Vem är oppositionsledare?

Sverige har idag ett regeringsbärande parti som faktiskt inte har någon politik. Den största reform man vaskar fram i ett läge där man bedömer att ekonomin kommer att gå utför i ett par år till är att sänka restaurangmomsen något. Man tvingas backa från i princip det enda man gått till val på: skattesänkningarna. Man låter det minsta partiet få diskriminera transpersoner för att stärka partiets partiledare internt. Samtidigt styr detta parti sina lydpartier med järnhand. Fler än en gång har man fått fråga sig: hur kan den regeringen ha väljarnas stöd? Svaret blir ofta att det inte framstår som att det finns något alternativ. Tills nu.

Jonas Sjöstedt har fått en bra start på sitt partiledarskap än så länge. Han har tagit rollen som regeringens starkaste motståndare. Att regeringen de facto blir motsagd för sin politik gynnar alla tre oppositionspartier, och för mp hjälper det givetvis att de har två bra språkrör. Men för Juholt ser det inte ut att ljusna. Aftonbladet med Lena Mellin i spetsen fortsätter leta fel i allt han gör. Kommer det fram att han – hemska tanke – diskuterat med riksdagsledamöterna hur budgeten ska utformas, tas det som intäkt att han är obeslutsam. Kommer det fram att han sagt ”drivit igenom” istället för ”hindrat att riva upp” i en bisats i ett långt anförande, trots att man förstod poängen mycket väl, tas detta som intäkt för att han inte kan grundläggande politik. Etc. Etc. Etc.

Jag skyller inte alls detta enbart på Juholt. Men även jag, som gillar Juholt som ideolog och politiker trots att han är sosse, måste medge att detta inte ser ut att vända. Detta inser i så fall VU och PS. Som partiledare i Sverige får man uppenbarligen inte vara människa. En trolig lösning kan då vara att de tillsvidare tar ett par med en vänster och en högersosse som tillfällig ordförande och ek. pol talesperson (Damberg+Sommestad, Östberg+Paggan etc) och har ny kongress i höst. Men förhoppningsvis kan han slå sig samman med Sjöstedt, Romson och Fridolin och rida på deras framgångsvåg, som Mona Sahlin lyckades göra sista veckan fram till valet.

Imorgon är det partiledardebatt och jag vill se en lagom samlad opposition som visar att de finns. Jag vill se hårda och sakliga argument. Jag vill höra politik. Jag vill se hopp för Sverige. Jag vill se minst två oppositionsledare.

Därför bör #vkongress välja Sjöstedt

Sitter nu på ett nattåg, inväntandes att komma hem till Göteborg efter en julledighet hos familjen i Övik. Har därför haft mycket tid att läsa om, och fundera över, partiledarfrågan. Det är ingen hemlighet att jag både var bland de första medlemmarna som offentligt och tydligt krävde Ohlys avgång och inte heller att jag länge drivit frågan om utökat ledarskap till en eller två partiledare, beroende på vad kongressen varje år vill. Det var därför inte en helt lyckad kväll för mig igår.

Ohly levererade ett mycket bra tal som berörde många punkter där vänsterpartiet har den överlägset bästa politiken. Det var ideologi, verklighetsanalys och vilja. Det är då lätt att fundera ”varför ska han behöva avgå?”, men det är viktigt att inse: hade jag sett denna version av Lasse förr hade jag knappast krävt hans avgång och jag tror många säger samma sak. Dock är det inte sådana här tongångar vi sett Lasse ha i tal eller framträdanden i media och på gator och torg.

Gällande det utökade ledarskapet var det som sagt ett bakslag. Även tungt att se Ulla Andersson kasta in handduken Jag ska däremot inte gräma mig, då Andersson troligen blir kvar som ekonomisk-politiska talesperson. Både hon och Hans Linde har ju blivit mer kända för media, vilket jag tror gagnar både partiet och det kollektiva ledarskapet vi alla eftersträvar. Nu kommer journalisterna kanske ringa Ulla och Hans när de har frågor i dessas områden istället för partiledaren.

Ja, vem ska det nu vara? Jag tror på Sjöstedt. Helt enkelt av tre anledningar: 1. Analys. Han kan någorlunda ta ställning till vilken ny fråga som helst utifrån vänsterpartiets ideologi. Det är han ensam om. 2. Kunnighet. Han kan mycket och ser till att ha grundläggande kunskaper inom alla områden som är heta. 3. Trovärdighet. Han är ett känt ansikte folk litar på.

Jag har stark respekt för Rossana Dinamarca och den har ökat under hennes kampanj, men jag tror tyvärr att hennes argument att ett feministiskt parti behöver en kvinna som ledare inte håller. Jag tror det är så att ett feministiskt parti behöver en bra partiledare som är starkt övertygad och aktiv feminist, oavsett kön. Det tjänar feminismen på. Att rösta fram en ledare som för de flesta av våra väljare förknippas med partiets svaga kort, den skolpolitik vi missuppfattas stå för, istället för partiets troligtvis mest populäre politiker någonsin, bara för att hon är kvinna skulle vara en felsatsning i klass med cashkortet. Att Dinamarca dessutom använder det som sitt huvudsakliga argument för att rösta på henne är för mig nog argument att inte ha henne på den ledande positionen i partiet.

Nåväl, bland de över 200 motionerna som är kvar finns många godbitar kvar och jag kommer att följa det mesta via tv så fort jag kommer hem. Hoppas min lilla analys var intressant och kommentera gärna.