Friskolor, lärarbrist och finska skolan

I dagarna har det i media varit diskussioner om skolan på flera olika håll. Dels har det diskuterats om det fria skolvalet förstärker segregationen eller inte, dels om hur lärarbristen i vissa ämnen kan lösas. Mitt i detta diskuterades även (i svt, inte online) finska skolan som en förebild. Som lärare blir jag lite smått frustrerad, så jag tänkte kommentera lite om dessa diskussioner.

Förstärker friskolesystemet segregationen?
Ja. Om detta råder ingen tvekan. Föräldrar från den vita överklassen har möjlighet att hjälpa sina barn med läxor i en helt annan omfattning, att beställa läxhjälp (skattesubventionerat!) och att höra sig för och kolla upp vilka skolor som är bra. När det sedan är dags att välja gymnasieskola förstärks skillnaderna ännu mer. De med bra betyg, dvs den vita överklassen, hamnar på de fina skolorna och arbetarklassungarna på en sämre. Många klarar sig inte ens så långt. När alla dessa får barn är de i samma position som sina föräldrar.

Detta är oacceptabelt i ett välfärdssamhälle. Friskolesystemet, som det ser ut idag, bygger på att dåliga skolor väljs bort. Men hur vet vi att en skola är dålig? Jo, att de elever som gått där fått en dålig utbildning. Ett system som bygger på att vissa får dålig utbildning för att andra ska få bra utbildning är inte ett bra system.

Hur löser vi lärarbristen?
Idag saknas det lärare i många ämnen. NO-ämnen och matematik är extra utsatta och regeringens svar på detta är Teach for Sweden, ett projekt för att få yrkesverksamma (främst forskare) att vilja bli lärare genom att få prova på att arbeta som lärare ett tag. Jag tror att detta är fel väg att gå. Initiativet är egentligen inte dumt, men som rektorn vid Umeå Universitet, Maria Löfgren, säger så stannar dessa kandidater ofta en kort tid och tar egentligen bara ekonomiska resurser som skulle kunna läggas på bättre saker. Det är dessutom inte alls säkert att de som väljer att delta i detta har någon minsta läggning för undervisning, pedagogik och didaktik, till skillnad från de som väljer yrket från första början och nu blir behandlade som mindre ”fina” och får lägre lön.

Nej, jag tror att rätt väg här är att vända synsätt och istället göra yrket mer attraktivt.
* Fler lärare, vilket innebär mindre elevgrupper och därmed bättre yrkesförhållanden och bättre lärande för eleven.
* Högre lön, vilket gör att fler vill bli lärare. Väldigt effektivt och har fungerat förr.
* Låt lärare vara forskare på deltid (om de vill) istället för forskare vara lärare på deltid. Det skulle ta in mer dagsaktuell kunskap i skolan, mer yrkesglädje hos lärarna och mer attraktivitet för yrket.

Är finska skolan en förebild?
I viss mån är den absolut det. Man satsar på bra läromedel, bra lärare och framförallt satsar man på specialpedagoger. Vi har idag en otrolig brist på specialpedagogik i Sverige, och när man kommer efter får man sällan mer hjälp än möjligen ett hot om att bli av med studiebidraget om man går på gymnasiet. Där är Finland i framkant och Sverige har mycket kvar att lära. Skolan i Finland är till för att lära, inte för att sitta av tiden i ett hörn eftersom det inte finns någon lärare som kan hjälpa dig.

Jan Björklund har däremot missuppfattat vad som är bra med finska skolan. Han har fått för sig att det är katederundervisning som gör finska skolan bättre. Detta är inte nödvändigtvis sant. Björklund pratar mycket om att lärare ska få vara lärare, men förstår nog inte vad det betyder. Att vara lärare är att vara pedagogisk ledare i klassrummet, att se vad varje elev behöver för kunskap, hur den på bästa sätt kan ta emot den och sedan se till att den får denna kunskap. Att då ha en minister som talar om för dig hur detta ska gå till är en kränkning av den enskilda lärarens yrkesidentitet. Alla elever har olika behov i sitt lärande och det som den finska skolan upptäckt är att det är när man tillgodoser dessa som lärandet kan äga rum.

Vi ska heller inte skönmåla den finska skolan. Det som går att mäta är bra, men hur är det med det som inte går att mäta? Det finns mycket i den vi kan, och bör, kritisera. Det är en hård miljö som inte öppnar upp för det livslånga lärandet. Den svenska skolans värdegrund med kritiskt tänkande, personligt växande och kunskapsinhämtande bör inte bytas ut mot den finska skolans brist på detsamma, men mycket har vi nog att lära av varandra här. Svenska politiker bör inse värdet av att satsa och tro på pedagogerna. Det gör de tyvärr inte idag.

Därför demonstrerar vi idag

Tänkte tillfälligt återuppliva bloggen för att skriva några rader om de massiva protester som riktats mot lärarfacken och SKL efter det senaste avtalet. Många har ställt följande frågor:

* Varför ska ni ha högre lön alls? Med alla era lov ska ni vara nöjda!
* Trodde ni på allvar ni skulle få 10 000?
* Varför är ni missnöjda med 4,2%? Alla andra fick ju 2,6!

Läraryrket i Sverige är underbetalt med europeiska mått mätt. Det är kanske det viktigaste yrket vi har, men ändå är lönen och arbetsvillkoren usla. Som lärare studerar man i regel mellan 4,5 och 6 år på högskola eller universitet och drar på sig en jäkla massa skulder för att sedan arbeta mellan 45 och 50 timmar varje vecka. På dagarna ska man försöka undervisa och utvärdera enskilda individer i grupper på ofta uppemot 32 elever, planera lektionerna, rätta uppgifter och prov, fylla i omdömen, ha individuella samtal, sitta i olika typer av möten, sköta klassråd, lösa konflikter i elevgrupperna och dessutom arbeta med andra uppgifter man får från skolledningar och kommuntjänstemän. På kvällstid får man vare sig man vill eller inte dels förlägga utvecklingssamtal och föräldramöten. Dessutom kommer det ofta samtal från föräldrar eller elever som har frågor eller funderingar. Dessa går inte att komma ifrån. På elevernas höstlov, sportlov, påsklov och sommarlov jobbas det också. Det handlar om administrativt arbete om frågor som scheman, läromedel, utvärderingar, fortbildning osv. Sammanlagd semester blir inte många veckor, men ett par veckor mer än andra. De veckorna jobbar man som sagt in under året, då man har längre arbetsvecka än andra. Dessa semesterveckor är dessutom fasta. En lärare kan inte byta arbetspass eller ta ut sin semester mitt under en termin.

Som jag visat är detta ett krävande och i många gånger otacksamt jobb med lång utbildning och riktigt höga skulder. Att då tjäna 24 000 som ingångslön är helt enkelt inte okej. De vet vi som studerar idag och väljer därför bort yrket. Jag jobbar idag som gymnasielärare i historia på 20% plus diverse timvikariat och pluggar samtidigt ekonomi. I bagaget har jag en halv lärarutbildning. Mina elever ger mig ständigt positiv feedback och jag älskar mitt jobb. Men att leva resten av livet skuldsatt, med dåliga arbetsvillkor och med en lön så mycket lägre än den som jag får som ekonom blir alltmer otänkbart. För att bra lärare ska vilja jobba som lärare krävs att yrket blir mer attraktivt.

Nej, vi trodde nog inte att vi skulle få 10 000 mer i lön redan nu, men i alla fall ett steg mot en betydligt högre lön. Jag har varit med i lärarförbundet sedan min första dag som lärarstudent och följt med i debatten inom facket genom studieår, praktik, jobb som kyrkopedagog och nu som deltidslärare/ekonomistudent. Under tiden har kampviljan ökat stadigt, media har tagit aktiv ställning för oss och en betydande majoritet av folk i regel har tydligt visat sina sympatier. Alla politiska partier utom m och sd har sagt sig vilja höja lönerna. I Lärarnas Tidning har man proklamerat att förbundet är förberett på en strejk, både ekonomiskt och organisatoriskt.

Resultatet blev nedslående. 4,2% första året, ”märket” (troligen ca 2,6) andra året och sifferlöst (upp till arbetsgivarna) tredje och ett eventuellt fjärde år. Vill facken kan man säga upp efter tredje året. Ordförandena sa på presskonferensen att man var ”mycket nöjda”. Låt oss räkna på det hela. Lärarna får i detta scenario 6,9% ökning. Under dessa tre år får resten av arbetsmarknaden 2,6% varje år, vilket totalt ger 8,0%. Att tro att arbetsgivarna frivilligt, utan anledning alls, skulle spontanhöja lönerna med 1,1% eller mer det tredje året är inget annat än ett önskedrömmande ovärdigt fackledningarna för Sveriges största och kanske mest välutbildade arbetskår. Man har accepterat en reallönesänkning av stora mått, istället för att ta ett steg mot de 10 000 man krävt.

Till detta spektakel hör också den utveckling vi sett där både Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén varit märkbart lätt i sin kritik mot rådande politiska ledning. Skolan har genomgått stora förändringar, långt ifrån alla till lärarnas fördel, samtidigt som gymnasieskolan fått stora nedskärningar från sittande regering. Den ringa kritik fackförbunden mäktat med har varit högst intern, alternativt något pressmeddelande. Kritiken lärarna själva kommit med har därför tvingats gå genom media och politik. Detta har försvagat fackförbunden. I detta fall var fackförbunden beredda och villiga till strejk om vi inte fick en rejäl löneökning. Fackförbunden hade en unik position med massmedia, politisk majoritet och dessutom de allra flesta medborgare på sin sida. De valde att acceptera en reallönesänkning och dessutom ha mage att samma kväll uttrycka hur nöjda de var.

För ett liknande fiasko, en liknande skymf mot fackföreningsidén och dessutom svek mot sina medlemmar krävs det inte bara en ledning som missförstått sin uppgift, utan också att man har bättre kontakt med ledande politiker än sina egna medlemmar.
Därför är vår yrkeskår rasande. Därför är vår yrkeskår fattig och utbränd. Därför demonstrerar vi idag.

Bör vi återförstatliga skolan?

Som lärarstudent och politiskt intresserad är detta en viktig, men otroligt känslig och svår fråga. Nu senast blev den aktuell när skolminister Jan Björklund (fp) och LR-ordföranden Metta Fjelkner  härom dagen krävde att skolan skulle återförstatligas snarast.

Det finns rimliga argument för detta. Lärarna har efter kommunaliseringen av skolan fått mindre i lön för mer jobb samtidigt som fler outbildade lärare får jobb och fler och fler kommuner missköter sina skolor utan att behöva stå till svars för det. Skillnaderna mellan hur mycket pengar som läggs på utbildning i olika kommuner skjuter i höjden och skolresultaten sjunker som aldrig förr.

Samtidigt finns det också en viss fara med att dra enkla slutsatser av formen ”vi gör det vi gjort ogjort”.

1. Samma problem som gjorde att en i stort sett enig riksdag kommunaliserade skolan kommer att uppstå om man återförstatligar den. Med andra ord måste man ha nya lösningar på samma gamla problem innan man driver igenom reformen.

2. Det kommer att ta lång tid och kosta mycket pengar. Just nu är vi inne i en tid av stora förändringar inom lärarkåren, utvärderingsformerna, kursplanerna, läroplaner, skollagarna och gymnasiereformen. Kanske bör vi avvakta resultaten av dessa förändringar innan vi gör fler?

3. Demokrati och insyn försvagas. Idag kan man gå ner till kommunhuset, knacka på och stå öga mot öga med de personer som har den största makten över skolorna. Rektorer och lärare har kontakt med ansvariga politiker. Kanske bör man inte återförstatliga fullt ut?

4. Man måste se saker i större perspektiv. Björklund vill inte bara återförstatliga skolorna för att han insett att kommunaliseringen var en ganska dålig idé, utan också för att friskolorna gynnas av att makten över varje skola förflyttas längre bort från elever, föräldrar och lärare. De offentligt drivna skolornas naturliga övertag – demokratin – försvinner i mångt och mycket så länge friskolorna har samma övertag som de har idag. Kanske borde friskolor begränsas innan återförstatligandet?

Med andra ord finns det många problem att lösa innan själva återförstatligandet kan genomföras, vara många Jan Björklund vägrar se som problem. Vi som däremot ser dem som problem förstår också att hela ansvaret, makten och driften över den enskilda skolan inte kan överföras till staten. Lärartjänster och den ekonomiska biten måste överföras för att garantera kvaliteten, medan den politiska makten för att kunna tillgodose lokaldemokrati måste stanna kvar på kommunal nivå. Även här ett problem som måste lösas. Vi måste bara våga lösa dem.

Vad skoldebatten egentligen borde handla om

Såhär efter valet börjar man som pedagog och politiskt aktiv i allmänhet fundera på hur debatten om skolan egentligen gick till. Jag har tittat på lärarnas tidning, debatter i teve och debatter i dags- och kvällstidningar.

Fyra saker låg i centrum:

* Det faktum att skolresultaten blir sämre. Frågan blev: är det borgarnas, sossarnas/de rödgrönas eller lärarnas fel?

* Det faktum att man aldrig kan komma överens om betygen. Frågan blev: när ska de sättas?

* Det faktum att lärarnas arbetsmiljö och löner är för dåliga. Frågan blev åter: vems fel är det?

* Det faktum att många hoppar av gymnasiet. Frågan blev: Ska vi plocka bort teoretiska ämnen från de praktiska programmen?

Alla frågorna var katastrofalt felställda!

Jag menar att man måste gå till en grundligare analys än vem som styr Sverige, om betygen sätts i sexan eller sjuan, eller vad 3% av ett gymnasieprogram består av.

Problemet, tror jag, ligger nämligen i själva utlärningstillfället och att läraren inte får möjlighet att utöva sin professionalitet: att se eleven. I en klass med 32 elever är det nämligen omöjligt att vara pedagog för alla elever samtidigt. Klasserna måste till varje pris bli mindre. Visst kan man lägga pengar på att fortbilda lärare och rektorer, att köpa in bättre programvaror till datorerna, nya läromedel och att ha en bra inomhusmiljö, men som det ser ut idag spelar allt detta mindre roll om man som elev sedan måste klara sig själv i själva läroprocessen.

All skolpolitik fram till att Jan Björklund tog över, inklusive den som fördes av både den borgerliga regeringen 91-94, sosseregeringen därefter och de läroplaner som klubbades igenom över blockgränserna under nittiotalet, var byggd mycket på ett sociokulturellt synsätt på pedagogik, det vill säga att se varje unik elev för sig. Det är mycket bra och det råder en ganska stor enighet inom pedagogisk forskning om att det är helt rätt sätt att bedriva pedagogik. Problemet är bara att knappt någon lärare verkligen kan förverkliga det som skrivs i läroplanen, just eftersom klasserna är så stora.

Slutsatsen jag drar är då att man bör göra det möjligt för lärarna att bedriva denna pedagogik genom att minska klasserna, inte att dra tillbaka skolan till den vi hade innan det sociokulturella perspektivet började användas. Många av de problem politiker på båda sidor av blockgränsen tog upp skulle nämligen lösas genom detta:

* Eleverna skulle få mer hjälp i klassrummet och därmed skulle fler kunna nå upp till sin fulla potential.

* Frågan om betygen spelar mindre roll, eftersom det blir pedagogiken som står i centrum igen.

* Då fler kurser hålls blir det lättare för elever som vill välja bort ämnen att ersätta dem med andra. På så sätt kan det fåtal som inte vill läsa vissa teoretiska ämnen välja något annat istället och dessa ämnen kan även i fortsättningen i regel ingå i utbildningen.

* Lärarnas arbetsmiljö blir lättare då det blir enklare att hålla ordning i klassrummet och lönerna skulle troligen öka, då det blir lättare att bevisa sin professionalitet. Efterfrågan på lärare ökar också då fler lärartjänster måste tillsättas, vilket gör att lärare kan kräva mer i lön.

…det gäller det bara att ha råd med fler lärare. Det vet jag att vi har om vi bara vågar prioritera.

Fler intressant bloggar om skolpolitik: Eva-Lis Sirén och Ylva Johansson

Visionen om världens bästa skola

Jag skrev en insändare som skickades till allehanda och Falköpings tidning. Vi får se om den kommer med!

Visionen om världens bästa skola

Under de senaste åren har skoldebatten blivit mer och mer snedvriden. Vår skolminister Jan Björklund har bestämt sig för att diskutera när och hur betygen sätts, vilka klädesplagg som passar sig att bära i skolan och huruvida polis ska hämta skolkande ungdomar eller ej. Som rödgrön lärarstudent frågar man sig om det inte finns viktigare saker att fokusera på som skolminister.

De rödgröna har en vision om en skola där eleven, det kritiska tänkandet och kunskapen är i centrum. Ska den skolan bli verklighet måste många förändringar till. Skattepengar ska inte gå till friskolornas aktieägare, utan till fler och mer välbetalda lärare så att lärarna kan göra ett bra jobb, till elevhälsa och bättre arbetsmiljö och naturligtvis till uppdaterat skolmaterial i form av fler och nyare datorer och alltid färska skolböcker. Genom skriftliga omdömen som komplement till betygen och utvecklingssamtal kan lärare, elev och föräldrar samverka för att eleven ska få den hjälp hon eller han behöver.

I senaste numret av Lärarnas Tidning kan vi läsa att opinionsundersökningar visar att de rödgröna har mycket större stöd bland lärarna än alliansen och att folkpartiet bara har dryga fem procent säkra röster i lärarkåren, vilket är mindre än både (v) och (mp). Det är inte så konstigt. Speciellt inte med tanke på att det är de rödgröna som vill införa fler lärare i både grundskolan och förskolan och sänka maxtaxan på förskolan. Björklund verkar ha allt svårare att se vilka problem som finns i dagens skolor och har därför inte heller några lösningar. De rödgröna har lösningar och pengar att betala dem med.

Den 19 september har du och jag möjlighet att skapa en skola för kunskap genom att rösta rödgrönt. Jag ska ta den chansen. Ska du?

Mats Berglund
Rödgrön lärarstudent

De rödgröna satsar på oss studenter

De allra flesta av oss studenter kan väl vara eniga om att det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Hyra, kurslitteratur, bussbiljetter och såklart mat.

Därför är det skönt att delta i arbetet för att byta till en regering som vill göra det lättare för oss att få ihop ekonomin.

De rödgröna vill:

* Höja studiemedlet med 600 kronor till att börja med. Inte bara lånet, utan också bidraget.

* Sänka hyrorna för studenter genom att bygga fler billiga lägenheter och sänka skatten på studentlägenheter.

* Höja tilläggen för studenter med barn.

Vänsterpartiet vill dessutom:

* Ge studenter gratis eller mycket billigare kollektivtrafik.

* Behålla sommarlovet, så att studenter får möjlighet att vara lediga eller sommarjobba. Alliansen vill avskaffa sommarlovet.

Det går bra för de rödgröna

Lite kommentarer om de senaste dagarna.

* Som pedagogikstuderande vänsterpartist måste man väl kommentera den rödgröna överenskommelsen om framtidens skola.

Jag är faktiskt både glad och ledsen när jag läser vad man kommit fram till. Det jag blir leden över är naturligtvis det faktum att betygen ska komma redan i sjuan. Som högstadielärare har man långt ifrån ett bra underlag för att sätta betyg så tidigt. Det jag däremot blir glad över är att vänstern fått igenom sitt krav på skriftliga omdömen, om än jag är skeptisk till att det ska börja i lågstadiet.

Skriftliga omdömen som inte får vara betygsliknande är nämligen ett väldigt bra sätt att tydligt peka ut VAD det är man måste bättra sig på och VAD det är man gör bra. Det fungerar dessutom som ett bra underlag till utvecklingssamtal, vilka vi alla som nyligen gått i skolan kan vittna om verkligen behöver ett ansiktslyft. Vidare behövs det både för lärare och elever fler lärare i skolan. Björklunds snack om att det inte finns tillräckligt med lärare är skitsnack. Till och med muf vet om att det finns många arbetslösa lärare. En större efterfrågan på lärare gör också att lärarlönerna kan höjas, vilket behövs för lärarnas status och självförtroende.

Hur som helst är det här allt som allt ett steg bakåt och tre framåt. En bra kompromiss och en framgång för de rödgröna att man faktiskt kunde ro hem en överenskommelse i denna knäckfråga. Snart är alliansen knäckta också!

* Vidare kan vi konstatera att det går bra för Mona Sahlin. Dagen till ära presenteras en opinionsundersökning som tillskriver Sahlin ökat förtroende som statsministerkandidat. Visst håller jag med om att hon inte är den bästa talespersonen för de rödgröna, men med hennes erfarenhet, vilja och sinne för demokrati vet jag att hon skulle ett lysande jobb som statsminister. Kan hon förändra Sverige på samma sätt som hon förändrat sitt parti så är hon precis vad varje land skulle behöva vid rodret för ökat demokrati och delaktighet. Tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet kommer hon att vara en utmärkt efterträdare till den arrogante Reinfeldt.

* Centerpartiets kris blir allt djupare och djupare och moderaternas arbetsmarknadsminister kliver av och ersätts av ett moderat stolpskott. Alliansen tappar fotfästet och kommer snart att kunna skådas både med huvudena i sanden och bland molnen.

Oroväckande dåligt förslag till ny lärarutbildning

Jan Björklund har tillsammans med sin marionett till högskoleminister presenterat ett förslag till ny lärarutbildning. Han som själv är totalt obildad och som gång på gång visat okunskap på hur den svenska skolan egentligen ser ut har bestämt sig för att minska lärarnas ämneskompetens i grunden.

* Lågstadielärarutbildningen återinförs. Istället för att bli lärare för ”de yngre åren”, dvs 1-7, ska man bara utbilda sig till lärare för bara 1-3. Utbildningen ska vara kortare än de andra lärarutbildningarna och man ska inte kunna specialisera sig. Man vill alltså inte ha lärare med ämneskunskaper. Att lära barn läsa, skriva och räkna är, enligt Björklund, piece of cake och kräver inte så mycket utbildning. De stora kunskapsluckorna hos lågstadiebarnen ska lösas genom att deras lärare får mindre utbildning. Det gör också att man i praktiken avbryter arbetet med arbetslag istället för klasslärare och går tillbaka till det gamla systemet som inte alls funkade och går emot dagens pedagogiska forskning.
* Ett lämplighetsprov kan införas. Exakt hur det ska gå till, vem som ska genomföra den och vad som ska prövas framgår inte. Troligt är att Major Björklund får backa i det här, precis som han fått backa om bland annat polispatruller.

* Det ska bli svårare att bli ämneslärare, vilket betyder att många goda pedagoger som är jättebra på sina ämnen, men dåliga på andra ämnen, inte kan bli lärare. Samtidigt ska det bli betydligt lättare och jämförelsevist kravlöst att bli yrkeslärare. Allt snack om att vänstern undervärderar de praktiska programmen och ämnena känns plötsligt betydligt mer urvattnat och obefogat.
* Förslagen om kortare utbildning ger dessutom facket problem när man försöker höja sina löner. Låga löner gör att den bra pedagogen väljer andra yrken med högre lön och kunskaperna försvinner från skolan.

Bra skrivet i ämnet: Pålsson Syll på Newsmill, Dinamarca (v) i pressmeddelande, Jönsson (s) i sin blogg

Ingrid Carlgren – Björklunds värsta fiende?

På skolan läser vi bland annat ur en bok som heter ”Boken om pedagogerna” och här ska vi läsa en text av Ingrid Carlgren. Eftersom vi också ska reflektera över alla texter vi läser, så kopierar jag helt enkelt bara in mina reflektioner:

Carlgren pratar om att lärarens auktoritet idag inte längre är självklar. Hon menar att samhällets förändrade syn på åldersskillnad och den allt mer ökande tillgängligheten av samma kunskap som läraren erbjuder har gjort att barnen inte längre ser det som självklart att man måste lyssna på läraren. Eleverna måste själva få vara med och bestämma och läraren måste kunna erbjuda mer än bara ren kunskap. (Forsell s. 260-262)

Det här är kanske det som jag tycker är mest intressant. Dagens skoldebatt skulle nog må bra av att alla deltagare i debatten, såväl politiker, ledarskribenter och kulturjournalister som tjänstemän, lärare och rektorer, läste Carlgrens text och tog en halvtimme åt att fundera över innehållet. Carlgren sätter fingret på en viktig punkt i hela skoldebatten. Kanske är det inte eleverna som ligger till skuld för det förfall av den svenska skolan vissa ser, kanske är det i själva verket den konservativa skolan som måste börja röra på sig och forma sig efter samhället? Kanske borde skolans aktörer och lärarkåren ändra inriktning på sina problemlösande tankegångar från ”hur ska vi få eleverna att bli intresserade?” till den mer intressanta, roligare och mer aktuella ”hur ska vi få lektionerna att bli mer intressanta?” eller varför inte en riktigt utmaning: ”hur ska vi få skolan att bli mer intressant?” Nu säger inte jag att Carlgren har rätt i varenda stavelse hon skriver, men jag tycker att hon ger hela debatten om skolans problem en väldigt intressant vinkel och att hon ger en kontur av en lösning på dessa problem. Om vi har riktigt mycket tur och om Carlgren driver sina teorier vidare kan det kanske hända att vi slipper det samhälle där partier går till val på att dagens ungdom är sju resor värre än gårdagens ungdom och att man istället går till val på att förbättra skolans kvalitet och utbud ytterligare.

Elevrådet sätter ner foten mot skolministern

Mitt debattinlägg blev publicerat i dagens Örnsköldsviks allehanda. Tyvärr har de stängt av kommentarsfunktionen på inlägget. Länk till sidan finns i alla fall här.

Skolministern – elevernas fiende

I dagarna rullar debatten om framtidens skolpolitik, och i centrum står skolminister Jan Björklund. Denne skolminister, som själv är utbildad inom militären, inför nu för fulla muggar straff mot personer som skolkar, straff mot de som inte klarar de mål han sätter upp och straff mot de som inte råkar vara intresserade av de ämnen Björklund förespråkar. Allt detta trots att forskare inom pedagogik lyfter ett enat varningsfinger och hävdar att straff inte hör hemma i den pedagogiska världen. Han förespråkar att stänga av elever, och tror på allvar att ett bra sätt att hindra mobbing är att helt enkelt slänga ut elever som misstänkts ligga bakom mobbingen från skolan i flera veckors tid. Även detta tar forskarkåren enigt avstånd ifrån.

Som elevrådsstyrelse för över tusen elever på Nolaskolan arbetar vi dagligen för att elevernas rätt på skolan ska öka, men detta urholkas med Jan Björklunds politik. Det öppna klimatet i klassrummet, med elevernas fria yttranderätt byts nu ut mot en diktatur där varje elev är totalt underordnad läraren, som i detta fall blir Major Björklunds förlängda arm.

Den elevdemokratiska drömmen om att ha en öppen och ärlig relation med läraren känns i Jan Björklunds värld som en total utopi, och verkligheten blir tvärtom att man ska leva under ständig press och rädsla.

Vad finns det då för argument för att införa denna elevfientliga skola? Ska sanningen fram finns det inga alls. Alla utredningar, utom den som Björklund själv utformat, hävdar starkt motsatsen, men detta stoppar inte skolministern. Han kör den klassiska taktiken och använder siffror som hävdas komma från en internationell utredning. Statistik som antingen visar sig inte finnas, eller som inte alls stämmer. Han målar upp ett mardrömsscenario, där alla skolor befinner sig i totala anarkitillstånd, och där skolledarna står handfallna inför verkligheten. Detta är ren lögn. I verkligheten finns det endast ett fåtal skolor där skolledarna står inför så svåra problem att man inte klarar av dessa situationer, men att straffa alla landets ungdomar för detta kallas ”kollektiv bestraffning” och är förbjudet i större delen av världen, bland annat i Sverige.

Vi förespråkar en skola byggd på ömsesidig respekt mellan lärare och elev, en skola byggd på kunskap och förståelse. Att straffa de elever som inte passar in i Björklunds önskevärld skapar enbart motsättningar mellan lärare och elev, och är därför otänkbart i en skola byggd för eleverna. Skolministern har tappat greppet om skolfrågan, och handlar nu desperat för att försöka få upp sina opinionssiffror. För detta får Sveriges elever betala. Skolministern har blivit elevernas värsta fiende, och som elevrådsstyrelse kan man inte annat än hoppas att vi snart får en ny skolminister som står på elevernas sida.

Elevrådstyrelsen, Nolaskolan genom
Mats Berglund, ordförande