Läser man på det nationalsocialistiska partiet Svenskarnas Partis (SvP, fd. Folkfronten) hemsida har de en stolthet gentemot Sveriges stormaktstid. Samma sak inom sdu och till viss del Sverigedemokraternas partiföreningar. De besöker slott, museer och hedrar minnet av Gustav II Adolf och Karl XII, men verkar inte alls förstå vad det är de hedrar.
Att Sverige var en stormakt under stormaktstiden förstår de nog, men varför man var det verkar de ha svårare att förstå. Sverige som land var nämligen knappt uppfunnet och när man började ta över områden i norra Danmark (nuvarande Skåne, Blekinge och Halland) var riket avlångt åt sidan, alltså Svealand, delar av Götaland och södra Finland. Att man sedan tog över land runt östersjön hade att göra med rena ekonomiska skäl, inte för Sveriges skull, utan för kungen och hovets ekonomis skull. När ett område väl hade blivit övertaget var det fritt fram för dem att tala sitt gamla språk, man var välkommen in i det Svenska territoriumet. Även fast man talade polska och var katolik skulle man inte förändras och bli med ”svensk”, för det fanns inget som var särskilt ”svenskt”. Staten tog in en massa invandrare för att vi behövde dem, precis som vi behöver dem idag, och ingen klagade över det. Det var polska soldater som skulle pensioneras, estniska bönder som behövde ny jord eller bara en nordtysk ung pojke som ville stå på egna ben.
Själva nationen Sverige, som Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti och alla andra nationalistiska partier försöker se ut att vurma om, har varit ett ganska dödfött projekt än så länge. Rent historiskt har nämligen Sverige bara funnits som ett område och ett begrepp för de överordnade krafter som för tillfället funnits i Norden och Europa. De som bott i Sverige har sällan fram till 1900-talet sett sig som i första hand svenskar, utan snarare Västgötar eller Östgötar eller vilket landskap man nu bott i. För bara några år sedan fick Norrlandspartiet fler röster i valet än alla främlingsfientliga krafter tillsammans i de kommuner partiet var uppmärksammat. Tittar man längre tillbaka märker man också att kommunsammanslagningarna under 1900-talet väckte ont blod på många ställen i Sverige, eftersom man inte ansåg sig ha något gemensamt med socknar så långt bort ifrån sin egen by. Till och med på den nivån såg man andra landsmän, tom. sockengrannar som fiender snarare än vänner.
Om vi ska se tillbaka på stormaktstiden igen så var den armé man hade under stora delar av tiden mer välfungerande än vad Sverige någonsin haft förut. En stor anledning var att man märkt bristen på gemenskap inom armén. Man hade ingenting gemensamt i kultur, samtalsämnen eller historia. Man förstod knappt varandra; vissa talade finska, vissa talade hälsingemål och vissa talade nästan skånska. När man slogs hade man bara Gud som anledning att slåss. Gud var med dem, sades det, men mer då? Hembyn och landskapet bryr sig väl inte om huruvida kungen vinner eller förlorar mark, makt och pengar. Man lär ju ändå dö på fältet, med bara Gud som vittne. Det överheten gjorde var att dela in armén så att ju närmare varandra man bodde, ju närmare var man varandra på fältet, när man vandrade och när man slog läger. Plötsligt hade man en gemenskap, vilket gjorde att man som soldat kände att man slogs för sin hembyggd och för att ens grannar och sockengrannar skulle överleva.
Själva nationalromantiken kan man säga uppstod i och med franska revolutionen och nationalismen uppstod under 1800-talet för att eskalera vid de två världskrigeen. I Sverige har nationalismen aldrig egentligen funnits, utan det vi känner som en nationell gemenskap är en effekt av det informationssamhälle som skapats de senaste hundra åren, då dialekter och traditioner blandats och vi har inom landet fått stora gemensamma problem och lösningar på dessa. Skulle vi aldrig förlorat Finland till Ryssland 1809, krävt att få hela Danmark i freden med danskarna i början av 1800-talet, eller om vi skulle ha närmat oss Norge istället för att acceptera att de blev självständiga, då skulle vår bild av nationen se annorlunda ut och dessa nationalister, Åkesson, Höglund och Almqvist stå och hedra minnet av när Sverige tog tillbaka de självklara delarna av landet såsom Jylland, Baltikum eller varför inte Pommern?
Det finns alltså ett problem för dessa företrädare. Dels att Sverige som begrepp inte är så självklart och dels att svenskarna inte i första hand ser sig som svenskar och aldrig har sett sig som i första hand svenskar. De flesta vet att invandring är en naturlig del av vår historia och att Sverige inte tillhör någon mer än någon annan.
