Lite tips till socialdemokraterna

Kära socialdemokrater! För arbetarrörelsen är det viktigt att ni skärper er ordentligt. Här kommer några tips i all välmening:

 

* Snacka politik – internt!

Efter valförlusten 2006 har ledande socialdemokrater slagits och krypskjutit på varandra för att hålla sina positioner och kunna överleva inom politiken. Det har förstört mycket. Politiken är inte längre ett resultat av ideologiskt färgade beslut grundade på analys av samhället, utan av personliga motsättningar mellan människor i ledningen. Det finns mycket för socialdemokraterna att lära av vänsterpartiet när det gäller att snacka politik. I vänsterpartiet har man sedan valet 2010 startat en framtidsdiskussion bland medlemmarna istället för inom riksdagsgruppen. För vänsterpartiets medlemmar har detta varit mycket viktigt för att känna att det är medlemmarna, inte bara riksdagsledamöterna eller partistyrelsen, som är hjärtat av  partiet. Ännu viktigare tror jag att detta är inom socialdemokratiska partiet, där positionshållandet efter valförlusten 2006 har förstört både strukturer och politik.

 

Socialdemokraterna skulle må bra av att ta några månader av lokala och regionala konferenser där medlemmar helt kravlöst får samlas och analysera dagens samhälle i grunden. Vilka problem finns för vanligt folk och vad skulle kunna lösa de problemen? Hur löser ni arbetslösheten? Vad tycker partiets medlemmar om skatterna? Vad tycker medlemmarna om… allt? Sammanställ allt och ställ faktum inför partiledningen, be dessa konferenser i uppdrag att motionera till kongressen eller se till att ha ledande socialdemokrater ute på konferenserna. Så! Nu vet ni vad ni är för parti. Det är ju en bra början. Det är öppet mål just nu, då moderaterna inte har något att komma med alls.

 

* Välj ett framtidsnamn till ordförande!

Varken Östros, Österberg eller Johansson är några som kan föra ett parti till en framtid. De är för det första totalt tomma på idéer, marinerade i en bild av partiet att man fortfarande är statsbärande och har 40% av rösterna. De har dessutom krypskjutit på både Sahlin och Juholt och kommer därför ha fiender i hela partiet. Man kan inte ena partiet om man är samma person som skurit det i småbitar själv. Det finns personer som Palm, Damberg, Nuder och Sommestad som faktiskt har en bild av partiet som stämmer överens med verkligheten och dessutom inte är så maktkåta att de är beredda att avsätta en partiledare för att sätta sig själv där.

 

* Ut med krypskyttarna!

Det går inte att styra ett parti med ett VU som sms’ar ut till journalisterna vad som sägs och som inte kan svara ja på en så enkel fråga som ”har du förtroende för din partiledare”. Ut med Österberg, Johansson och Östros från partiledningen! De som sitter i ledningen för sin egen skulle har inget där att göra. Finns det människor som har en vilja att förbättra: låt dem få chansen. När finns en bättre tid än nu?

Vem är oppositionsledare?

Sverige har idag ett regeringsbärande parti som faktiskt inte har någon politik. Den största reform man vaskar fram i ett läge där man bedömer att ekonomin kommer att gå utför i ett par år till är att sänka restaurangmomsen något. Man tvingas backa från i princip det enda man gått till val på: skattesänkningarna. Man låter det minsta partiet få diskriminera transpersoner för att stärka partiets partiledare internt. Samtidigt styr detta parti sina lydpartier med järnhand. Fler än en gång har man fått fråga sig: hur kan den regeringen ha väljarnas stöd? Svaret blir ofta att det inte framstår som att det finns något alternativ. Tills nu.

Jonas Sjöstedt har fått en bra start på sitt partiledarskap än så länge. Han har tagit rollen som regeringens starkaste motståndare. Att regeringen de facto blir motsagd för sin politik gynnar alla tre oppositionspartier, och för mp hjälper det givetvis att de har två bra språkrör. Men för Juholt ser det inte ut att ljusna. Aftonbladet med Lena Mellin i spetsen fortsätter leta fel i allt han gör. Kommer det fram att han – hemska tanke – diskuterat med riksdagsledamöterna hur budgeten ska utformas, tas det som intäkt att han är obeslutsam. Kommer det fram att han sagt ”drivit igenom” istället för ”hindrat att riva upp” i en bisats i ett långt anförande, trots att man förstod poängen mycket väl, tas detta som intäkt för att han inte kan grundläggande politik. Etc. Etc. Etc.

Jag skyller inte alls detta enbart på Juholt. Men även jag, som gillar Juholt som ideolog och politiker trots att han är sosse, måste medge att detta inte ser ut att vända. Detta inser i så fall VU och PS. Som partiledare i Sverige får man uppenbarligen inte vara människa. En trolig lösning kan då vara att de tillsvidare tar ett par med en vänster och en högersosse som tillfällig ordförande och ek. pol talesperson (Damberg+Sommestad, Östberg+Paggan etc) och har ny kongress i höst. Men förhoppningsvis kan han slå sig samman med Sjöstedt, Romson och Fridolin och rida på deras framgångsvåg, som Mona Sahlin lyckades göra sista veckan fram till valet.

Imorgon är det partiledardebatt och jag vill se en lagom samlad opposition som visar att de finns. Jag vill se hårda och sakliga argument. Jag vill höra politik. Jag vill se hopp för Sverige. Jag vill se minst två oppositionsledare.

S och V på väg framåt

Några veckor efter Juholtdrevet börjar nu socialdemokraterna komma tillbaka i opinionen. I flera olika mätningar i rad har de ökat, från 24,9 via 25,6 och 26,4 till att nu hamna på 27,0. Jag trodde ärligt att det skulle ta en lång tid innan man är tillbaka på 30, men jag tror att det självförtroende som Juholt uppvisar på hans turnéer kan vara en av förklaringarna till att de åter börjar växa i opinionsmätningarna. Samtidigt måste vi också se att Lena Mellin & co faktiskt fått utstå en del kritik för aftonbladets övertramp i drevet och möjligen kan det också förklara en del.

Samtidigt finns det en hel del att hämta för arbetarrörelsen. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna har det senaste året genomfört många seminarium och konferenser tillsammans med dagliga diskussioner – allt för att utveckla sin politik. Det handlar givetvis inte om att ändra ideologi, utan om att sätta den i dagens sammanhang. Lättare sagt än gjort, men i vänsterpartiet har man lyckats mycket bra. Där är problemet snarare mediehanteringen, vilket vi kan se i exempelvis äldreomsorgskandalerna. För socialdemokratin ges ofta bilden av att partiet går i stiltje, men så är inte fallet. Partiet jobbar för fullt med att ta fram konkreta förslag i olika sammanhang, exempelvis skatteöversynen och arbetet med utbildningspolitiken. Jag litar på att de kommer att ta fram det i god tid innan valet och jag tror partiet kan nå 35-37 procent 2014.

Men socialdemokraternas problem är faktiskt mest mediehanteringen. Juholt är ingen stjärna på det, men partiet i övrigt behöver tydliga policys för hur man agerar vid kontakt med media och den eller de som sitter i partistyrelsen och läcker till media och den som under tiden i VU smsade journalister under sammanträdena ska bort. Samtidigt måste man sluta skriva en debattartikel varje gång man har någon kritik mot någon annan  partiet. Det gick kanske för sig när halva Sverige var sossar, men inte nu när man halverat den siffran. Hela Sverige har visserligen ett intresse av diskussionerna, men alla är inte längre själv involverad i dem då man inte längre röstar på partiet. Ta diskussionerna internt! Finns det inte sådana kanaler att man kan göra det – ta fram sådana kanaler.

Mitt eget vänsterparti då? Vi har utvecklat en politik å en mycket effektiv och demokratisk väg som ska behandlas på kongressen. De stora mönstrena är dock ganska självklara. Vi ska vara ett tydligt alternativ – inte ett stödparti till sossarna. Klimat/miljö, ekonomi/sysselsättning och välfärd/skola är och förblir våra viktigaste frågor. Organisationen förändras till att bli mer effektiv och vi har fyra riktigt bra partiledarkandidater. Dock har vi också problem med mediehanteringen. Vi lever i en tid då bara de utspel som är nyheter premieras i media, då en partiledares matvanor premieras framför politik och då politiska kommentatorer marginaliseras till förmån för retorikexperter och Lena Mellin.

Min gissning är att vänsterpartiets organisation inte är beredd på hur man ska hantera dagens media för att nå ut med sitt budskap. Vi ska snacka politik och inte person, det måste vi stå fast vid, men samtidigt måste vi förstå att vi inte kommer få några stora rubriker av att skicka ut ett 300 tecken långt pressmeddelanden med saker redaktionerna redan vet att vi tycker. Istället måste vi lära företrädare att använda de sociala medierna, för det är där redaktionerna letar. Twitter i kombination med bloggar är en mycket viktig faktor som mycket väl kan ta dig in i en morgonsoffa eller kvällsöppet, ställen där vi knappast är överrepresenterade. Sedan kan man faktiskt sminka sin gris för att få den såld. Det handlar absolut inte om att ljuga eller byta åsikt för att få komma ut, men man kan presentera adekvata lösningar för varje enskilt problem.

Skandalerna inom äldreomsorgen visar på just det här. Säger vi i ett pressmeddelande att ”vi har länge sagt att man ska stoppa riskkapitalbolagen inom välfärden” så är det ingen nyhet, det blir ingen snackis. Säger tre ledande företrädare på twitter att ”vi måste stoppa de här riskkapitalbolagen genom lagstiftning” uppfattas det som en direkt reaktion på den aktuella frågan och därmed anses vi vara en del av debatten. Får vi den positionen i debatten får vi också inbjudningar till morgonsoffor, debattprogram och samhällsprogram, och intervjuer i tidningar. Debattartiklar med tydliga budskap knutna till aktuella frågor måste dessutom komma ut oftare än idag.

Jag är säker på att både socialdemokraterna och vänsterpartiet har framtiden för sig. Att det ena partiet växer behöver inte heller betyda att man snor väljare av det andra. Vi behöver varandra, men vi tar inte nödvändigtvis röster från varanda, det är nämligen inte så dagens väljare ser på partipolitiken. Sakfrågorna överskuggar ideologierna, vilket ligger alla tre rödgröna partier i handen: vi har en bredd av sakfrågor, medan alliansen vägrar tala om just sakfrågor som inte rör restaurangmoms eller… Nä, just det. Det var bara restaurangmomsen, ja.

Media: AB1, AB2, SvD, Ex

Varför gråter aftonbladet?

Det kan knappast ha undgått någon vad den senaste mediaveckan handlat om: Håkan Juholt. Jag tycker dock media gått på tok för långt i detta.

Egentligen är det inte konstigt att media driver upp en sådan här story och riktar kritik mot den person man finner oegentligheter hos. Det märkliga är själva rapporterandet. Media, med aftonbladet i täten, har drivit partiledaren för Sveriges största parti tillika statsministerkandidat så nära avsättandets avsats man kan komma utan att puttas över kanten. Nu när det inte blev någon förundersökning och VU ställde sig bakom Juholt verkar media vara ganska splittrade. Medan aftonbladet och tv4 krampaktigt håller kvar vid sin avsättartaktik har många andra valt att övergå till en mer traditionell journalistik. Äntligen kan man andas ut en aning. Nej, jag är inte socialdemokrat. Nej, jag är inte fientligt inställd till aftonbladet (snarare tvärtom). Jag är bara källkritisk, som vi historiker alltid är, och med det synsättet hittar jag mycket som gör mig ledsen i denna hets.

Vad är det då jag kritiserar? Jo, vid tiden då Anette Holmqvist gjorde sitt scoop fanns det inte att tillgå regler, någon form av policy eller ens rekommendationer för hur riksdagsledamöter ska göra dessa avdrag. De rekommendationerna dök upp först senare och enligt Marianne Bjernbäck vid riksdagens ledamotsservice är det bara ”underförstått” hur man ska göra och att dessa fyra som gjort fel då inte förstått det underförstådda. Ändå valde aftonbladet att gå på för fulla muggar att Juholt lurat till sig pengar. När det kom fram att inga regler fanns ignorerade man det i flera dygn och istället började man prata om det orimliga i att skattebetalarna skulle betala en lägenhet för Juholt trots hans inkomst. Dels bor Juholt i Oskarshamn. Det är inget huvudsakligt boende, som media försöker påvisa, utan en övernattningslägenhet som alla riksdagsleamöter får. Dels är det heller ingen som tjuter högljutt över att Fredrik Reinfeldt som alla andra riksdagsledamöter får ett SJårskort (helt fria resor) trots hans inkomst. Vem tror liksom att Reinfeldt köper en biljett när han ska hälsa på en släkting i Gävle? Det jag vill säga ät att visst har de råd att betala själva, men man ska vara en otrolig människa om man avsäger sig sina gamla förmåner så fort man får löneförhöjning.

Det var det ena. Det andra är att man måste sätta det i perspektiv till vilka andra toppolitiker som hamnat i blåsväder utan att krävas på sin avgång av media. Vi har för det första en utrikesminister som just nu är föremål för en utredning om de brott mot folkrätten hans företag tros ha begått, samtidigt som två svenska journalister är fängslade för att ha undersökt det hela och Carl Bildt gör ingenting åt det. Media reagerar inte. Vi har för det andra tre centerpartister som begått samma misstag som Håkan Juholt. Media skriver en notis om dem. Det är nästan otroligt.

Förutom detta så blåser man dessutom upp i princip allt som händer. VU träffas och ska prata igenom situationen. Då utgår mediasverige från att det är Håkan Juholts avgång man diskuterar. När man på tv4 ikväll pratade med en expert om det hela sa experten i fråga att de satt i sex timmar och pratade om huruvida Juholt skulle avgå eller inte. Det krävs inte mycket insyn i Svensk politik för att räkna ut att det snarare handlade om hur man ska hantera frågan i övrigt som tog större delen av tiden. De sitter knappast och säger ja och nej i sex timmar. Ändå försöker man hålla uppe skenet av att det är en skandal av gigantiska mått som hänt. Man drar upp dessa dubbla resor som jag oavsett vem det skulle gälla utgår från att det finns en naturlig förklaring till, man försöker dra upp falangstriderna inom partiet som inte alls är lika aktiva som media tror och man försöker driva upp minsta lilla kritik av skuggbudgeten (som är en bra budget) till att kritiken egentligen handlade om Juholt. Varje journalist vill så gärna dra upp den nyaste nyheten i denna härva att man knappt behöver en källa för att kunna dra upp en fjäder att göra en höna av.

Ända sedan tsunamikatastrofen och den kraftiga kritik regeringen Persson då fick, har socialdemokratins inre krets varit något som varit mycket tacksamt för media att attackera. Man hänger ut en person till max, väntar till man får någon som kan kallas involverad att kommentera något negativt och frågar alla andra vems sida de står på. På så sätt har man skapat motsättningar och kallar det en spricka. Sedan tar man in en retorikexpert för att kommentera hur personen i fråga klarar att snacka politik, men ingen politisk kommentator för att kommentera det politiska. Skandaljournalistik och personfokusering. Det är dagens politiska journalistik när det hade kunnat handla om hur man ska skapa jobb, rädda miljön och skapa ett jämlikt samhälle med välfärd för alla.

Låt oss hoppas att det bakslag aftonbladet och resten av mediasverige fick idag blir en brytningspunkt för detta och en start för en kritisk och hängiven men ärlig journalistik i Sverige. Den här farsen till journalistik måste få ett slut.

Media: DN1 DN2 SvD1 SvD2 AB1  AB2 AB3 AB4 Ex

Lena Mellins sosseförakt

Vad har Lena Mellin emot Socialdemokraterna egentligen?

* Inför valet hyllade hon moderaterna.
* I valrörelsen sågade hon Sahlin flera gånger.
* Efter valet sågade hon socialdemokraternas politik.
* Sedan hyllade hon på nytt alliansens skattepolitik.

 
Efter det kom alla sågningar på socialdemokraterna ifrån Sveriges största kvällstidnings s-märkta expert:

* Skattepolitiken
* Utbildningspolitiken
* Valrörelsen
* Eftervalsanalysen
* Ledningen
* Organisationen
* Förnyelsearbetet
* Partiledarvalsarbetet
* Sättet att avtacka de gamla
* Den gamla partiledaren
* Den nye partiledaren
* Det gamla UV
* Det nya UV
* Den nye skuggfinansministern
* Den gamla gruppledaren
* Den nya gruppledaren
* Alla gamla sossar utom Thomas Östros
* Alla nya sossar

Sen funderar hon på varför folk har fått en så negativ bild av socialdemokraterna.

Är Håkan Juholt impopulär?

Aftonbladet skriver idag att Håkan Juholt har ”usla” förtroendesiffror. Juholt har stort eller mycket stort förtroende från 24% av befolkningen, medan Reinfeldt har det från 68%. Det grundas på en opinionsundersökning. Det låter ju oroväckande, men låt oss titta på hur undersökningen gjorts.

För det första har man enbart frågat 981 personer. Hur många svarade?

För det andra ställdes frågan mellan 28 och 31 mars, dvs. direkt efter kongressen. Hur många har hört vad Juholt vill göra då?

Med andra ord skulle jag kunna gå runt och visa upp en bild på en random kompis  till mig för 981 personer och fråga folk hur stort förtroende de har för honom/henne och sedan påstå att folk har katastrofalt dåligt förtroende för min kompis. Det är klart, de vet ju inte vem det är!