Friskolor, lärarbrist och finska skolan

I dagarna har det i media varit diskussioner om skolan på flera olika håll. Dels har det diskuterats om det fria skolvalet förstärker segregationen eller inte, dels om hur lärarbristen i vissa ämnen kan lösas. Mitt i detta diskuterades även (i svt, inte online) finska skolan som en förebild. Som lärare blir jag lite smått frustrerad, så jag tänkte kommentera lite om dessa diskussioner.

Förstärker friskolesystemet segregationen?
Ja. Om detta råder ingen tvekan. Föräldrar från den vita överklassen har möjlighet att hjälpa sina barn med läxor i en helt annan omfattning, att beställa läxhjälp (skattesubventionerat!) och att höra sig för och kolla upp vilka skolor som är bra. När det sedan är dags att välja gymnasieskola förstärks skillnaderna ännu mer. De med bra betyg, dvs den vita överklassen, hamnar på de fina skolorna och arbetarklassungarna på en sämre. Många klarar sig inte ens så långt. När alla dessa får barn är de i samma position som sina föräldrar.

Detta är oacceptabelt i ett välfärdssamhälle. Friskolesystemet, som det ser ut idag, bygger på att dåliga skolor väljs bort. Men hur vet vi att en skola är dålig? Jo, att de elever som gått där fått en dålig utbildning. Ett system som bygger på att vissa får dålig utbildning för att andra ska få bra utbildning är inte ett bra system.

Hur löser vi lärarbristen?
Idag saknas det lärare i många ämnen. NO-ämnen och matematik är extra utsatta och regeringens svar på detta är Teach for Sweden, ett projekt för att få yrkesverksamma (främst forskare) att vilja bli lärare genom att få prova på att arbeta som lärare ett tag. Jag tror att detta är fel väg att gå. Initiativet är egentligen inte dumt, men som rektorn vid Umeå Universitet, Maria Löfgren, säger så stannar dessa kandidater ofta en kort tid och tar egentligen bara ekonomiska resurser som skulle kunna läggas på bättre saker. Det är dessutom inte alls säkert att de som väljer att delta i detta har någon minsta läggning för undervisning, pedagogik och didaktik, till skillnad från de som väljer yrket från första början och nu blir behandlade som mindre ”fina” och får lägre lön.

Nej, jag tror att rätt väg här är att vända synsätt och istället göra yrket mer attraktivt.
* Fler lärare, vilket innebär mindre elevgrupper och därmed bättre yrkesförhållanden och bättre lärande för eleven.
* Högre lön, vilket gör att fler vill bli lärare. Väldigt effektivt och har fungerat förr.
* Låt lärare vara forskare på deltid (om de vill) istället för forskare vara lärare på deltid. Det skulle ta in mer dagsaktuell kunskap i skolan, mer yrkesglädje hos lärarna och mer attraktivitet för yrket.

Är finska skolan en förebild?
I viss mån är den absolut det. Man satsar på bra läromedel, bra lärare och framförallt satsar man på specialpedagoger. Vi har idag en otrolig brist på specialpedagogik i Sverige, och när man kommer efter får man sällan mer hjälp än möjligen ett hot om att bli av med studiebidraget om man går på gymnasiet. Där är Finland i framkant och Sverige har mycket kvar att lära. Skolan i Finland är till för att lära, inte för att sitta av tiden i ett hörn eftersom det inte finns någon lärare som kan hjälpa dig.

Jan Björklund har däremot missuppfattat vad som är bra med finska skolan. Han har fått för sig att det är katederundervisning som gör finska skolan bättre. Detta är inte nödvändigtvis sant. Björklund pratar mycket om att lärare ska få vara lärare, men förstår nog inte vad det betyder. Att vara lärare är att vara pedagogisk ledare i klassrummet, att se vad varje elev behöver för kunskap, hur den på bästa sätt kan ta emot den och sedan se till att den får denna kunskap. Att då ha en minister som talar om för dig hur detta ska gå till är en kränkning av den enskilda lärarens yrkesidentitet. Alla elever har olika behov i sitt lärande och det som den finska skolan upptäckt är att det är när man tillgodoser dessa som lärandet kan äga rum.

Vi ska heller inte skönmåla den finska skolan. Det som går att mäta är bra, men hur är det med det som inte går att mäta? Det finns mycket i den vi kan, och bör, kritisera. Det är en hård miljö som inte öppnar upp för det livslånga lärandet. Den svenska skolans värdegrund med kritiskt tänkande, personligt växande och kunskapsinhämtande bör inte bytas ut mot den finska skolans brist på detsamma, men mycket har vi nog att lära av varandra här. Svenska politiker bör inse värdet av att satsa och tro på pedagogerna. Det gör de tyvärr inte idag.

Första maj i Göteborg – fantastiskt

Så har det varit Första maj och jag tänkte att detta kan vara ett bra avstamp för att återuppliva bloggen inför valet 2014.

Första maj i Göteborg 2013 kan ha varit det bästa Första maj någonsin för min del. Ca 5500 personer stod och lyssnade på Jonas Sjöstedt i solen och kände kämpaglöden födas med bränsle, värme och syre. Vänsterpartiet ökar medlemsantalet, det kommer fler på mötena och vår politik blir alltmer tydlig och sammanhållen. Allt detta är naturligtvis jättebra, men vi måste inse att det finns en hel del att göra.

Sverige är idag ett kallt land. Samtidigt som arbetslösheten biter sig fast så hamnar människor allt längre från arbetsmarknaden i allmänhet och sina drömjobb i synnerhet. Sjuka, svaga och gamla förlorar ersättningar till förmån för bolagskattesänkningar och rut-avdrag, jämställdhetsreformer ersätts med sämre arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken, Rosenbad släpper rasistiska uttalanden istället för integrationspolitik och skolan får fler betyg och onödiga nationella prov istället för fler lärare.

Detta är en politik som inte fungerar. Detta är en politik som segregerar. Detta är en politik som är motsatsen till vad vi vill.

Nu tar jag, och förhoppningsvis även du, krafttag inför valet 2014. En valkampanj är ingenting som ska genomföras ett par månader innan valet, det är någonting som bör vara ständigt närvarande. Någonting som visar att det finns ett alternativ till det Sverige som växer fram idag. Det är vad som politik handlar om och det visade Göteborg med kraft och stolthet den första maj 2013.

Längst Vasagatan, bakom parollen ”För en flyktingpolitik på mänskliga villkor” trängdes vi som tror på förändring.

Medierna, 8 mars och Leif Boork

Idag (8 mars) är det Internationella Kvinnodagen. Detta har visat sig vara en tacksam slagpåse för många som försöker göra sig rolig på sin egen okunskap.

”Grattis på kvinnodagen” har jag sett/läst/hört vissa säga till vänner eller allmänhet. Grattis för vad? För att kvinnan i fråga blivit född till diskriminering? Grattis till lägre lön, mer obetalt arbete och att vara född till det kön som utsätts för överlägset mest sexuellt våld?

Nej, denna dag handlar inte om att, som dessa tror, gratulera någon för att man är född i ett visst kön. Inte heller handlar det, som vissa andra tror, om att uppmärksamma de kvinnor som glatt är hemmafru därför att de själva valt det. Det handlar absolut inte heller, som ytterligare vissa tror, om att ta tillfället i akt att diskutera hur utsatt man är som man.

Om internationella kvinnodagen är idag. När är Internationella mandagen? Eller hendagen? #diskriminering av männen o hennen

Ovanstående är ett tweet från en person som tror det tredje. All cred till Leif Boork som faktiskt lyfter ordet hen och de människor som identifierar sig därefter (om han var ironisk bortser jag från den ironin), men det intressanta med att just Leif tar till orda i negativa ordalag angående internationella kvinnodagen. Hela hans karriär är nämligen byggd på en könsordning inom hockeyn som är mycket stark. Jag vet ingen idrott som så konsekvent diskriminerar de kvinnor som utövar sporten. Leif Boork själv tillsammans med andra ”hockeyexperter” och sportchefer runt om i landet har direkt motarbetat både landslag och de inhemska ligorna och därmed sett till att de själva hållit sig själva och andra män i toppen av pyramiden. Skulle damsidan och herrsidan jämställas skulle de nämligen inte kunna kommentera någonting alls och därmed inte kunna jobba som kommentatorer. Det visade inte minst Niklas Wikegård i OS. Att då komma och säga att han känner sig diskriminerad är bara direkt osmakligt, oavsett om han skämtar eller ej.

Lite så är också klimatet i medierna idag. Konservativa män känner sig diskriminerade för att de inte har en egen dag och det bevisar bara att de inte förstått vad det handlar om. Internationella kvinnodagen är till för att uppmärksamma ojämlikhet och diskriminering av kvinnor. Leif Boork kan om han så vill starta Internationella mansdagen eller för den delen Internationella dagen för vita heterosexuella mediemäktiga män i övre medelåldern.

Idag uppmärksammar vi det faktum att kvinnor världen över blir konsekvent diskriminerade. Vi uppmärksammar också de som faktiskt jobbar varje dag med att försöka motverka det. Vi uppmärksammar också de hinder som finns för jämställdhet och försöker hitta medel att ta bort dessa hinder. När det gäller Leif Boork börjar jag med att sluta följa honom på twitter.

Ordet hen – viktigt och befriande

I ett par veckor nu har en debatt blossat upp kring det könsneutrala pronomenet ”hen”. Debatten är både osaklig, märklig och totalt missriktad. Den utlösande faktorn för denna debatt var en upplaga av programmet kvällsöppet på tv4, där man diskuterade genuspedagogik i skolan, att uppfostra barn utan att tala om för barnet vilken kön det har och just ordet hen. Tre otroligt spännande diskussioner, men otroligt vitt skilda sådana. De har nämligen inte så mycket med varandra att göra alls.

Många som deltar i debatten har fått för sig att hen är tänkt att ersätta både han och hon i språket och att man således ska kalla alla för hen. Jämt. Så behöver det inte alls vara, utan hen kan användas som ett komplement till han och hon i situationer där ingen av dessa två traditionella fungerar. Låt oss ta två exempel.

1. Jag talar i förbifarten om en person jag aldrig träffat och vet inte vilket kön denna person har.

”Du kan ju be din lärare berätta om franska revolutionen. Det borde hen ju ha bra koll på.”

2. Jag talar om en vän som varken identifierar sig som man eller kvinna.

”Alex undrade om vi ville ta en fika i eftermiddag, då hen hade en timme ledigt vid tvåtiden.”

Ordet fungerar alltså som en lösning då man inte vet huruvida en person är man eller kvinna, men också (och det är här vissa blir upprörda) i de fall en person varken identifierar sig som man eller kvinna. Jag har svårt att förstå den upprördheten som kommer av detta. Låt oss därför ta en titt på hur kritiken sett ut.

- Jag tycker egentligen inte att det tillhör politikers uppgifter att varken introducera eller stoppa nya ord. Men jag kan konstatera att det här är ett begrepp som kommer uppifrån, från en kulturell politisk elit, från kultursidor och genusvetare. Normalt sett kommer ju språkförändringar underifrån. Det finns ett syfte med att introducera det. Det handlar om en del i en större politisk vision, om att på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga.

Så säger Mattias Karlsson, kulturpolitisk (!) talesperson för sverigedemokraterna, som därmed bekräftar sin okunskap i ämnet. Hen är ett ord som funnits länge och växt fram ur ett behov. Jag hörde det första gången för några år sedan och föll direkt för det. Vi gymnasieungdomar i en norrländsk småstad kan väl knappast räknas som kulturell politisk elit. Syftet med att vi började använda ordet var just ett behov av ett könsneutralt pronomen, inte att avskaffa det kvinnliga och manliga. Jag utmanar gärna och ofta könsroller. Men jag skulle aldrig förvägra Mattias Karlsson sin identitet som man. Jag respekterar nämligen hans identitet. Av precis samma anledning använder jag pronomenet hen när en person så önskar eller när jag är osäker på om jag ska använda han eller hon. För att jag respekterar personens identitet.

Jag kan förstå om Mattias Karlsson eller någon annan känner sig osäker inför detta nya pronomen, då det mycket väl kan vara svårt att lära sig använda det rätt till en början. Men om man nu, som denne sverigedemokrat, inte tycker att politiker ska lägga sig i språket, då kanske man kan låta människor få använda de ord de behöver för att kunna möta varandra med respekt.

Vill ni prata genuspedagogik – gör det. Vill i prata könlös uppfostran – gör det. Båda ämnena är intressanta. Men medan ordet hen kan vara en liten pusselbit i dessa företeelser bör ni komma ihåg att ordet hen är en så mycket större pusselbit i många människors tillvaro – det skapar en möjlighet för dessa människor att få identifiera sig själva och sina vänner utan att tvinga in dem i ett genusfack där de inte vill vara. Det skapar – tvärt emot var exempelvis Maud Olofsson tror – trygga, fria och självsäkra människor.

Länge leve vårt könsneutrala pronomen!

Kristdemokraternas öppna sår

I dag presenterade kristdemokraterna sitt förslag till partistyrelse. Den stora snackisen var givetvis att den fd ministern och 2:e vice ordföranden i partiet Mats Odell var petad från styrelsen tillsammans med Stig Claesson. Att Claesson är petad finns det som det verkar god grund för, men att Mats Odell petas är mycket mer uppseendeväckande. Här säger man öppet att det handlar om hans kritik mot partiledningen och kritiken mot Hägglund i synnerhet. Kristdemokraterna verkar ha glömt bort vad det innebär att vara ett parti.

Politik handlar om just politik, inget annat. Ett parti är ett parti, inget annat. Partipolitik bygger på medlemmarnas åsikter, inget annat. Detta har kristdemokraterna inte förstått. Politiken tas fram och formuleras av medlemmarna och partistyrelsen, som ska vara partiet i miniatyr, ska givetvis utgå ifrån detta. Odells modell av hur partiet ska vara har ett mer eller mindre starkt stöd bland medlemmarna. Om det är större än Hägglunds vet jag inte, men en rimlig gissning är att om man plockar bort alla ”follow the leader”-röster inom partiet skulle de nog dra hyfsat jämt skägg. Att valberedningen då väljer att peta Odell i sitt förslag är inget annat än en krigsförklaring mot denna grupp medlemmar.

Statsvetaren Magnus Hagevi säger i SvD att han inte tror striden har några långtgående konsekvenser för partiet. Jag menar annorlunda.

För det första betyder det att en stor grupp medlemmar och lokalpolitiker känner sig förbisedda och trampade på. Det betyder att deras engagemang och förtroende för partiet försvagas och risk för avhopp finns, inte minst då striden kommer att stå vid kongressen och bli jämn. Troligen ännu jämnare då många neutrala i striden kan tänkas gå emot ledningen nu när de beter sig såhär arrogant.

För det andra kommer politiken bli lidande. Man slänger ut kritiker och tar in fina namn i brist på idéer. Som ett fotbollslag som slänger ut målvakten och tar in en nån som kan hjula istället. Hägglund säger att han vill ha en ledning som drar åt samma håll, men drar alla åt samma håll blir risken att ingen ställer sig frågan varför man drar just dit. Dynamiken och självkritiken blir lidande. Politiken blir därefter.

Personligen köper jag varken Hägglunds eller Odells politik, såklart, och när det gäller ledarfrågan skulle jag gissa att på att detta högerspöke från 50-talet skulle tjäna på att ha en ledare som Maria Larsson. Dock inser jag att vårt näst mest konservativa parti hellre är kvar i riksdagen än vårt mest konservativa parti, sverigedemokraterna. Jag inser också att Sverige tjänar på att politiskt intresserade från båda politiska läger är enade mot korrupta partiledningar och personfixeringen i politiken.

Kris(t)demokrater – bråka gärna, men gör det med stil.

Uppdatering: Några kristdemokrater går nu ut och tycker att Odell ska ge upp helt och hållet. Ungefär som att valberedningen bestämmer allt själva och kongressen bara är spel för galleriorna. Är så fallet är kd farligt ute.

Nu förändrar vi Vänsterpartiet

Det händer mycket i vänsterpartiet i dagarna. Åt vilket håll blåser de interna vindarna och vad kan vi förvänta oss hända fram till kongressen?

I torsdags hölls en första utfrågning av vänsterpartiets partiledarkandidater i en överfull sal på ABF i Stockholm. Den var bra. Riktigt bra. Vettiga frågor, god stämning och framför allt ärlig och klargörande. Även en hemsida har kommit upp, där kandidaterna presenterar sig själva och deras politiska agenda. Det är också bra. Fortsätter denna stämning mellan kandidaterna och denna nyfikna inställning från oss medlemmar kommer vänsterpartiets nästa kongress kännas som ett avstamp för ett nytt vänsterparti med taggade företrädare på alla nivåer. Det är det som är behållningen av sådana här skeenden.

De något mer negativa delen av dem kommer vi kanske att få smaka på längre fram i resan mot en ny partiledare, nämligen:

1. Valberedningen kommer med sitt förslag på ny partiledning, där man satt samman de personer som verkar komplettera varandra och man tror jobbar bra tillsammans. Här kan det hända att valberedningen inte har kommit fram till samma slutsats som gemene partimedlem. I ett drömscenario utgår partiföreningarna och distrikten då från valberedningens förslag till partiledning och kommer antingen fram till förslag på förändringar, eller tycker att det är okej och sedan är det upp till kongressen att besluta hur många ledare man ska ha, vem eller vilka det ska vara och vilka som ska sitta i partistyrelsen. Detta kräver att alla låter demokratin ha sin gång. Inga kandidater hoppar av, man för en konstruktiv dialog mellan distrikt och partiföreningar.

2. På kongressen kommer strategidokument, politiska sakfrågor, partiprogram och personval göra många besvikna och arga. Även här gäller det att hålla ihop. Alla är överens om att vi måste få till förändring i partiet för att få till en förändring i samhället. Då måste man vara inställd på att inte få som man vill i alla frågor.

I övrigt märker jag en stor vilja till förändring inom partiet. De tidigare diskussionen om diskussionerna som ofta förekom i partigemensamma forum såsom facebookgruppen och liknande, och ville förhindra debatter i vissa frågor är nu borta och ger utrymme för en rad diskussioner och debatter. Vi ser också ett ökat intresse för större sammankomster av typen EU-konferensen som äger rum nu i helgen och Ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi-konferensen som ska hållas i slutet av september, vilket är jättekul. Det kan mycket väl vara så att Lars Ohlys beslut att avgå kan ha varit bland de mest givande beslut han har tagit, inte pga. själva partiledarbytet, utan att tiden och sättet det skedde på tillsammans med partistyrelsens nystartarbete har satt fart på en stor och bred diskussion inom partiet. Vilka är vi? Vad vill vi? Hur vill vi åstadkomma det? Diskussioner som egentligen aldrig får dö ut, men som nu kan vara partiets riktigt stora räddning.

Två organisatoriska frågor som fått stort utrymme är frågan om delat ledarskap och frågan om medlemsomröstning i partiledarfrågan. Den första är jätteintressant och kommer nog få stort utrymme även på kongressen. Jag välkomnar personligen att även de mest inbitna på båda sidor börjat bli riktigt konstruktiva i sina åsikter. Kanske går förslaget igenom, kanske stärks partistyrelsens utåtriktade uppgifter. Det blir i alla fall ett offensivt beslut, det är jag säker på. Den andra frågan har blivit lite infekterad, då partistyrelsen fick krav på sig att arrangera en medlemsomröstning i frågan om partiledare och tvingades till ett snabbt beslut. Ett snabbt beslut om huruvida det skulle bli en omröstning eller inte, i så fall hur den skulle utformas i fråga om röstlängd, tidsplaner, frågan om en eller två personer skulle väljas, hur valberedningens roll skulle påverkas osv. osv. Man beslutade att avslå den idén.

Personligen var jag varken för eller emot, men många skanderar om att partiledningen agerar odemokratiskt och elitistiskt. Jag håller inte riktigt med. Systemet med en kongress som beslutar med en rådgivande valberedning i bakgrunden är varken odemokratiskt eller elitistiskt. Tvärtom är det en effektiv och involverande demokrati som troligen ger mer välgrundade och medlemsförankrade beslut än en omröstning där ett tusental medlemmars allmänna tyckande får bestämma. Men systemet fungerar bara med aktiva och ifrågasättande medlemmar, dvs. precis de som skanderar nu, för det är de som ser till att vänsterpartiet, till skillnad från så många andra organisationer inte nödvändigtvis röstar som valberedningen. Det är det som är så fantastiskt med ett parti som vänsterpartiet: medlemmarna.

Och det är nu vi medlemmar ska förändra partiet, så att vi tillsammans kan förändra samhället.

Vad vill partiledarkandidaterna?

I dagarna diskuteras åter partiledarfrågan i vänsterpartiet, inte minst pga att fler säger sig kandidera. Kandidaterna är mer eller mindre kända, deras förmågor i debatt och mediehantering är relativt kända och är i stort sett det enda som diskuteras (med fördel här). Men för att kunna bilda sig en uppfattning om vilken partiledare man vill ha kan det också vara på sin plats att kandidaterna berättar lite mer om vilken politik de skulle vilja driva. Några exempel på frågor jag skulle vilja ställa är:

*Varför kandiderar du?

* Är det ett självändamål att höja skatten?

* Hur kan vi utveckla vår utbildningspolitik?

* Hur kan vi stärka vår position i miljöfrågor?

* Vilka samarbeten kan du tänka dig, med andra partier och andra organisationer?

* Vad anser du om delat partiledarskap?

Vad skulle du vilja fråga dem?

På väg hem från Diyarbakir

Nu sitter jag i Ankara på väg hem från Diyarbakir. Efter en powernap, lite mat och kaffe har jag lyckats samla mina tankar. Därefter har jag blivit uppringd av lokaltidningen i västernorrland och svarat på lite frågor. Telefonintervjuer är alltid lite svåra, så det blev lite missförstånd, men med korrigeringen att även folkpartisten Gulan Avci var i vårt sällskap (alltså inte bara vänsterpartister, som texten ger sken av) och att vi inte var i byggnaden, men utanför, tror jag det mesta ska vara korrekt. Jag har mailat allehanda om detta, så förhoppningsvis har de ändrat det när du läser den.

Det viktigaste är dock att det framgår att vi som var där inte såg några tecken på våld, provokation eller liknande från de firande massorna.

Eftersom jag varken orkar eller kan skriva en utförligare berättelse lägger jag bara upp lite nyttiga länkar:

Intervju med mig: http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.3502954-o-viksbo-mitt-i-targasattack

Intervju med Gulan Avci: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svenska-politiker-i-turkiskt-valkaos_6238130.svd och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4550959

Intervju med Hans Linde: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4551215

Intervju med Hediye Güzel: http://gurgin.wordpress.com/2011/06/13/jag-ringde-hediye/

Barnfattigdomen är ingen synvilla

Aftonbladet har på barnfattigbloggen tagit det upp ett otroligt viktigt ämne: barnfattigdomen.

När man läser bloggen blir man otroligt ledsen och arg över att det ska behöva vara såhär i Sverige, ett av världens rikaste länder. Ännu mer ledsen blir man dock när man läser kommentarerna. För där får man ett svar på just den frågan. Folk är dumma.

För det första påstår folk att de som berättar ljuger. Argumenten som används är mest att man inte kan ha det så dåligt på grund av att våra sociala skyddsnät ger rätt till en viss standard, vilken många tycker är för hög, men ändock. Detta är fel. Sedan många år tillbaka är socialbidragen, a-kassan och sjukersättningen dels lägre än de nivåer som behövs för att man sak ha råd med hyra, mat, kläder, elräkningar osv, och dels väldigt svåra att få.

För det andra påstår folk att de som berättar inte är fattiga, utan snarare ett fall för lyxfällan. Ordet ”lyx” förekommer ofta och anklagande. Hur definierar vi det ordet? Ska man tro kommentarerna är julklappar, pålägg på mackan, ha en fritidssysselsättning som kostar pengar och ha en cykel. Med andra ord lever utifrån denna definition en bra bit över hälften av Sveriges barn i lyx och då kan det knappast kallas för lyx, utan snarare en normal levnadsstandard för ett barn i Sverige.

Detta är dock det lilla problemet. Det stora problemet ser vi när vi lägger ihop det faktum att 220 000 barn i Sverige är fattiga och att de som kommenterar i bloggen slår detta faktum ifrån sig. I kommentarerna kan vi läsa att man tycker att personerna i texten ska ”skaffa sig ett jobb” eller ”skaffa sig ett bättre jobb”, som att det var hur lätt som helst. Man tar för givet att personerna i texten satt sig själv i situationen och att man bara har sig själv att skylla.

Naturligtvis är dessa kommentarer bara en väldigt bra, men skrämmande, bild av samhällsklimatet. Vi ser en ökande klyfta mellan medelinkomsttagare och låginkomsttagare, där medelinkomsttagarna beter sig såsom vi är vana vid att höginkomsttagare beter sig. Man har helt och hållet köpt bilden av hur de som behöver hjälp i själva verket satt sig i den situationen själva. På bloggar, i fikarum och i sina egna samtal hör man hur man söker fel hos sina arbetslösa nära och kära. ”Men han orkar bara inte söka tillräckligt många jobb”, ”men hon vill ju säkert inte jobba” eller ”jo, men jag säg ju att han planterat om sina blommor. Hur sjuk kan man vara då?”

Men klyftorna i samhället är ingen synvilla.
220 000 barn med fattiga föräldrar är inte fattiga för att deras föräldrar ”prioriterar fel” eller ”är lata”. Föräldrar bryr sig nämligen om sina barn. 220 000 barn med fattiga föräldrar är fattiga för att den politik som förts i Sverige de senaste åren har gjort dem fattiga. Lägre löner och ännu lägre nivåer på ersättningarna kommer dessutom göra saken värre om folk inte börjar inse vad som händer. Det är dags att agera nu!

Hur kommer Västra Götaland styras?

Omvalet är nu färdigräknat och förvirringen är total.

* De rödgröna nådde inte egen majoritet.

* Alliansen får inte egen majoritet

* Den gamla mittenmajoriteten får inte majoritet.

* Spvg åkte ur och kan därmed inte fungera som stödparti.

* Sd ökade stort.

Det talas nu i media om olika tänkbara konstellationer. S-FP-MP? Kanske  M-KD-C-FP-SD? Eller rent av De rödgröna+random alliansparti? Men inget av dem verkar särskilt troliga. Även om socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med fp så kommer varken vänsterpartiet eller miljöpartiet att gå med på det och även om moderaterna sagt sig tänka samarbete med sd kommer i vart fall någon av de andra allianspartierna säga nej.

Troligast blir då en rödgrön minoritet med flygande stöd. Med tanke på vilka frågor som kan tänkas bli aktuella skulle en sådan minoritet kräva ett ansvarstagande av framförallt de rödgröna, men också kd och c i vissa enskilda frågor. Kollektivtrafik, sociala frågor, sjukvård och kultur är nämligen frågor som fp och m knappast är tänkbara samarbetspartners i, enligt mig.

Hur som helst ska det bli intressant att följa det hela. Det spelar stor roll för rikspolitiken och kommunpolitiken i västsverige vilken majoritet det blir, men naturligtvis spelar det jättestor roll för de boende i regionen.