Barnfattigdomen är ingen synvilla

Aftonbladet har på barnfattigbloggen tagit det upp ett otroligt viktigt ämne: barnfattigdomen.

När man läser bloggen blir man otroligt ledsen och arg över att det ska behöva vara såhär i Sverige, ett av världens rikaste länder. Ännu mer ledsen blir man dock när man läser kommentarerna. För där får man ett svar på just den frågan. Folk är dumma.

För det första påstår folk att de som berättar ljuger. Argumenten som används är mest att man inte kan ha det så dåligt på grund av att våra sociala skyddsnät ger rätt till en viss standard, vilken många tycker är för hög, men ändock. Detta är fel. Sedan många år tillbaka är socialbidragen, a-kassan och sjukersättningen dels lägre än de nivåer som behövs för att man sak ha råd med hyra, mat, kläder, elräkningar osv, och dels väldigt svåra att få.

För det andra påstår folk att de som berättar inte är fattiga, utan snarare ett fall för lyxfällan. Ordet ”lyx” förekommer ofta och anklagande. Hur definierar vi det ordet? Ska man tro kommentarerna är julklappar, pålägg på mackan, ha en fritidssysselsättning som kostar pengar och ha en cykel. Med andra ord lever utifrån denna definition en bra bit över hälften av Sveriges barn i lyx och då kan det knappast kallas för lyx, utan snarare en normal levnadsstandard för ett barn i Sverige.

Detta är dock det lilla problemet. Det stora problemet ser vi när vi lägger ihop det faktum att 220 000 barn i Sverige är fattiga och att de som kommenterar i bloggen slår detta faktum ifrån sig. I kommentarerna kan vi läsa att man tycker att personerna i texten ska ”skaffa sig ett jobb” eller ”skaffa sig ett bättre jobb”, som att det var hur lätt som helst. Man tar för givet att personerna i texten satt sig själv i situationen och att man bara har sig själv att skylla.

Naturligtvis är dessa kommentarer bara en väldigt bra, men skrämmande, bild av samhällsklimatet. Vi ser en ökande klyfta mellan medelinkomsttagare och låginkomsttagare, där medelinkomsttagarna beter sig såsom vi är vana vid att höginkomsttagare beter sig. Man har helt och hållet köpt bilden av hur de som behöver hjälp i själva verket satt sig i den situationen själva. På bloggar, i fikarum och i sina egna samtal hör man hur man söker fel hos sina arbetslösa nära och kära. ”Men han orkar bara inte söka tillräckligt många jobb”, ”men hon vill ju säkert inte jobba” eller ”jo, men jag säg ju att han planterat om sina blommor. Hur sjuk kan man vara då?”

Men klyftorna i samhället är ingen synvilla.
220 000 barn med fattiga föräldrar är inte fattiga för att deras föräldrar ”prioriterar fel” eller ”är lata”. Föräldrar bryr sig nämligen om sina barn. 220 000 barn med fattiga föräldrar är fattiga för att den politik som förts i Sverige de senaste åren har gjort dem fattiga. Lägre löner och ännu lägre nivåer på ersättningarna kommer dessutom göra saken värre om folk inte börjar inse vad som händer. Det är dags att agera nu!

1 kommentar

Filed under Övrigt

One response to “Barnfattigdomen är ingen synvilla

  1. Pingback: Jag som skulle plugga « Ungen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s