I dag presenterade kristdemokraterna sitt förslag till partistyrelse. Den stora snackisen var givetvis att den fd ministern och 2:e vice ordföranden i partiet Mats Odell var petad från styrelsen tillsammans med Stig Claesson. Att Claesson är petad finns det som det verkar god grund för, men att Mats Odell petas är mycket mer uppseendeväckande. Här säger man öppet att det handlar om hans kritik mot partiledningen och kritiken mot Hägglund i synnerhet. Kristdemokraterna verkar ha glömt bort vad det innebär att vara ett parti.
Politik handlar om just politik, inget annat. Ett parti är ett parti, inget annat. Partipolitik bygger på medlemmarnas åsikter, inget annat. Detta har kristdemokraterna inte förstått. Politiken tas fram och formuleras av medlemmarna och partistyrelsen, som ska vara partiet i miniatyr, ska givetvis utgå ifrån detta. Odells modell av hur partiet ska vara har ett mer eller mindre starkt stöd bland medlemmarna. Om det är större än Hägglunds vet jag inte, men en rimlig gissning är att om man plockar bort alla ”follow the leader”-röster inom partiet skulle de nog dra hyfsat jämt skägg. Att valberedningen då väljer att peta Odell i sitt förslag är inget annat än en krigsförklaring mot denna grupp medlemmar.
Statsvetaren Magnus Hagevi säger i SvD att han inte tror striden har några långtgående konsekvenser för partiet. Jag menar annorlunda.
För det första betyder det att en stor grupp medlemmar och lokalpolitiker känner sig förbisedda och trampade på. Det betyder att deras engagemang och förtroende för partiet försvagas och risk för avhopp finns, inte minst då striden kommer att stå vid kongressen och bli jämn. Troligen ännu jämnare då många neutrala i striden kan tänkas gå emot ledningen nu när de beter sig såhär arrogant.
För det andra kommer politiken bli lidande. Man slänger ut kritiker och tar in fina namn i brist på idéer. Som ett fotbollslag som slänger ut målvakten och tar in en nån som kan hjula istället. Hägglund säger att han vill ha en ledning som drar åt samma håll, men drar alla åt samma håll blir risken att ingen ställer sig frågan varför man drar just dit. Dynamiken och självkritiken blir lidande. Politiken blir därefter.
Personligen köper jag varken Hägglunds eller Odells politik, såklart, och när det gäller ledarfrågan skulle jag gissa att på att detta högerspöke från 50-talet skulle tjäna på att ha en ledare som Maria Larsson. Dock inser jag att vårt näst mest konservativa parti hellre är kvar i riksdagen än vårt mest konservativa parti, sverigedemokraterna. Jag inser också att Sverige tjänar på att politiskt intresserade från båda politiska läger är enade mot korrupta partiledningar och personfixeringen i politiken.
Kris(t)demokrater – bråka gärna, men gör det med stil.
Uppdatering: Några kristdemokrater går nu ut och tycker att Odell ska ge upp helt och hållet. Ungefär som att valberedningen bestämmer allt själva och kongressen bara är spel för galleriorna. Är så fallet är kd farligt ute.
