Kristdemokraternas öppna sår

I dag presenterade kristdemokraterna sitt förslag till partistyrelse. Den stora snackisen var givetvis att den fd ministern och 2:e vice ordföranden i partiet Mats Odell var petad från styrelsen tillsammans med Stig Claesson. Att Claesson är petad finns det som det verkar god grund för, men att Mats Odell petas är mycket mer uppseendeväckande. Här säger man öppet att det handlar om hans kritik mot partiledningen och kritiken mot Hägglund i synnerhet. Kristdemokraterna verkar ha glömt bort vad det innebär att vara ett parti.

Politik handlar om just politik, inget annat. Ett parti är ett parti, inget annat. Partipolitik bygger på medlemmarnas åsikter, inget annat. Detta har kristdemokraterna inte förstått. Politiken tas fram och formuleras av medlemmarna och partistyrelsen, som ska vara partiet i miniatyr, ska givetvis utgå ifrån detta. Odells modell av hur partiet ska vara har ett mer eller mindre starkt stöd bland medlemmarna. Om det är större än Hägglunds vet jag inte, men en rimlig gissning är att om man plockar bort alla ”follow the leader”-röster inom partiet skulle de nog dra hyfsat jämt skägg. Att valberedningen då väljer att peta Odell i sitt förslag är inget annat än en krigsförklaring mot denna grupp medlemmar.

Statsvetaren Magnus Hagevi säger i SvD att han inte tror striden har några långtgående konsekvenser för partiet. Jag menar annorlunda.

För det första betyder det att en stor grupp medlemmar och lokalpolitiker känner sig förbisedda och trampade på. Det betyder att deras engagemang och förtroende för partiet försvagas och risk för avhopp finns, inte minst då striden kommer att stå vid kongressen och bli jämn. Troligen ännu jämnare då många neutrala i striden kan tänkas gå emot ledningen nu när de beter sig såhär arrogant.

För det andra kommer politiken bli lidande. Man slänger ut kritiker och tar in fina namn i brist på idéer. Som ett fotbollslag som slänger ut målvakten och tar in en nån som kan hjula istället. Hägglund säger att han vill ha en ledning som drar åt samma håll, men drar alla åt samma håll blir risken att ingen ställer sig frågan varför man drar just dit. Dynamiken och självkritiken blir lidande. Politiken blir därefter.

Personligen köper jag varken Hägglunds eller Odells politik, såklart, och när det gäller ledarfrågan skulle jag gissa att på att detta högerspöke från 50-talet skulle tjäna på att ha en ledare som Maria Larsson. Dock inser jag att vårt näst mest konservativa parti hellre är kvar i riksdagen än vårt mest konservativa parti, sverigedemokraterna. Jag inser också att Sverige tjänar på att politiskt intresserade från båda politiska läger är enade mot korrupta partiledningar och personfixeringen i politiken.

Kris(t)demokrater – bråka gärna, men gör det med stil.

Uppdatering: Några kristdemokrater går nu ut och tycker att Odell ska ge upp helt och hållet. Ungefär som att valberedningen bestämmer allt själva och kongressen bara är spel för galleriorna. Är så fallet är kd farligt ute.

Kdu – Sveriges teapartyrörelse

De borgerliga ungdomsförbunden är numera mest kända för att motverka fairtrade, ragga medlemmar (eller snarare medlemsbidrag) genom populism och uppträda i gröna näsor, men den desperata ihopklappning man sett och fortfarande ser i kristdemokraterna har nu även sett sitt ljus i deras ungdomsförbund, vilket faktiskt är ännu mer tragiskt.

Jag har haft mycket respekt för kd, det ska jag erkänna. Kd har i många kommuner tagit ansvar i de fall de sd blivit vågmästare eller alliansen helt enkelt fört en politik de inte gillar och bildat majoritet med andra partier. När jag bodde i Falköping upptäckte jag den politiska viljan i partiet. De stod för en socialkonservativ politik och drev igenom den på de sätt de kunde. Människan i första rummet, så att säga. Att de sedan har en syn på vissa människor jag knappast skulle stödja i något fall är en annan sak och det är just det som gör att jag inte själv skulle vilja samarbeta med dem i någon större utsträckning.

Denna politiska vilja och dynamik är som bortblåst på riksplanet. Igår såg vi Göran Hägglund stå och försvara att deras hjärtefråga inte gick igenom i den här budgeten heller. Istället för att säga ”nej, tyvärr fick vi inte igenom det” eller ”vi ska försöka vinna majoritet med andra samarbetspartners” säger han att det kanske kommer senare och försöker ändra historien genom att säga att de aldrig lovade något. Det gjorde de. Han vill bara inte svika alliansen. Många medlemmar ute i landet har inget att säga i försvar till deras kärnväljare och vill se ett lösare samarbete med alliansen.

Det vill också kdu. Men inte av samma anledning som de andra. I en debattartikel skriver Aron Modig att kdu vill se en ny tea party-rörelse för att hjälpa till att stoppa ”alliansregeringens alltför ofta vänsterinriktade politik och retorik.” i en situation ”då Reinfeldts och Borgs fokus istället (för att driva borgerlig politik, min anm.) ligger på att förvalta välfärdsstaten.”

Alltså. Va? För det första så är tea party-rörelsen en otroligt populistiskt rörelse som inte bygger på politik. För det andra har Sverige aldrig så snabbt sänkt skatter, sålt ut bolag och privatiserat välfärden. Vad mer kan han möjligen begära? För det tredje så vill kdu ha mindre klasser i skolan, utbyggd ungdomspsykiatri, dubbelt så många poliser och fler anställda inom äldreomsorgen. Ursäkta mig, men hur ska det finansieras om ingen förvaltar välfärdsstaten? Hur ska det finansieras om en tea party-rörelse går ut och kräver att alliansen överlåter finansieringen av allt detta til privata intressen, likt man gör i USA?

Det är inget konstigt i att kdu gör såhär, dock. I desperation över sin överlevnad har man bland annat:

* Börjat använda samma retorik som sd, nd och Anders Behring-Breivik

* Hävdat att inget barn mår illa av att leva i en kärnfamilj – oavsett hur destruktiv den är.

* Krävt att man ska införa sambeskattning igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur kommer Västra Götaland styras?

Omvalet är nu färdigräknat och förvirringen är total.

* De rödgröna nådde inte egen majoritet.

* Alliansen får inte egen majoritet

* Den gamla mittenmajoriteten får inte majoritet.

* Spvg åkte ur och kan därmed inte fungera som stödparti.

* Sd ökade stort.

Det talas nu i media om olika tänkbara konstellationer. S-FP-MP? Kanske  M-KD-C-FP-SD? Eller rent av De rödgröna+random alliansparti? Men inget av dem verkar särskilt troliga. Även om socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med fp så kommer varken vänsterpartiet eller miljöpartiet att gå med på det och även om moderaterna sagt sig tänka samarbete med sd kommer i vart fall någon av de andra allianspartierna säga nej.

Troligast blir då en rödgrön minoritet med flygande stöd. Med tanke på vilka frågor som kan tänkas bli aktuella skulle en sådan minoritet kräva ett ansvarstagande av framförallt de rödgröna, men också kd och c i vissa enskilda frågor. Kollektivtrafik, sociala frågor, sjukvård och kultur är nämligen frågor som fp och m knappast är tänkbara samarbetspartners i, enligt mig.

Hur som helst ska det bli intressant att följa det hela. Det spelar stor roll för rikspolitiken och kommunpolitiken i västsverige vilken majoritet det blir, men naturligtvis spelar det jättestor roll för de boende i regionen.

Alliansens katastrofdag

En snabb genomgång av de större dags/kvällstidningarnas hemsidor visar ganska effektivt vilken fin regering vi har.

Aftonbladet skriver om effekterna av alliansens sjukförsäkringspolitik och publicerar också alliansens applåder.

Expressen/GT skriver om Maud Olofssons flykt från saab-krisen, Kristdemokraternas dåliga ledare och Husmark-Perssons eventuella förberedelser för en valförlust.
DN å andra sidan hyllar i sedvanlig ordning regeringen och dess mördande sjukförsäkringspolitik.

Se även sossarnas och vänsterns kommentarer på aftonbladet.

Det här är alliansens politik

Under det decennium som snart är slut har vi sett alliansens politik: Om man är sjuk får man skylla sig själv. Om du som barn har sjuka föräldrar får du skylla dig själv.

Till en början gick det bra för dem. Man menade att den nya våg av utbrändhet som kom, orsakad av nittiotalets nedskärningar efter borgarnas egna lilla finanskris under början av nittiotalet, egentligen var en illusion och alla som blev utbrända var egentligen bara fuskare som medvetet fejkade sin sjukdom för att få sjukersättning.

Folk gick på detta. Eftersom utbrändhet är en sjukdom som är svår för utomstående att se, var det rätt enkelt att övertyga pöbeln om att utbrändhet inte finns, eller att det i alla fall inte hjälper att bli sjukskriven och få koppla av om man vill bli frisk. Om man bara jobbar ännu mer blir det bättre, sa borgarna.

Steg efter steg  av sjukförsäkringen tog man bort. Mindre och mindre pengar skulle den sjukskrivna och dess barn överleva på. Tills nu.

Den borgerligt ägda pressen hade inte förrän nu visat något större intresse av de här frågorna, men när man upptäckte att cancersjuka, som enligt läkarna hade några månader kvar att leva, skulle jobba heltid inom vilket jävla skitjobb som helst, eller om man hellre ville, inte få några pengar, då tog det hus i helvete.

Folk hade alltså, i tre års tid, gått på deras lögner om att sänkt skatt för rika inte skulle göra vården sämre och att det är orättvist att folk som inte kan jobba ska få ha kvar sina lägenheter eller få ge sina barn hela och rena kläder.

Men det är det här som är alliansens politik. Det är det här de gick till val på.

Det här är verklighetens folk, Göran Hägglund

Vilka är verklighetens folk?

Är det de familjer som kan avstå ena lönen för att ena föräldern ska vara hemma med sina barn i sex år och få vårdnadsbidrag på 3000 istället?
Eller är det de ensamstående föräldrar som inte har möjlighet utan istället tvingas betala andras vårdnadsbidrag med att få sämre dagis till sina egna barn?
Eller är det de medel- och låginkomsttagare som inte har råd?

Är det de utländska företagsägarna som håvar in vinster på att bedriva friskolor i Sverige och de styrelseledamöter som håvar in bonusarna?
Eller är det de elever som tvingas gå ut med ofullständiga betyg när företaget lägger ner skolan efter att ha kört den i botten?
Eller är det de barn med funktionshinder som inte får välja vilken skola de vill?

Är det de som har en kvarts miljon att lägga på en bypassoperation eller en ny njure inom en vecka?
Eller är det de som sitter i kö i flera år, trots att Herr Hägglund lovat att ingen ska vänta mer än tre månader?

Är det de som har en mamma eller pappa som köper en lägenhet år sig?
Eller är det de som tvingas dela studentlägenhet på 12 kvadrat med sin kompis mot dennes vilja?
Eller är det den som tvingas sova i trappupgångar bara för att regeringen inte vill bygga nya lägenheter?

Är det de som heter Anna Anka eller Göran Hägglund, som har råd med en polska som sköter allt hushållsarbete och som inte har någon anledning till att diskutera jämnställdhet vid köksbordet?
Eller är det polskan som skurar andras golv men som inte heter Svensson och har råd med ett köksbord?

Göran Hägglund överger kd’s kulturpolitik

Göran Hägglund är ute på hal is i dagens DN.

Jag tänker inte gå in i detalj vad han skrivit, utan tänker bara beklaga mig över att han överger Kristdemokraternas kulturpolitik till förmån för de populistiska partierna (läs sd).

Det han säger är samma sak som man hör vid många köksbord, nämligen att kultur är svåråtkomligt. Men istället för att göra det lättare för folk att ta till sig kultur vill man begränsa kulturutbudet. Smart? Nej, givetvis inte. Kulturen finns till för att ifrågasätta, hårddra och överdriva. Kulturkonsulent Bettan Edberg behandlar på sidan sju här. (Mitt och Markus Östlunds projektarbete)

Vidare pratar han om genusperspektivet på ett sällan skådat sätt. Han menar kanske att det inte är samhället som bör förändras, utan att det är vår strävan efter jämlikhet som bör slopas.

En fundering är hur jag som lärare ska kunna arbeta med genusperspektivet i skolan. Eller ska jag göra det? Om jag ser uppenbara könsroller i min klass, ofrivilliga eller frivilliga, ska jag kunna åtgärda det i Hägglunds värld, eller ska jag låta orättvisorna fortskrida bara för att Hägglund vill ”respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.”?

Reinfeldt styr alliansen med järnhand

Alliansen är överens om att sänka skatten ytterligare, men pensionärerna får fortfarande skatta lika mycket som tidigare, dvs mycket mer.

Intressant att Kristdemokraterna tidigare stoltserat med att vägra sänka skatten, om det inte innefattar pensionärer.

Detta stärker teorin om att Reinfeldt styr sina små travhästar med allt hårdare hand.

Regeringen snurrar bort sig i tågfrågan

Som många av er vet är vår regering väldigt duktiga på att säga en sak och göra en annan, men nu har man slagit rekord!

Tidigare har Infrastrukturminister Åsa Torstensson klagat mycket på järnvägen i Sverige.

Såhär sa hon på DN-debatt:
”Men hur ska vi kunna få in fler operatörer och tåg på redan överfulla spår? Det är en vanlig fråga som jag får. Påståendet är inte helt korrekt. Delar av vårt spårnät är fullt utnyttjade, framför allt i och kring våra storstadsområden under vissa tider på vardagsdygnen. På andra delar av nätet, på andra tider och dagar är inte spåren fulla.

Medan hon sa i riksdagen 17 januari 2008:
”Intresset för att frakta gods och resa med tåg är stort – det är trångt på våra tåg och det är oerhört trångt på våra spår.”

Men det är klart, privatiseringar finns det alltid plats för, även om det innebär att vissa får nöja sig med att åka tåg på natten för att ha råd.

Men har infrastrukturministern ens lyssnat på vad vi vanliga tågåkare tycker? Jovisst! Här gör hon nämligen bort sig igen!

Åter DN-debatt:
”Den vanligaste vädjan jag får som infrastrukturminister är att sänka biljettpriserna för tågresorna och att tidtabellerna ska gå att lita på.”

Men hur, infrastrukturministern, hur?
Hon förtsätter:

”I dag har Sverige Europas lägsta banavgifter och det kostar lika mycket för tågoperatörerna att köra på våra spår oavsett var och när man kör. Det är ett omodernt sätt att fördela avgifter. Jag har därför gett Banverket i uppdrag att utreda införande av mer marknadsmässiga banavgifter.

Min ambition är att det ska bli billigare att köra på de tider då det är glest med tåg på spåren och på de sträckor där det är mindre trafik. Vi vill skapa ett differentierat avgiftssystem som kommer att fylla spåren bättre än vad som är fallet i dag. Med marknadsmässiga banavgifter skapar vi fler tåglägen och får dessutom mer pengar till att underhålla järnvägsnätet”

Jamen, vad smart? Har jag förstått saken rätt går konkurrenssättningen ut på att vi som konsumenter önskar när och var vi vill åka och alla försöker ge mig det mest prisvärda alternativet. Det innebär att när/där de flesta vill åka, blir det flest tåg som vill använda banan, vilket ger ett dyrare pris för tågföretagen att använda banan, alltså höjer ALLA priserna för den tur jag vill åka.

Mycket riktigt, läser vi också på sr.se, det blir dyrare att åka tåg.

Jag väljer till sist att åter citera infrastrukturministern:

”Jag och regeringen vill skapa ett miljövänligt transportsystem som underlättar vardagen för människor och företag. Som levererar både gods och människor i tid och på det sättet skapar bra förutsättningar för ökad tillväxt och välfärd utan bekostnad på vår miljö.”

Ja, att dubblera kostnaden för att köra tåg är ju verkligen att underlätta vardagen utan bekostnad på vår miljö…

Mitt möte med Göran Hägglund

I går var Herr Kristdemokrat, Mr Göran Hägglund, i Örnsköldsvik. Passande nog valde de att hålla sin lilla presentation på ett äldreboende, där man var garanterad fullt hus.

Jag och min mp-vän Markus tog oss dit för att beskåda spektaklet.

Naturligtvis gick han på med lite roliga och märkliga siffror. Bland annat att man givit mer pengar åt sjukvården… till de som redan var bra, och hade nog med resurser alltså.

Han påpekade sedan att hans hjärta klappade extra för de som har det sämst ställt. Hur det kommer sig att de som har kortast kö får ännu mer resurser, för att förkorta sina väntetider ytterligare, och att de som då har längst väntetid inte får några fler resurser för att korta dem, det sa han inget om.

Efter hans fina tal om detta fick man ställa frågor. Pensionärsföreningen i Nätra och Arnäs frågade Hägglund hur det kom sig att alla fick jättesänktskatt, utom de som redan har jobbat längst, och itne står i skuld till samhället alls. Hans svar var att alla tjänar på att fler jobb skapas. Exakt på vilket sätt en pensionär tjänar på detta ville han inte säga, och han trodde inte att de skulle få sänkt skatt i framtiden heller.

Efter frågestunden fick man stå i kö för att få tala med pensionärernas Amnesty-gud Göran. Vi var sist, och vi möttes av en ytterst less Hägglund med en otäck andedräkt. Vi ställde följande fråga:

”Kulturutredningen föreslår att kulturen ska hitta nya vägar till försörjning än offentliga bidrag. Det här krockar ju med ert partiprogram, medan andra borgerliga partier låter positiva. Hur ställer ni er i den frågan?”

Han erkände att han inte hade en blekaste aning, och gav mig numret till en typ som satt i utredningen, på en lapp med andra mystiska anteckningar.

Jag tänkte ge honom en stor portion manlig kärlek, i form av en ordentlig kram, men jag kände att det inte var läge (vilken hemsk andedräkt!), så det blev ett fast handslag.

Märklig man, det där. Började på amnesty international, slutade i kd.

Guds vägar är outgrunderliga.