Konstruktiv EU-konferens i Göteborg

Idag tillbringade jag dagen på vänsterpartiets eu-konferens i Göteborg. De representanter från distrikt, partiledning och programkommissionen som framträdde i talarstolen och som jag pratade med under pauserna gjorde bra intryck på mig av två anledningar.

1. Konstruktiviteten. Mycket få, eller kanske till och med ingen, använde sig av personangrepp, positionerande eller andra ineffektiva diskussionsmetoder. Debatten handlade till den allra största delen om huvudfrågorna: hur vi ska förhålla oss till EU och vad vi ska arbeta med inom EU.

2. Stämningen. Partiet uppträdde som ett parti. God stämning mellan alla deltagare och en gemensam framåtvilja. Även om man har olika synpunkter i vissa småfrågor har vi ändå samma grundinställning till politiken och strävar åt samma håll och detta var ständigt närvarande. Såhär har jag inte sett vänsterpartiet på riksplanet på länge (nja, jag är inte så gammal som jag låter) och det taggar mig att äntligen uppleva det både på nätet och nu också i verkligheten!

Själva diskussionerna handlade rätt mycket om eu-utträdet och huruvida det är möjligt att kräva det eller ej. Frågor som ställdes var då vad vi ville se istället och där kom en del förslag som verkade intressanta att höra mer om, vilket jag är säker på att vi kan få. Vidare diskuterades också hur man tydligt ska kunna berätta vad vi vill göra i EU och varför vi vill göra det, när vi ändå inte vill vara med.

Det kan tyckas onödigt att föra dessa diskussioner så grundligt. Varför inte bara ta fram en mediestrategi? Jo, vi har länge upplevts otydliga i frågan, oavsett hur våra mediestrategier sett ut och därför vill många av oss förtydliga vår inställning. Hur gör man det bäst om inte genom att diskutera med varandra? Sällan har väl vår EU-politik varit så klar som när vi fått suttit och lyssnat på varandras tankar och åsikter om EU. Inte bara för att det nya förslaget till skrivning i partiprogrammet sett dagens ljus utan för att diskussionerna speglar vad som ligger bakom orden. Det är jätteviktigt för oss som är intresserade av frågorna att få ta upp och diskutera så att våra gemensamma åsikter får luftas i våra bakhuvuden.

Hursomhelst var det en värd konferens. Nu ser vi fram emot edee-konferensen i slutet av månaden. Hoppas jag kan närvara även vid den!

Nu förändrar vi Vänsterpartiet

Det händer mycket i vänsterpartiet i dagarna. Åt vilket håll blåser de interna vindarna och vad kan vi förvänta oss hända fram till kongressen?

I torsdags hölls en första utfrågning av vänsterpartiets partiledarkandidater i en överfull sal på ABF i Stockholm. Den var bra. Riktigt bra. Vettiga frågor, god stämning och framför allt ärlig och klargörande. Även en hemsida har kommit upp, där kandidaterna presenterar sig själva och deras politiska agenda. Det är också bra. Fortsätter denna stämning mellan kandidaterna och denna nyfikna inställning från oss medlemmar kommer vänsterpartiets nästa kongress kännas som ett avstamp för ett nytt vänsterparti med taggade företrädare på alla nivåer. Det är det som är behållningen av sådana här skeenden.

De något mer negativa delen av dem kommer vi kanske att få smaka på längre fram i resan mot en ny partiledare, nämligen:

1. Valberedningen kommer med sitt förslag på ny partiledning, där man satt samman de personer som verkar komplettera varandra och man tror jobbar bra tillsammans. Här kan det hända att valberedningen inte har kommit fram till samma slutsats som gemene partimedlem. I ett drömscenario utgår partiföreningarna och distrikten då från valberedningens förslag till partiledning och kommer antingen fram till förslag på förändringar, eller tycker att det är okej och sedan är det upp till kongressen att besluta hur många ledare man ska ha, vem eller vilka det ska vara och vilka som ska sitta i partistyrelsen. Detta kräver att alla låter demokratin ha sin gång. Inga kandidater hoppar av, man för en konstruktiv dialog mellan distrikt och partiföreningar.

2. På kongressen kommer strategidokument, politiska sakfrågor, partiprogram och personval göra många besvikna och arga. Även här gäller det att hålla ihop. Alla är överens om att vi måste få till förändring i partiet för att få till en förändring i samhället. Då måste man vara inställd på att inte få som man vill i alla frågor.

I övrigt märker jag en stor vilja till förändring inom partiet. De tidigare diskussionen om diskussionerna som ofta förekom i partigemensamma forum såsom facebookgruppen och liknande, och ville förhindra debatter i vissa frågor är nu borta och ger utrymme för en rad diskussioner och debatter. Vi ser också ett ökat intresse för större sammankomster av typen EU-konferensen som äger rum nu i helgen och Ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi-konferensen som ska hållas i slutet av september, vilket är jättekul. Det kan mycket väl vara så att Lars Ohlys beslut att avgå kan ha varit bland de mest givande beslut han har tagit, inte pga. själva partiledarbytet, utan att tiden och sättet det skedde på tillsammans med partistyrelsens nystartarbete har satt fart på en stor och bred diskussion inom partiet. Vilka är vi? Vad vill vi? Hur vill vi åstadkomma det? Diskussioner som egentligen aldrig får dö ut, men som nu kan vara partiets riktigt stora räddning.

Två organisatoriska frågor som fått stort utrymme är frågan om delat ledarskap och frågan om medlemsomröstning i partiledarfrågan. Den första är jätteintressant och kommer nog få stort utrymme även på kongressen. Jag välkomnar personligen att även de mest inbitna på båda sidor börjat bli riktigt konstruktiva i sina åsikter. Kanske går förslaget igenom, kanske stärks partistyrelsens utåtriktade uppgifter. Det blir i alla fall ett offensivt beslut, det är jag säker på. Den andra frågan har blivit lite infekterad, då partistyrelsen fick krav på sig att arrangera en medlemsomröstning i frågan om partiledare och tvingades till ett snabbt beslut. Ett snabbt beslut om huruvida det skulle bli en omröstning eller inte, i så fall hur den skulle utformas i fråga om röstlängd, tidsplaner, frågan om en eller två personer skulle väljas, hur valberedningens roll skulle påverkas osv. osv. Man beslutade att avslå den idén.

Personligen var jag varken för eller emot, men många skanderar om att partiledningen agerar odemokratiskt och elitistiskt. Jag håller inte riktigt med. Systemet med en kongress som beslutar med en rådgivande valberedning i bakgrunden är varken odemokratiskt eller elitistiskt. Tvärtom är det en effektiv och involverande demokrati som troligen ger mer välgrundade och medlemsförankrade beslut än en omröstning där ett tusental medlemmars allmänna tyckande får bestämma. Men systemet fungerar bara med aktiva och ifrågasättande medlemmar, dvs. precis de som skanderar nu, för det är de som ser till att vänsterpartiet, till skillnad från så många andra organisationer inte nödvändigtvis röstar som valberedningen. Det är det som är så fantastiskt med ett parti som vänsterpartiet: medlemmarna.

Och det är nu vi medlemmar ska förändra partiet, så att vi tillsammans kan förändra samhället.