. Det är det som är tanken, för i den moderna journalistiken är det rubrikerna som spelar roll. Den med mest uppseendeväckande rubriken för läsare. Det är det allt handlar om och det är den idén som driver Jan Helin, Lena Mellin och Karin Pettersson. Men man förstår inte att man ansvarar för demokratin. Media kan avsätta och tillsätta statsministrar, byta eller behålla regeringar och starta eller avsluta krig, men man väljer den sanning som genererar flest läsare, av ren okunskap om den makt man har. Som jag skrev i mitt förra inlägg skapar media sina egna nyheter och skapar därmed också de åsikter som deras läsare har. Jag vet inte hur många jag pratat med som faktiskt förstått att Juholt verkligen inte brutit mot några regler. Det ligger varken i aftonbladets eller någon annan medias intresse att erkänna att de spridit felaktiga uppgifter.

Istället skapade de en modifierad version av sin sanning. De flyttade fokus från den tekniska frågan om juridik till den moraliska aspekten. Eftersom den moderna journalistiken handlar om att hitta ännu fetare nyheter än sin konkurrent blev dock inte drevet mindre omfattande. Tvärtom. Det är väldigt lätt att skylla på att folk ”vill läsa”, när man själv skapat intresset hos dem. Skapar man skandalrubriker och säger att någon som folk litar på gjort fel och breder på med skapade avgångskrav är det klart att folk blir besvikna och arga. Man tror ju att en hemsk sak hänt. Många tror fortfarande att han begått brott och dem har jag förståelse för att de är förbannade. Vissa tror att det moraliska snedsteget var så stort att denna cirkus drog ingång av bara moraliska motsättningar och det förstår jag också. Säger media att det handlar om moral blir det sanningen för folk.

En av anledningarna till att det blev en sådan sanning var också att alla tidningar var överens om att nyheten var sann. Det finns nämligen också en partipolitisk sida av det här med medierapporteringen. Sedan rapporteringen av potatiskravallerna 1917 och Ådalen -31 har det visserligen hänt en hel del i rapporteringen gällande objektiviteten. Men till skillnad till vad de allra flesta andra säger, tror jag inte att dessa skillnader är som bortblåsta. Jag tror att det spelar roll för en tidning om ägarna och ledarskribenterna är röda eller blå. Jag har inga solklara bevis och heller inga solklara argument, utan enbart erfarenheten från verkligheten. Expressen ledde drevet mot Mona Sahlin, både när hon gjort orätt och när hon kandiderade till statsminister. När Littorins sexskandal uppdagades höll sig både Expressen och DN väldigt skeptiska och nyheten sjönk i trovärdighet. När så Juholt hamnade i skottfånget, med mycket lösare källor än i Littorinskandalen, bredde Expressen på för fulla muggar och det var plötsligt en mediesanning att Juholt brutit mot regler trots att han inte hade gjort det. Redaktionerna väljer, medvetet eller omedvetet, vilka nyheter de hoppar på.

Mönstret går igen. Alla tidningar har politiska intressen, men Aftonbladet har trots en överlägsen kompetens i journalistik gått in för sin skandaljournalistik och struntar i vem som hamnar i skottgluggen. Så får då ledarredaktionen på Aftonbladet den reaktion Kielos beskriver: ”…får vi massvis med mail och blir uppringda av gräsrötter. Den senaste veckan har det svämmat över med människor som är ledsna och besvikna på Håkan Juholt. De kan inte förstå hur han tänkte när han flyttade in i sin sambos lägenhet och utgick från att staten skulle stå för hela kostnaden.”

Som största kvällstidning kan man inte skylla på att människor är arga om man själv skapat ilskan med orättfärdiga medel. Aftonbladet är min favorittidning pga att de helt enkelt är bäst gällande ledarsidor, sport och nyhetsbevakning, och Katrine Kielos är bästa ledarskribent, men i det här fallet handlar det nog mer om att försvara sin tidning än om att vara klarsynt.

När jag ikväll (18/10) besökte Aftonbladets nätupplaga fanns inte en enda nyhet om Juholt. Om det moraliska snedsteget var så stort att juridiken inte spelade någon roll, varför slutade det skrivas om det när åtalet lades ned?

Varför gråter aftonbladet?

Det kan knappast ha undgått någon vad den senaste mediaveckan handlat om: Håkan Juholt. Jag tycker dock media gått på tok för långt i detta.

Egentligen är det inte konstigt att media driver upp en sådan här story och riktar kritik mot den person man finner oegentligheter hos. Det märkliga är själva rapporterandet. Media, med aftonbladet i täten, har drivit partiledaren för Sveriges största parti tillika statsministerkandidat så nära avsättandets avsats man kan komma utan att puttas över kanten. Nu när det inte blev någon förundersökning och VU ställde sig bakom Juholt verkar media vara ganska splittrade. Medan aftonbladet och tv4 krampaktigt håller kvar vid sin avsättartaktik har många andra valt att övergå till en mer traditionell journalistik. Äntligen kan man andas ut en aning. Nej, jag är inte socialdemokrat. Nej, jag är inte fientligt inställd till aftonbladet (snarare tvärtom). Jag är bara källkritisk, som vi historiker alltid är, och med det synsättet hittar jag mycket som gör mig ledsen i denna hets.

Vad är det då jag kritiserar? Jo, vid tiden då Anette Holmqvist gjorde sitt scoop fanns det inte att tillgå regler, någon form av policy eller ens rekommendationer för hur riksdagsledamöter ska göra dessa avdrag. De rekommendationerna dök upp först senare och enligt Marianne Bjernbäck vid riksdagens ledamotsservice är det bara ”underförstått” hur man ska göra och att dessa fyra som gjort fel då inte förstått det underförstådda. Ändå valde aftonbladet att gå på för fulla muggar att Juholt lurat till sig pengar. När det kom fram att inga regler fanns ignorerade man det i flera dygn och istället började man prata om det orimliga i att skattebetalarna skulle betala en lägenhet för Juholt trots hans inkomst. Dels bor Juholt i Oskarshamn. Det är inget huvudsakligt boende, som media försöker påvisa, utan en övernattningslägenhet som alla riksdagsleamöter får. Dels är det heller ingen som tjuter högljutt över att Fredrik Reinfeldt som alla andra riksdagsledamöter får ett SJårskort (helt fria resor) trots hans inkomst. Vem tror liksom att Reinfeldt köper en biljett när han ska hälsa på en släkting i Gävle? Det jag vill säga ät att visst har de råd att betala själva, men man ska vara en otrolig människa om man avsäger sig sina gamla förmåner så fort man får löneförhöjning.

Det var det ena. Det andra är att man måste sätta det i perspektiv till vilka andra toppolitiker som hamnat i blåsväder utan att krävas på sin avgång av media. Vi har för det första en utrikesminister som just nu är föremål för en utredning om de brott mot folkrätten hans företag tros ha begått, samtidigt som två svenska journalister är fängslade för att ha undersökt det hela och Carl Bildt gör ingenting åt det. Media reagerar inte. Vi har för det andra tre centerpartister som begått samma misstag som Håkan Juholt. Media skriver en notis om dem. Det är nästan otroligt.

Förutom detta så blåser man dessutom upp i princip allt som händer. VU träffas och ska prata igenom situationen. Då utgår mediasverige från att det är Håkan Juholts avgång man diskuterar. När man på tv4 ikväll pratade med en expert om det hela sa experten i fråga att de satt i sex timmar och pratade om huruvida Juholt skulle avgå eller inte. Det krävs inte mycket insyn i Svensk politik för att räkna ut att det snarare handlade om hur man ska hantera frågan i övrigt som tog större delen av tiden. De sitter knappast och säger ja och nej i sex timmar. Ändå försöker man hålla uppe skenet av att det är en skandal av gigantiska mått som hänt. Man drar upp dessa dubbla resor som jag oavsett vem det skulle gälla utgår från att det finns en naturlig förklaring till, man försöker dra upp falangstriderna inom partiet som inte alls är lika aktiva som media tror och man försöker driva upp minsta lilla kritik av skuggbudgeten (som är en bra budget) till att kritiken egentligen handlade om Juholt. Varje journalist vill så gärna dra upp den nyaste nyheten i denna härva att man knappt behöver en källa för att kunna dra upp en fjäder att göra en höna av.

Ända sedan tsunamikatastrofen och den kraftiga kritik regeringen Persson då fick, har socialdemokratins inre krets varit något som varit mycket tacksamt för media att attackera. Man hänger ut en person till max, väntar till man får någon som kan kallas involverad att kommentera något negativt och frågar alla andra vems sida de står på. På så sätt har man skapat motsättningar och kallar det en spricka. Sedan tar man in en retorikexpert för att kommentera hur personen i fråga klarar att snacka politik, men ingen politisk kommentator för att kommentera det politiska. Skandaljournalistik och personfokusering. Det är dagens politiska journalistik när det hade kunnat handla om hur man ska skapa jobb, rädda miljön och skapa ett jämlikt samhälle med välfärd för alla.

Låt oss hoppas att det bakslag aftonbladet och resten av mediasverige fick idag blir en brytningspunkt för detta och en start för en kritisk och hängiven men ärlig journalistik i Sverige. Den här farsen till journalistik måste få ett slut.

Media: DN1 DN2 SvD1 SvD2 AB1  AB2 AB3 AB4 Ex

”Smuggelsprit och svartjobb”

Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot tillika fd ledarskribent, skriver idag en debattartikel på svd brännpunkt där hon gör ett minst sagt förhastat försök att utmåla den socialdemokratiska skuggbudgeten som en katastrof i stil med pesten. Visserligen anser även jag att vissa delar av en sund återställare för Sverige saknas (se v-budgeten), men likväl är hennes kritik i tunnaste laget.

Hennes resonemang bygger på att de förändrade formerna för rut-avdraget skulle innebära en stor ökning av svartjobben och att ”Det stinker av diskriminering att utestänga småbarnslösa människor som ännu inte har fyllt 65 från möjligheten att köpa billigare avlastning hemmet.” First thing first: Om de rika, barnlösa människorna i arbetsför ålder använder svart arbetskraft är det ett problem som inte ska lösas genom att de får köpa ännu billigare arbetskraft för skattepengar. Att det sedan är just den gruppen hon anser vara diskriminerad är rätt tunt det med. Anser hon sig vara diskriminerad då hon inte får hemtjänst eller gratis tandvård också? Naturligtvis är det efter behov rut ska användas, om det nu överhuvudtaget skall vara kvar. Hon menar att 11 000 jobb skapats av denna reform. Rätt siffra är i runda slängar 3-4000. För hur många miljarder nu igen..?

Resonemang nummer två går ut på att ”I Håkan Juholts första skuggbudget höjs alkoholskatten med 1,4 miljarder” och att ”högre alkoholskatt är bingo för kriminella nätverk i deras ständiga jakt efter nya sätt att finansiera ännu grövre brottslighet.” Hon försöker alltså påvisa något form av samband mellan att Juholt och Waidelich vill öka en skatt och grov brottslighet. När oppositionen vill höja alkoholskatten med ett par kronor per flaska för att finansiera den ökande kostnaden för alkoholism stödjer de organiserad brottslighet. När regeringen höjde tobaksskatten med liknande summor var det däremot en folkhälsoreform. Där ser man.

Artikeln i fråga finns här.