Vem är oppositionsledare?

Sverige har idag ett regeringsbärande parti som faktiskt inte har någon politik. Den största reform man vaskar fram i ett läge där man bedömer att ekonomin kommer att gå utför i ett par år till är att sänka restaurangmomsen något. Man tvingas backa från i princip det enda man gått till val på: skattesänkningarna. Man låter det minsta partiet få diskriminera transpersoner för att stärka partiets partiledare internt. Samtidigt styr detta parti sina lydpartier med järnhand. Fler än en gång har man fått fråga sig: hur kan den regeringen ha väljarnas stöd? Svaret blir ofta att det inte framstår som att det finns något alternativ. Tills nu.

Jonas Sjöstedt har fått en bra start på sitt partiledarskap än så länge. Han har tagit rollen som regeringens starkaste motståndare. Att regeringen de facto blir motsagd för sin politik gynnar alla tre oppositionspartier, och för mp hjälper det givetvis att de har två bra språkrör. Men för Juholt ser det inte ut att ljusna. Aftonbladet med Lena Mellin i spetsen fortsätter leta fel i allt han gör. Kommer det fram att han – hemska tanke – diskuterat med riksdagsledamöterna hur budgeten ska utformas, tas det som intäkt att han är obeslutsam. Kommer det fram att han sagt “drivit igenom” istället för “hindrat att riva upp” i en bisats i ett långt anförande, trots att man förstod poängen mycket väl, tas detta som intäkt för att han inte kan grundläggande politik. Etc. Etc. Etc.

Jag skyller inte alls detta enbart på Juholt. Men även jag, som gillar Juholt som ideolog och politiker trots att han är sosse, måste medge att detta inte ser ut att vända. Detta inser i så fall VU och PS. Som partiledare i Sverige får man uppenbarligen inte vara människa. En trolig lösning kan då vara att de tillsvidare tar ett par med en vänster och en högersosse som tillfällig ordförande och ek. pol talesperson (Damberg+Sommestad, Östberg+Paggan etc) och har ny kongress i höst. Men förhoppningsvis kan han slå sig samman med Sjöstedt, Romson och Fridolin och rida på deras framgångsvåg, som Mona Sahlin lyckades göra sista veckan fram till valet.

Imorgon är det partiledardebatt och jag vill se en lagom samlad opposition som visar att de finns. Jag vill se hårda och sakliga argument. Jag vill höra politik. Jag vill se hopp för Sverige. Jag vill se minst två oppositionsledare.