Friskolor, lärarbrist och finska skolan

I dagarna har det i media varit diskussioner om skolan på flera olika håll. Dels har det diskuterats om det fria skolvalet förstärker segregationen eller inte, dels om hur lärarbristen i vissa ämnen kan lösas. Mitt i detta diskuterades även (i svt, inte online) finska skolan som en förebild. Som lärare blir jag lite smått frustrerad, så jag tänkte kommentera lite om dessa diskussioner.

Förstärker friskolesystemet segregationen?
Ja. Om detta råder ingen tvekan. Föräldrar från den vita överklassen har möjlighet att hjälpa sina barn med läxor i en helt annan omfattning, att beställa läxhjälp (skattesubventionerat!) och att höra sig för och kolla upp vilka skolor som är bra. När det sedan är dags att välja gymnasieskola förstärks skillnaderna ännu mer. De med bra betyg, dvs den vita överklassen, hamnar på de fina skolorna och arbetarklassungarna på en sämre. Många klarar sig inte ens så långt. När alla dessa får barn är de i samma position som sina föräldrar.

Detta är oacceptabelt i ett välfärdssamhälle. Friskolesystemet, som det ser ut idag, bygger på att dåliga skolor väljs bort. Men hur vet vi att en skola är dålig? Jo, att de elever som gått där fått en dålig utbildning. Ett system som bygger på att vissa får dålig utbildning för att andra ska få bra utbildning är inte ett bra system.

Hur löser vi lärarbristen?
Idag saknas det lärare i många ämnen. NO-ämnen och matematik är extra utsatta och regeringens svar på detta är Teach for Sweden, ett projekt för att få yrkesverksamma (främst forskare) att vilja bli lärare genom att få prova på att arbeta som lärare ett tag. Jag tror att detta är fel väg att gå. Initiativet är egentligen inte dumt, men som rektorn vid Umeå Universitet, Maria Löfgren, säger så stannar dessa kandidater ofta en kort tid och tar egentligen bara ekonomiska resurser som skulle kunna läggas på bättre saker. Det är dessutom inte alls säkert att de som väljer att delta i detta har någon minsta läggning för undervisning, pedagogik och didaktik, till skillnad från de som väljer yrket från första början och nu blir behandlade som mindre ”fina” och får lägre lön.

Nej, jag tror att rätt väg här är att vända synsätt och istället göra yrket mer attraktivt.
* Fler lärare, vilket innebär mindre elevgrupper och därmed bättre yrkesförhållanden och bättre lärande för eleven.
* Högre lön, vilket gör att fler vill bli lärare. Väldigt effektivt och har fungerat förr.
* Låt lärare vara forskare på deltid (om de vill) istället för forskare vara lärare på deltid. Det skulle ta in mer dagsaktuell kunskap i skolan, mer yrkesglädje hos lärarna och mer attraktivitet för yrket.

Är finska skolan en förebild?
I viss mån är den absolut det. Man satsar på bra läromedel, bra lärare och framförallt satsar man på specialpedagoger. Vi har idag en otrolig brist på specialpedagogik i Sverige, och när man kommer efter får man sällan mer hjälp än möjligen ett hot om att bli av med studiebidraget om man går på gymnasiet. Där är Finland i framkant och Sverige har mycket kvar att lära. Skolan i Finland är till för att lära, inte för att sitta av tiden i ett hörn eftersom det inte finns någon lärare som kan hjälpa dig.

Jan Björklund har däremot missuppfattat vad som är bra med finska skolan. Han har fått för sig att det är katederundervisning som gör finska skolan bättre. Detta är inte nödvändigtvis sant. Björklund pratar mycket om att lärare ska få vara lärare, men förstår nog inte vad det betyder. Att vara lärare är att vara pedagogisk ledare i klassrummet, att se vad varje elev behöver för kunskap, hur den på bästa sätt kan ta emot den och sedan se till att den får denna kunskap. Att då ha en minister som talar om för dig hur detta ska gå till är en kränkning av den enskilda lärarens yrkesidentitet. Alla elever har olika behov i sitt lärande och det som den finska skolan upptäckt är att det är när man tillgodoser dessa som lärandet kan äga rum.

Vi ska heller inte skönmåla den finska skolan. Det som går att mäta är bra, men hur är det med det som inte går att mäta? Det finns mycket i den vi kan, och bör, kritisera. Det är en hård miljö som inte öppnar upp för det livslånga lärandet. Den svenska skolans värdegrund med kritiskt tänkande, personligt växande och kunskapsinhämtande bör inte bytas ut mot den finska skolans brist på detsamma, men mycket har vi nog att lära av varandra här. Svenska politiker bör inse värdet av att satsa och tro på pedagogerna. Det gör de tyvärr inte idag.

Därför demonstrerar vi idag

Tänkte tillfälligt återuppliva bloggen för att skriva några rader om de massiva protester som riktats mot lärarfacken och SKL efter det senaste avtalet. Många har ställt följande frågor:

* Varför ska ni ha högre lön alls? Med alla era lov ska ni vara nöjda!
* Trodde ni på allvar ni skulle få 10 000?
* Varför är ni missnöjda med 4,2%? Alla andra fick ju 2,6!

Läraryrket i Sverige är underbetalt med europeiska mått mätt. Det är kanske det viktigaste yrket vi har, men ändå är lönen och arbetsvillkoren usla. Som lärare studerar man i regel mellan 4,5 och 6 år på högskola eller universitet och drar på sig en jäkla massa skulder för att sedan arbeta mellan 45 och 50 timmar varje vecka. På dagarna ska man försöka undervisa och utvärdera enskilda individer i grupper på ofta uppemot 32 elever, planera lektionerna, rätta uppgifter och prov, fylla i omdömen, ha individuella samtal, sitta i olika typer av möten, sköta klassråd, lösa konflikter i elevgrupperna och dessutom arbeta med andra uppgifter man får från skolledningar och kommuntjänstemän. På kvällstid får man vare sig man vill eller inte dels förlägga utvecklingssamtal och föräldramöten. Dessutom kommer det ofta samtal från föräldrar eller elever som har frågor eller funderingar. Dessa går inte att komma ifrån. På elevernas höstlov, sportlov, påsklov och sommarlov jobbas det också. Det handlar om administrativt arbete om frågor som scheman, läromedel, utvärderingar, fortbildning osv. Sammanlagd semester blir inte många veckor, men ett par veckor mer än andra. De veckorna jobbar man som sagt in under året, då man har längre arbetsvecka än andra. Dessa semesterveckor är dessutom fasta. En lärare kan inte byta arbetspass eller ta ut sin semester mitt under en termin.

Som jag visat är detta ett krävande och i många gånger otacksamt jobb med lång utbildning och riktigt höga skulder. Att då tjäna 24 000 som ingångslön är helt enkelt inte okej. De vet vi som studerar idag och väljer därför bort yrket. Jag jobbar idag som gymnasielärare i historia på 20% plus diverse timvikariat och pluggar samtidigt ekonomi. I bagaget har jag en halv lärarutbildning. Mina elever ger mig ständigt positiv feedback och jag älskar mitt jobb. Men att leva resten av livet skuldsatt, med dåliga arbetsvillkor och med en lön så mycket lägre än den som jag får som ekonom blir alltmer otänkbart. För att bra lärare ska vilja jobba som lärare krävs att yrket blir mer attraktivt.

Nej, vi trodde nog inte att vi skulle få 10 000 mer i lön redan nu, men i alla fall ett steg mot en betydligt högre lön. Jag har varit med i lärarförbundet sedan min första dag som lärarstudent och följt med i debatten inom facket genom studieår, praktik, jobb som kyrkopedagog och nu som deltidslärare/ekonomistudent. Under tiden har kampviljan ökat stadigt, media har tagit aktiv ställning för oss och en betydande majoritet av folk i regel har tydligt visat sina sympatier. Alla politiska partier utom m och sd har sagt sig vilja höja lönerna. I Lärarnas Tidning har man proklamerat att förbundet är förberett på en strejk, både ekonomiskt och organisatoriskt.

Resultatet blev nedslående. 4,2% första året, ”märket” (troligen ca 2,6) andra året och sifferlöst (upp till arbetsgivarna) tredje och ett eventuellt fjärde år. Vill facken kan man säga upp efter tredje året. Ordförandena sa på presskonferensen att man var ”mycket nöjda”. Låt oss räkna på det hela. Lärarna får i detta scenario 6,9% ökning. Under dessa tre år får resten av arbetsmarknaden 2,6% varje år, vilket totalt ger 8,0%. Att tro att arbetsgivarna frivilligt, utan anledning alls, skulle spontanhöja lönerna med 1,1% eller mer det tredje året är inget annat än ett önskedrömmande ovärdigt fackledningarna för Sveriges största och kanske mest välutbildade arbetskår. Man har accepterat en reallönesänkning av stora mått, istället för att ta ett steg mot de 10 000 man krävt.

Till detta spektakel hör också den utveckling vi sett där både Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén varit märkbart lätt i sin kritik mot rådande politiska ledning. Skolan har genomgått stora förändringar, långt ifrån alla till lärarnas fördel, samtidigt som gymnasieskolan fått stora nedskärningar från sittande regering. Den ringa kritik fackförbunden mäktat med har varit högst intern, alternativt något pressmeddelande. Kritiken lärarna själva kommit med har därför tvingats gå genom media och politik. Detta har försvagat fackförbunden. I detta fall var fackförbunden beredda och villiga till strejk om vi inte fick en rejäl löneökning. Fackförbunden hade en unik position med massmedia, politisk majoritet och dessutom de allra flesta medborgare på sin sida. De valde att acceptera en reallönesänkning och dessutom ha mage att samma kväll uttrycka hur nöjda de var.

För ett liknande fiasko, en liknande skymf mot fackföreningsidén och dessutom svek mot sina medlemmar krävs det inte bara en ledning som missförstått sin uppgift, utan också att man har bättre kontakt med ledande politiker än sina egna medlemmar.
Därför är vår yrkeskår rasande. Därför är vår yrkeskår fattig och utbränd. Därför demonstrerar vi idag.

Medierna, 8 mars och Leif Boork

Idag (8 mars) är det Internationella Kvinnodagen. Detta har visat sig vara en tacksam slagpåse för många som försöker göra sig rolig på sin egen okunskap.

”Grattis på kvinnodagen” har jag sett/läst/hört vissa säga till vänner eller allmänhet. Grattis för vad? För att kvinnan i fråga blivit född till diskriminering? Grattis till lägre lön, mer obetalt arbete och att vara född till det kön som utsätts för överlägset mest sexuellt våld?

Nej, denna dag handlar inte om att, som dessa tror, gratulera någon för att man är född i ett visst kön. Inte heller handlar det, som vissa andra tror, om att uppmärksamma de kvinnor som glatt är hemmafru därför att de själva valt det. Det handlar absolut inte heller, som ytterligare vissa tror, om att ta tillfället i akt att diskutera hur utsatt man är som man.

Om internationella kvinnodagen är idag. När är Internationella mandagen? Eller hendagen? #diskriminering av männen o hennen

Ovanstående är ett tweet från en person som tror det tredje. All cred till Leif Boork som faktiskt lyfter ordet hen och de människor som identifierar sig därefter (om han var ironisk bortser jag från den ironin), men det intressanta med att just Leif tar till orda i negativa ordalag angående internationella kvinnodagen. Hela hans karriär är nämligen byggd på en könsordning inom hockeyn som är mycket stark. Jag vet ingen idrott som så konsekvent diskriminerar de kvinnor som utövar sporten. Leif Boork själv tillsammans med andra ”hockeyexperter” och sportchefer runt om i landet har direkt motarbetat både landslag och de inhemska ligorna och därmed sett till att de själva hållit sig själva och andra män i toppen av pyramiden. Skulle damsidan och herrsidan jämställas skulle de nämligen inte kunna kommentera någonting alls och därmed inte kunna jobba som kommentatorer. Det visade inte minst Niklas Wikegård i OS. Att då komma och säga att han känner sig diskriminerad är bara direkt osmakligt, oavsett om han skämtar eller ej.

Lite så är också klimatet i medierna idag. Konservativa män känner sig diskriminerade för att de inte har en egen dag och det bevisar bara att de inte förstått vad det handlar om. Internationella kvinnodagen är till för att uppmärksamma ojämlikhet och diskriminering av kvinnor. Leif Boork kan om han så vill starta Internationella mansdagen eller för den delen Internationella dagen för vita heterosexuella mediemäktiga män i övre medelåldern.

Idag uppmärksammar vi det faktum att kvinnor världen över blir konsekvent diskriminerade. Vi uppmärksammar också de som faktiskt jobbar varje dag med att försöka motverka det. Vi uppmärksammar också de hinder som finns för jämställdhet och försöker hitta medel att ta bort dessa hinder. När det gäller Leif Boork börjar jag med att sluta följa honom på twitter.

Ordet hen – viktigt och befriande

I ett par veckor nu har en debatt blossat upp kring det könsneutrala pronomenet ”hen”. Debatten är både osaklig, märklig och totalt missriktad. Den utlösande faktorn för denna debatt var en upplaga av programmet kvällsöppet på tv4, där man diskuterade genuspedagogik i skolan, att uppfostra barn utan att tala om för barnet vilken kön det har och just ordet hen. Tre otroligt spännande diskussioner, men otroligt vitt skilda sådana. De har nämligen inte så mycket med varandra att göra alls.

Många som deltar i debatten har fått för sig att hen är tänkt att ersätta både han och hon i språket och att man således ska kalla alla för hen. Jämt. Så behöver det inte alls vara, utan hen kan användas som ett komplement till han och hon i situationer där ingen av dessa två traditionella fungerar. Låt oss ta två exempel.

1. Jag talar i förbifarten om en person jag aldrig träffat och vet inte vilket kön denna person har.

”Du kan ju be din lärare berätta om franska revolutionen. Det borde hen ju ha bra koll på.”

2. Jag talar om en vän som varken identifierar sig som man eller kvinna.

”Alex undrade om vi ville ta en fika i eftermiddag, då hen hade en timme ledigt vid tvåtiden.”

Ordet fungerar alltså som en lösning då man inte vet huruvida en person är man eller kvinna, men också (och det är här vissa blir upprörda) i de fall en person varken identifierar sig som man eller kvinna. Jag har svårt att förstå den upprördheten som kommer av detta. Låt oss därför ta en titt på hur kritiken sett ut.

- Jag tycker egentligen inte att det tillhör politikers uppgifter att varken introducera eller stoppa nya ord. Men jag kan konstatera att det här är ett begrepp som kommer uppifrån, från en kulturell politisk elit, från kultursidor och genusvetare. Normalt sett kommer ju språkförändringar underifrån. Det finns ett syfte med att introducera det. Det handlar om en del i en större politisk vision, om att på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga.

Så säger Mattias Karlsson, kulturpolitisk (!) talesperson för sverigedemokraterna, som därmed bekräftar sin okunskap i ämnet. Hen är ett ord som funnits länge och växt fram ur ett behov. Jag hörde det första gången för några år sedan och föll direkt för det. Vi gymnasieungdomar i en norrländsk småstad kan väl knappast räknas som kulturell politisk elit. Syftet med att vi började använda ordet var just ett behov av ett könsneutralt pronomen, inte att avskaffa det kvinnliga och manliga. Jag utmanar gärna och ofta könsroller. Men jag skulle aldrig förvägra Mattias Karlsson sin identitet som man. Jag respekterar nämligen hans identitet. Av precis samma anledning använder jag pronomenet hen när en person så önskar eller när jag är osäker på om jag ska använda han eller hon. För att jag respekterar personens identitet.

Jag kan förstå om Mattias Karlsson eller någon annan känner sig osäker inför detta nya pronomen, då det mycket väl kan vara svårt att lära sig använda det rätt till en början. Men om man nu, som denne sverigedemokrat, inte tycker att politiker ska lägga sig i språket, då kanske man kan låta människor få använda de ord de behöver för att kunna möta varandra med respekt.

Vill ni prata genuspedagogik – gör det. Vill i prata könlös uppfostran – gör det. Båda ämnena är intressanta. Men medan ordet hen kan vara en liten pusselbit i dessa företeelser bör ni komma ihåg att ordet hen är en så mycket större pusselbit i många människors tillvaro – det skapar en möjlighet för dessa människor att få identifiera sig själva och sina vänner utan att tvinga in dem i ett genusfack där de inte vill vara. Det skapar – tvärt emot var exempelvis Maud Olofsson tror – trygga, fria och självsäkra människor.

Länge leve vårt könsneutrala pronomen!

Nu förändrar vi Vänsterpartiet

Det händer mycket i vänsterpartiet i dagarna. Åt vilket håll blåser de interna vindarna och vad kan vi förvänta oss hända fram till kongressen?

I torsdags hölls en första utfrågning av vänsterpartiets partiledarkandidater i en överfull sal på ABF i Stockholm. Den var bra. Riktigt bra. Vettiga frågor, god stämning och framför allt ärlig och klargörande. Även en hemsida har kommit upp, där kandidaterna presenterar sig själva och deras politiska agenda. Det är också bra. Fortsätter denna stämning mellan kandidaterna och denna nyfikna inställning från oss medlemmar kommer vänsterpartiets nästa kongress kännas som ett avstamp för ett nytt vänsterparti med taggade företrädare på alla nivåer. Det är det som är behållningen av sådana här skeenden.

De något mer negativa delen av dem kommer vi kanske att få smaka på längre fram i resan mot en ny partiledare, nämligen:

1. Valberedningen kommer med sitt förslag på ny partiledning, där man satt samman de personer som verkar komplettera varandra och man tror jobbar bra tillsammans. Här kan det hända att valberedningen inte har kommit fram till samma slutsats som gemene partimedlem. I ett drömscenario utgår partiföreningarna och distrikten då från valberedningens förslag till partiledning och kommer antingen fram till förslag på förändringar, eller tycker att det är okej och sedan är det upp till kongressen att besluta hur många ledare man ska ha, vem eller vilka det ska vara och vilka som ska sitta i partistyrelsen. Detta kräver att alla låter demokratin ha sin gång. Inga kandidater hoppar av, man för en konstruktiv dialog mellan distrikt och partiföreningar.

2. På kongressen kommer strategidokument, politiska sakfrågor, partiprogram och personval göra många besvikna och arga. Även här gäller det att hålla ihop. Alla är överens om att vi måste få till förändring i partiet för att få till en förändring i samhället. Då måste man vara inställd på att inte få som man vill i alla frågor.

I övrigt märker jag en stor vilja till förändring inom partiet. De tidigare diskussionen om diskussionerna som ofta förekom i partigemensamma forum såsom facebookgruppen och liknande, och ville förhindra debatter i vissa frågor är nu borta och ger utrymme för en rad diskussioner och debatter. Vi ser också ett ökat intresse för större sammankomster av typen EU-konferensen som äger rum nu i helgen och Ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi-konferensen som ska hållas i slutet av september, vilket är jättekul. Det kan mycket väl vara så att Lars Ohlys beslut att avgå kan ha varit bland de mest givande beslut han har tagit, inte pga. själva partiledarbytet, utan att tiden och sättet det skedde på tillsammans med partistyrelsens nystartarbete har satt fart på en stor och bred diskussion inom partiet. Vilka är vi? Vad vill vi? Hur vill vi åstadkomma det? Diskussioner som egentligen aldrig får dö ut, men som nu kan vara partiets riktigt stora räddning.

Två organisatoriska frågor som fått stort utrymme är frågan om delat ledarskap och frågan om medlemsomröstning i partiledarfrågan. Den första är jätteintressant och kommer nog få stort utrymme även på kongressen. Jag välkomnar personligen att även de mest inbitna på båda sidor börjat bli riktigt konstruktiva i sina åsikter. Kanske går förslaget igenom, kanske stärks partistyrelsens utåtriktade uppgifter. Det blir i alla fall ett offensivt beslut, det är jag säker på. Den andra frågan har blivit lite infekterad, då partistyrelsen fick krav på sig att arrangera en medlemsomröstning i frågan om partiledare och tvingades till ett snabbt beslut. Ett snabbt beslut om huruvida det skulle bli en omröstning eller inte, i så fall hur den skulle utformas i fråga om röstlängd, tidsplaner, frågan om en eller två personer skulle väljas, hur valberedningens roll skulle påverkas osv. osv. Man beslutade att avslå den idén.

Personligen var jag varken för eller emot, men många skanderar om att partiledningen agerar odemokratiskt och elitistiskt. Jag håller inte riktigt med. Systemet med en kongress som beslutar med en rådgivande valberedning i bakgrunden är varken odemokratiskt eller elitistiskt. Tvärtom är det en effektiv och involverande demokrati som troligen ger mer välgrundade och medlemsförankrade beslut än en omröstning där ett tusental medlemmars allmänna tyckande får bestämma. Men systemet fungerar bara med aktiva och ifrågasättande medlemmar, dvs. precis de som skanderar nu, för det är de som ser till att vänsterpartiet, till skillnad från så många andra organisationer inte nödvändigtvis röstar som valberedningen. Det är det som är så fantastiskt med ett parti som vänsterpartiet: medlemmarna.

Och det är nu vi medlemmar ska förändra partiet, så att vi tillsammans kan förändra samhället.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och den moderna ideologin

Viktigaste inlägget på länge.

I eftervalsdebatten är både socialdemokraterna och vänsterpartiet något snurriga i hur man ska förändra sin politik. Ska man gå till vänster eller ska man gå till höger? Ska man ha en populär partiledare eller ska man ha en ideologisk partiledare? Dessa frågor i olika former verkar vara de mest brännande, men båda är katastrofalt felställda.

Att diskutera höger-vänsterskala låser fast debatten vid den gamla skolans politiska karta. Jag menar inte att man ska gå in och diskutera varenda småfråga och procentsatser i eftervalsdebatten, utan det jag menar är att partierna gemensamt måste inse vikten av att gå sin egen väg. För när debatten ställer vänster mot höger i en fråga om socialism och gemensamt ägande mot frihet och marknadsliberalism, vilket också betyder att man köper borgarnas verklighetsbeskrivning, gör man ett stort misstag. Frihet behöver inte handla om marknadsliberalism, låga skatter och privata vårdcentraler, utan kan handla om otroligt mycket bättre saker. Att människan är fri, inte ekonomin.

Saken är nämligen den att det nya politiska spektrat är mycket smalare, om än inte nödvändigtvis i en höger-vänsterskala, än vad socialdemokraterna och vänsterpartiet tänker sig. Vård, skola och omsorg kan stämma in på vilket parti som helst och det betyder att man behöver en trovärdig och fungerande ideologi som kan framställa socialdemokraterna som statsbärande och vänsterpartiet som ett modernt radikalt alternativ. Svaret tror jag heter nyfikenhet och kunskap.

Nyfikenhet på nya lösningar och förändringsvilja. Lyssna på medlemmarna och för dialog! Ha extrakongresser och fler stora möten. Skapa nya kanaler där man uppmanar medlemmarna att komma med förslag till politiska lösningar. En idé hos en medlem eller ett förslag från en partiförening är vad som måste bygga upp den nya grunden i partiet. Då blir medlemmarna stolta över partiet och man blir en rörelse på riktigt. Var också nyfiken på vad ny teknik kan göra för miljön, skolan, vården, demokratin osv. Nyfikenhet är nyttigt för ha en bra politik och skapar nyfikenhet hos väljarna.

Kunskap som grund för politiken. Det måste finnas en grund för vad man vill genomföra om man ska kunna genomföra det bra. Ny forskning och gammal erfarenhet i samspel är vad som skapar en bra politik. Detta vet vi och det vet väljarna. Vi måste bara våga!

Partiledarna måste naturligtvis spegla det här. Därför vill jag, som så många andra, föra fram dessa kandidater:

Lena Sommestad (s)

Lena Sommestad  har en vision om ett samhälle byggt på kunskap, nya lösningar och öppenhet. Hennes bakgrund som professor i ekonomisk historia säger mycket om vilken intelligens, kunskap och trovärdighet hon besitter. Sommestad har tydliga insikter i skolfrågor som garanterat matchar Björklund, ekonomiska kunskaper som matchar Reinfeldt och har varit miljöminister med resultat och kunskap som sopar banan av Olofsson. Samtidigt saknar hon den bufflighet Persson hade, den otydlighet Mona Sahlin har och den seghet hennes största konkurrent Sven-Erik Österberg har.

Länk till hennes blogg.
Artikel om att Sommestad kan bli den nya Palme.
Länk till hennes kampanjsida.

 

 

 

För Vänsterpartiet finns det fler kandidater, närmare bestämt huvudsakligen tre som passar in på den linjen.

 

Hans Linde (v)

Josefin Brink (v)

Jonas Sjöstedt (v)

 

 

 

 

 

 

Det här kan bli bra. En nystart för vänstern i Sverige. Men man måste våga!

 

 

Läsvärt: Svd, S-studenter, Oscarsson, Svensson, bios politikos, svt debatt (s-studenter)

Var tog liberalismen vägen för alliansen?

Något av det svåraste som finns när det kommer till ideologiska debatter är att försöka argumentera emot liberalismen. Centerpartister, folkpartister och till vis del moderater använder flitigt sitt tal om medborgerliga rättigheter och friheter för att sätta debattläget på att vi vänsterpolitiker inte alls gillar detta. Medborgerliga friheter är ju knappast något man kan säga nej till, så där står vi med byxorna nere och undrar hur i hela friden detta gick till. Lösningen blir ofta att istället prata om trygghet, ungefär som att man ger upp. Grejen är då bara att de liberala faktiskt inte alls är liberala längre. Snarare tvärtom.

Random muf-kampanj

På vilket sätt är det exempelvis liberalt att:

* Övervaka alla medborgares privata kommunikation över internettrafik, smstrafik och all annan datatrafik på uppdrag av andra länders underrättelsetjänst och privata företag?

* Minska den enskilda elevens makt över sin utbildning och elevernas gemensamma makt över sin skola och föräldrarnas insyn i hur skolan sköts?

* Sätta in ett 90 dagar långt jobbförbud för varje ung arbetslös?

Nej, för den liberala falangen av alliansen har liberalismen blivit en byråkratisk version av den fria företagsamheten. Idéer om att gemensam frihet, trygghet och öppenhet kan vara en klok väg att gå för att skapa en bra och hållbart samhälle har bytts ut mot idéer om valfrihet inom vissa ramar. Istället för att få välja när du vill gå ut på promenad med en följeslagare från hemtjänsten får du välja vem som betalar följeslagarens lön och istället för att få välja vilka kurser du vill läsa på gymnasiet får du välja vem som äger skolan du läser dem på.

På samma sätt ska man inte heller ha en anledning att uppleva friheter på egen hand. En förutsättning för att känna sig fri är nämligen att man har en trygghet. Trygghet och frihet är inte motsatser, utan två känslor som är i högsta grad beroende av varandra. Frihet utan trygghet blir osäkerhet och trygghet utan frihet blir uddlös och tråkig. Tryggheten gör att vi vågar ta vara på våra friheter. Detta förstår inte alliansen alls. I deras värld är den ekonomiska friheten att slippa ta gemensamt ansvar för varandra så mycket större än möjligheten, friheten och rättigheten att ta vara på den gemensamma tryggheten. Det ser vi i det faktum att alliansen tagit bort stora delar av a-kassan, sjukförsäkringen och de fackliga rättigheterna.

Frihet är en känsla som bygger på möjligheter, rättigheter och tryggheter, inte något man kan skapa genom byråkratiska ickereformer.

Norrländsk landsbygd – rättighet eller möjlighet?

”Det är ingen rättighet att få bo på landsbygden.”

Citatet kommer från centerpartiets representant på trästocksfestivalen 2010 i Skellefteå. Att en representant från centerpartiet nu kan komma undan med sådana kommentarer säger rätt mycket om vilken identitetskris centerpartiet gått igenom och fortfarande går igenom. Det är ett stort problem för Sverige att det parti som representerat och skyddat landsbygden ger efter för varje skattesänkning före ett rejält norrlandslyft. För Norrlands del är lite extra allvarligt, då alliansens uppenbara ointresse för att främja nya kommunikationer slår hål på alla möjligheter att bo kvar här.

Några exempel på hur alliansen med centern i spetsen har konsekvent motarbetat Norrland:

* Förslag om dyrare att ta körkort för alla, vilket naturligtvis slår mot fattigare familjer på landsbygden. Dessutom ställer sig alliansen konsekvent negativa mot att på något sätt kompensera landsbygden och Norrland för dyrare bensinpriser.

* Nej till start på bygget av norrbotniabanan före 2021, vilket är ett stort problem för företagen. Färre jobb kommer att skapas i norr med den linjen, då företagen anser det vara för dyrt och omiljövänligt att transportera med enbart lastbil.

* Ta bort ett av två nattåg till följd av kraftigt minskade anslag till järnvägen.

* Vårdval, som liksom på övriga ställen i landet ökar antalet vårdcentraler i städerna och minskar dem utanför städerna och dessutom för skattepengar ut ur de norrlänska länen. Detsamma gäller privata skolor, apotek osv.

Anledningen till att regeringen gör såhär är inte alls att man har något emot landsbygd eller Norrland i allmänhet, utan att man konsekvent väljer ideologi framför vallöften. (Så gör alla regeringar, med skillnaden att de rödgröna uppenbart har större stöd för sin ideologi och därför kan inte alliansen tala så högt om sin.)

Helt enkelt ska den offentliga välfärden, om den absolut måste finnas, gå efter marknadens hårda regler, enligt de borgerliga. Mindre efterfrågan på vård ger mindre möjlighet till vård i landsbygden. Samma sak med skolor, vägunderhåll, kollektivtrafik, tandvård osv. ”Är det tillräckligt få som bor på ett ställe kan man helt enkelt sätta spiken i kistan och bomma igen allt offentligt i bygden så slipper vi hålla på och bekosta vägarna dit ut också. Efterfrågan styr!” tycks alliansen tänka.

Problemet med dessa tankegångar är att man redan från början bestämt sig för att Norrlands landsbygd KOMMER att tömmas på folk och att välfärden på småorterna KOMMER att stänga igen. Det behöver inte vara hyperoptimistiskt att tänka motsatsen; tvärtom! Istället för att skära ned på utgifterna till dessa verksamheter kan man göra dem till en investering. Man kan göra välavvägda investeringar, gärna i de gamla huvudorterna i varje socken och göra taktiska och välplanerade översiktsplaner för dessa småorter. Den levande landsbygd som funnits har aldrig haft sina centrum i byar, utan i små orter. Liv som spridits därifrån till byarna.

Grunden till att få företag och människor att slå rot i småorterna och se dess stora möjligheter ligger inte bara, vilket alliansen tycks tro, i småorternas egna uppfinningsrikedom, utan också i kommunens tillit på att de har något att ge till eventuella inflyttande människor och företag. Inte heller ligger det bara i småorternas egna intresse att få en levande landsbygd, utan i hela kommunen och hela landet, då landsbygden, genom att befolkas, blir självförsörjande sett till ekonomi och folkhälsan är dokumenterat bättre i länder med sådana strukturer.

Norrland är ur regeringens perspektiv dödsdömt. Vilken tur då att Norrland ännu är övervägande rödgrönt.

Jonas Sjöstedt har ett par riktigt bra inlägg i ämnet: Umeå som järnvägsknut och Nästa privatisering – skogsindustrierna

Vad skoldebatten egentligen borde handla om

Såhär efter valet börjar man som pedagog och politiskt aktiv i allmänhet fundera på hur debatten om skolan egentligen gick till. Jag har tittat på lärarnas tidning, debatter i teve och debatter i dags- och kvällstidningar.

Fyra saker låg i centrum:

* Det faktum att skolresultaten blir sämre. Frågan blev: är det borgarnas, sossarnas/de rödgrönas eller lärarnas fel?

* Det faktum att man aldrig kan komma överens om betygen. Frågan blev: när ska de sättas?

* Det faktum att lärarnas arbetsmiljö och löner är för dåliga. Frågan blev åter: vems fel är det?

* Det faktum att många hoppar av gymnasiet. Frågan blev: Ska vi plocka bort teoretiska ämnen från de praktiska programmen?

Alla frågorna var katastrofalt felställda!

Jag menar att man måste gå till en grundligare analys än vem som styr Sverige, om betygen sätts i sexan eller sjuan, eller vad 3% av ett gymnasieprogram består av.

Problemet, tror jag, ligger nämligen i själva utlärningstillfället och att läraren inte får möjlighet att utöva sin professionalitet: att se eleven. I en klass med 32 elever är det nämligen omöjligt att vara pedagog för alla elever samtidigt. Klasserna måste till varje pris bli mindre. Visst kan man lägga pengar på att fortbilda lärare och rektorer, att köpa in bättre programvaror till datorerna, nya läromedel och att ha en bra inomhusmiljö, men som det ser ut idag spelar allt detta mindre roll om man som elev sedan måste klara sig själv i själva läroprocessen.

All skolpolitik fram till att Jan Björklund tog över, inklusive den som fördes av både den borgerliga regeringen 91-94, sosseregeringen därefter och de läroplaner som klubbades igenom över blockgränserna under nittiotalet, var byggd mycket på ett sociokulturellt synsätt på pedagogik, det vill säga att se varje unik elev för sig. Det är mycket bra och det råder en ganska stor enighet inom pedagogisk forskning om att det är helt rätt sätt att bedriva pedagogik. Problemet är bara att knappt någon lärare verkligen kan förverkliga det som skrivs i läroplanen, just eftersom klasserna är så stora.

Slutsatsen jag drar är då att man bör göra det möjligt för lärarna att bedriva denna pedagogik genom att minska klasserna, inte att dra tillbaka skolan till den vi hade innan det sociokulturella perspektivet började användas. Många av de problem politiker på båda sidor av blockgränsen tog upp skulle nämligen lösas genom detta:

* Eleverna skulle få mer hjälp i klassrummet och därmed skulle fler kunna nå upp till sin fulla potential.

* Frågan om betygen spelar mindre roll, eftersom det blir pedagogiken som står i centrum igen.

* Då fler kurser hålls blir det lättare för elever som vill välja bort ämnen att ersätta dem med andra. På så sätt kan det fåtal som inte vill läsa vissa teoretiska ämnen välja något annat istället och dessa ämnen kan även i fortsättningen i regel ingå i utbildningen.

* Lärarnas arbetsmiljö blir lättare då det blir enklare att hålla ordning i klassrummet och lönerna skulle troligen öka, då det blir lättare att bevisa sin professionalitet. Efterfrågan på lärare ökar också då fler lärartjänster måste tillsättas, vilket gör att lärare kan kräva mer i lön.

…det gäller det bara att ha råd med fler lärare. Det vet jag att vi har om vi bara vågar prioritera.

Fler intressant bloggar om skolpolitik: Eva-Lis Sirén och Ylva Johansson

Visionen om världens bästa skola

Jag skrev en insändare som skickades till allehanda och Falköpings tidning. Vi får se om den kommer med!

Visionen om världens bästa skola

Under de senaste åren har skoldebatten blivit mer och mer snedvriden. Vår skolminister Jan Björklund har bestämt sig för att diskutera när och hur betygen sätts, vilka klädesplagg som passar sig att bära i skolan och huruvida polis ska hämta skolkande ungdomar eller ej. Som rödgrön lärarstudent frågar man sig om det inte finns viktigare saker att fokusera på som skolminister.

De rödgröna har en vision om en skola där eleven, det kritiska tänkandet och kunskapen är i centrum. Ska den skolan bli verklighet måste många förändringar till. Skattepengar ska inte gå till friskolornas aktieägare, utan till fler och mer välbetalda lärare så att lärarna kan göra ett bra jobb, till elevhälsa och bättre arbetsmiljö och naturligtvis till uppdaterat skolmaterial i form av fler och nyare datorer och alltid färska skolböcker. Genom skriftliga omdömen som komplement till betygen och utvecklingssamtal kan lärare, elev och föräldrar samverka för att eleven ska få den hjälp hon eller han behöver.

I senaste numret av Lärarnas Tidning kan vi läsa att opinionsundersökningar visar att de rödgröna har mycket större stöd bland lärarna än alliansen och att folkpartiet bara har dryga fem procent säkra röster i lärarkåren, vilket är mindre än både (v) och (mp). Det är inte så konstigt. Speciellt inte med tanke på att det är de rödgröna som vill införa fler lärare i både grundskolan och förskolan och sänka maxtaxan på förskolan. Björklund verkar ha allt svårare att se vilka problem som finns i dagens skolor och har därför inte heller några lösningar. De rödgröna har lösningar och pengar att betala dem med.

Den 19 september har du och jag möjlighet att skapa en skola för kunskap genom att rösta rödgrönt. Jag ska ta den chansen. Ska du?

Mats Berglund
Rödgrön lärarstudent