Lite tips till socialdemokraterna

Kära socialdemokrater! För arbetarrörelsen är det viktigt att ni skärper er ordentligt. Här kommer några tips i all välmening:

 

* Snacka politik – internt!

Efter valförlusten 2006 har ledande socialdemokrater slagits och krypskjutit på varandra för att hålla sina positioner och kunna överleva inom politiken. Det har förstört mycket. Politiken är inte längre ett resultat av ideologiskt färgade beslut grundade på analys av samhället, utan av personliga motsättningar mellan människor i ledningen. Det finns mycket för socialdemokraterna att lära av vänsterpartiet när det gäller att snacka politik. I vänsterpartiet har man sedan valet 2010 startat en framtidsdiskussion bland medlemmarna istället för inom riksdagsgruppen. För vänsterpartiets medlemmar har detta varit mycket viktigt för att känna att det är medlemmarna, inte bara riksdagsledamöterna eller partistyrelsen, som är hjärtat av  partiet. Ännu viktigare tror jag att detta är inom socialdemokratiska partiet, där positionshållandet efter valförlusten 2006 har förstört både strukturer och politik.

 

Socialdemokraterna skulle må bra av att ta några månader av lokala och regionala konferenser där medlemmar helt kravlöst får samlas och analysera dagens samhälle i grunden. Vilka problem finns för vanligt folk och vad skulle kunna lösa de problemen? Hur löser ni arbetslösheten? Vad tycker partiets medlemmar om skatterna? Vad tycker medlemmarna om… allt? Sammanställ allt och ställ faktum inför partiledningen, be dessa konferenser i uppdrag att motionera till kongressen eller se till att ha ledande socialdemokrater ute på konferenserna. Så! Nu vet ni vad ni är för parti. Det är ju en bra början. Det är öppet mål just nu, då moderaterna inte har något att komma med alls.

 

* Välj ett framtidsnamn till ordförande!

Varken Östros, Österberg eller Johansson är några som kan föra ett parti till en framtid. De är för det första totalt tomma på idéer, marinerade i en bild av partiet att man fortfarande är statsbärande och har 40% av rösterna. De har dessutom krypskjutit på både Sahlin och Juholt och kommer därför ha fiender i hela partiet. Man kan inte ena partiet om man är samma person som skurit det i småbitar själv. Det finns personer som Palm, Damberg, Nuder och Sommestad som faktiskt har en bild av partiet som stämmer överens med verkligheten och dessutom inte är så maktkåta att de är beredda att avsätta en partiledare för att sätta sig själv där.

 

* Ut med krypskyttarna!

Det går inte att styra ett parti med ett VU som sms’ar ut till journalisterna vad som sägs och som inte kan svara ja på en så enkel fråga som ”har du förtroende för din partiledare”. Ut med Österberg, Johansson och Östros från partiledningen! De som sitter i ledningen för sin egen skulle har inget där att göra. Finns det människor som har en vilja att förbättra: låt dem få chansen. När finns en bättre tid än nu?

Vem är oppositionsledare?

Sverige har idag ett regeringsbärande parti som faktiskt inte har någon politik. Den största reform man vaskar fram i ett läge där man bedömer att ekonomin kommer att gå utför i ett par år till är att sänka restaurangmomsen något. Man tvingas backa från i princip det enda man gått till val på: skattesänkningarna. Man låter det minsta partiet få diskriminera transpersoner för att stärka partiets partiledare internt. Samtidigt styr detta parti sina lydpartier med järnhand. Fler än en gång har man fått fråga sig: hur kan den regeringen ha väljarnas stöd? Svaret blir ofta att det inte framstår som att det finns något alternativ. Tills nu.

Jonas Sjöstedt har fått en bra start på sitt partiledarskap än så länge. Han har tagit rollen som regeringens starkaste motståndare. Att regeringen de facto blir motsagd för sin politik gynnar alla tre oppositionspartier, och för mp hjälper det givetvis att de har två bra språkrör. Men för Juholt ser det inte ut att ljusna. Aftonbladet med Lena Mellin i spetsen fortsätter leta fel i allt han gör. Kommer det fram att han – hemska tanke – diskuterat med riksdagsledamöterna hur budgeten ska utformas, tas det som intäkt att han är obeslutsam. Kommer det fram att han sagt ”drivit igenom” istället för ”hindrat att riva upp” i en bisats i ett långt anförande, trots att man förstod poängen mycket väl, tas detta som intäkt för att han inte kan grundläggande politik. Etc. Etc. Etc.

Jag skyller inte alls detta enbart på Juholt. Men även jag, som gillar Juholt som ideolog och politiker trots att han är sosse, måste medge att detta inte ser ut att vända. Detta inser i så fall VU och PS. Som partiledare i Sverige får man uppenbarligen inte vara människa. En trolig lösning kan då vara att de tillsvidare tar ett par med en vänster och en högersosse som tillfällig ordförande och ek. pol talesperson (Damberg+Sommestad, Östberg+Paggan etc) och har ny kongress i höst. Men förhoppningsvis kan han slå sig samman med Sjöstedt, Romson och Fridolin och rida på deras framgångsvåg, som Mona Sahlin lyckades göra sista veckan fram till valet.

Imorgon är det partiledardebatt och jag vill se en lagom samlad opposition som visar att de finns. Jag vill se hårda och sakliga argument. Jag vill höra politik. Jag vill se hopp för Sverige. Jag vill se minst två oppositionsledare.

Därför bör #vkongress välja Sjöstedt

Sitter nu på ett nattåg, inväntandes att komma hem till Göteborg efter en julledighet hos familjen i Övik. Har därför haft mycket tid att läsa om, och fundera över, partiledarfrågan. Det är ingen hemlighet att jag både var bland de första medlemmarna som offentligt och tydligt krävde Ohlys avgång och inte heller att jag länge drivit frågan om utökat ledarskap till en eller två partiledare, beroende på vad kongressen varje år vill. Det var därför inte en helt lyckad kväll för mig igår.

Ohly levererade ett mycket bra tal som berörde många punkter där vänsterpartiet har den överlägset bästa politiken. Det var ideologi, verklighetsanalys och vilja. Det är då lätt att fundera ”varför ska han behöva avgå?”, men det är viktigt att inse: hade jag sett denna version av Lasse förr hade jag knappast krävt hans avgång och jag tror många säger samma sak. Dock är det inte sådana här tongångar vi sett Lasse ha i tal eller framträdanden i media och på gator och torg.

Gällande det utökade ledarskapet var det som sagt ett bakslag. Även tungt att se Ulla Andersson kasta in handduken Jag ska däremot inte gräma mig, då Andersson troligen blir kvar som ekonomisk-politiska talesperson. Både hon och Hans Linde har ju blivit mer kända för media, vilket jag tror gagnar både partiet och det kollektiva ledarskapet vi alla eftersträvar. Nu kommer journalisterna kanske ringa Ulla och Hans när de har frågor i dessas områden istället för partiledaren.

Ja, vem ska det nu vara? Jag tror på Sjöstedt. Helt enkelt av tre anledningar: 1. Analys. Han kan någorlunda ta ställning till vilken ny fråga som helst utifrån vänsterpartiets ideologi. Det är han ensam om. 2. Kunnighet. Han kan mycket och ser till att ha grundläggande kunskaper inom alla områden som är heta. 3. Trovärdighet. Han är ett känt ansikte folk litar på.

Jag har stark respekt för Rossana Dinamarca och den har ökat under hennes kampanj, men jag tror tyvärr att hennes argument att ett feministiskt parti behöver en kvinna som ledare inte håller. Jag tror det är så att ett feministiskt parti behöver en bra partiledare som är starkt övertygad och aktiv feminist, oavsett kön. Det tjänar feminismen på. Att rösta fram en ledare som för de flesta av våra väljare förknippas med partiets svaga kort, den skolpolitik vi missuppfattas stå för, istället för partiets troligtvis mest populäre politiker någonsin, bara för att hon är kvinna skulle vara en felsatsning i klass med cashkortet. Att Dinamarca dessutom använder det som sitt huvudsakliga argument för att rösta på henne är för mig nog argument att inte ha henne på den ledande positionen i partiet.

Nåväl, bland de över 200 motionerna som är kvar finns många godbitar kvar och jag kommer att följa det mesta via tv så fort jag kommer hem. Hoppas min lilla analys var intressant och kommentera gärna.

Nu förändrar vi Vänsterpartiet

Det händer mycket i vänsterpartiet i dagarna. Åt vilket håll blåser de interna vindarna och vad kan vi förvänta oss hända fram till kongressen?

I torsdags hölls en första utfrågning av vänsterpartiets partiledarkandidater i en överfull sal på ABF i Stockholm. Den var bra. Riktigt bra. Vettiga frågor, god stämning och framför allt ärlig och klargörande. Även en hemsida har kommit upp, där kandidaterna presenterar sig själva och deras politiska agenda. Det är också bra. Fortsätter denna stämning mellan kandidaterna och denna nyfikna inställning från oss medlemmar kommer vänsterpartiets nästa kongress kännas som ett avstamp för ett nytt vänsterparti med taggade företrädare på alla nivåer. Det är det som är behållningen av sådana här skeenden.

De något mer negativa delen av dem kommer vi kanske att få smaka på längre fram i resan mot en ny partiledare, nämligen:

1. Valberedningen kommer med sitt förslag på ny partiledning, där man satt samman de personer som verkar komplettera varandra och man tror jobbar bra tillsammans. Här kan det hända att valberedningen inte har kommit fram till samma slutsats som gemene partimedlem. I ett drömscenario utgår partiföreningarna och distrikten då från valberedningens förslag till partiledning och kommer antingen fram till förslag på förändringar, eller tycker att det är okej och sedan är det upp till kongressen att besluta hur många ledare man ska ha, vem eller vilka det ska vara och vilka som ska sitta i partistyrelsen. Detta kräver att alla låter demokratin ha sin gång. Inga kandidater hoppar av, man för en konstruktiv dialog mellan distrikt och partiföreningar.

2. På kongressen kommer strategidokument, politiska sakfrågor, partiprogram och personval göra många besvikna och arga. Även här gäller det att hålla ihop. Alla är överens om att vi måste få till förändring i partiet för att få till en förändring i samhället. Då måste man vara inställd på att inte få som man vill i alla frågor.

I övrigt märker jag en stor vilja till förändring inom partiet. De tidigare diskussionen om diskussionerna som ofta förekom i partigemensamma forum såsom facebookgruppen och liknande, och ville förhindra debatter i vissa frågor är nu borta och ger utrymme för en rad diskussioner och debatter. Vi ser också ett ökat intresse för större sammankomster av typen EU-konferensen som äger rum nu i helgen och Ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi-konferensen som ska hållas i slutet av september, vilket är jättekul. Det kan mycket väl vara så att Lars Ohlys beslut att avgå kan ha varit bland de mest givande beslut han har tagit, inte pga. själva partiledarbytet, utan att tiden och sättet det skedde på tillsammans med partistyrelsens nystartarbete har satt fart på en stor och bred diskussion inom partiet. Vilka är vi? Vad vill vi? Hur vill vi åstadkomma det? Diskussioner som egentligen aldrig får dö ut, men som nu kan vara partiets riktigt stora räddning.

Två organisatoriska frågor som fått stort utrymme är frågan om delat ledarskap och frågan om medlemsomröstning i partiledarfrågan. Den första är jätteintressant och kommer nog få stort utrymme även på kongressen. Jag välkomnar personligen att även de mest inbitna på båda sidor börjat bli riktigt konstruktiva i sina åsikter. Kanske går förslaget igenom, kanske stärks partistyrelsens utåtriktade uppgifter. Det blir i alla fall ett offensivt beslut, det är jag säker på. Den andra frågan har blivit lite infekterad, då partistyrelsen fick krav på sig att arrangera en medlemsomröstning i frågan om partiledare och tvingades till ett snabbt beslut. Ett snabbt beslut om huruvida det skulle bli en omröstning eller inte, i så fall hur den skulle utformas i fråga om röstlängd, tidsplaner, frågan om en eller två personer skulle väljas, hur valberedningens roll skulle påverkas osv. osv. Man beslutade att avslå den idén.

Personligen var jag varken för eller emot, men många skanderar om att partiledningen agerar odemokratiskt och elitistiskt. Jag håller inte riktigt med. Systemet med en kongress som beslutar med en rådgivande valberedning i bakgrunden är varken odemokratiskt eller elitistiskt. Tvärtom är det en effektiv och involverande demokrati som troligen ger mer välgrundade och medlemsförankrade beslut än en omröstning där ett tusental medlemmars allmänna tyckande får bestämma. Men systemet fungerar bara med aktiva och ifrågasättande medlemmar, dvs. precis de som skanderar nu, för det är de som ser till att vänsterpartiet, till skillnad från så många andra organisationer inte nödvändigtvis röstar som valberedningen. Det är det som är så fantastiskt med ett parti som vänsterpartiet: medlemmarna.

Och det är nu vi medlemmar ska förändra partiet, så att vi tillsammans kan förändra samhället.

Nej, Lena Mellin. Nej!

Lena Mellin skriver idag på aftonbladet att Thomas Östros har allt som krävs för att bli partiledare. Så må vara, men har han som krävs för att VARA partiledare? Oppositionsledare? Statsminister?

Östros saknar nämligen det mesta grundläggande för att trovärdigt vara en statsministerkandidat. Visst, de kravprofiler man tagit fram för att peka ut vem som är mest lämpig passar väl hyfsat in på honom, men faktum kvarstår: han är inte en duktig politiker. Det är en så självklar partiledarkvalifikation att man inte ens tar med den i kravprofilen, men det verkar hans anhängare med Lena Mellin i spetsen glömma bort. Lite som att anlägga vinter-os på Mallorca bara för att det finns så många hotell där.

Här går man på samma misstag som gjorde Sahlin till en förlorare. Man ser att han har suttit i riksdagen i si och så många år, i partitoppen i si och så många år osv. Erfarenheten ska alltså rädda (s), tycks man säga. Men med erfarenheten kommer tyvärr också instängdheten. Man ser inte utanför lådan om man suttit i den i sjutton år. Någon som stått i öppningen och sett lådan både inifrån och utanför är Lena Sommestad. Jag må tjata om henne, men snälla… Jämför dem.

Vill man ha en duktig politiker med ledaregenskaper, visioner och alla de krav man ställer i kravprofilen så är nog Sommestad fortfarande nummer ett för socialdemokraterna. Lagom mycket utifrån, ideologisk och fruktansvärt kunnig. Om Nuder nu skulle ångra sig så håller väl han också, men annars ser det tunt ut. Östros har sossarna i vart fall inte råd med. Då är man körda redan nu.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och den moderna ideologin

Viktigaste inlägget på länge.

I eftervalsdebatten är både socialdemokraterna och vänsterpartiet något snurriga i hur man ska förändra sin politik. Ska man gå till vänster eller ska man gå till höger? Ska man ha en populär partiledare eller ska man ha en ideologisk partiledare? Dessa frågor i olika former verkar vara de mest brännande, men båda är katastrofalt felställda.

Att diskutera höger-vänsterskala låser fast debatten vid den gamla skolans politiska karta. Jag menar inte att man ska gå in och diskutera varenda småfråga och procentsatser i eftervalsdebatten, utan det jag menar är att partierna gemensamt måste inse vikten av att gå sin egen väg. För när debatten ställer vänster mot höger i en fråga om socialism och gemensamt ägande mot frihet och marknadsliberalism, vilket också betyder att man köper borgarnas verklighetsbeskrivning, gör man ett stort misstag. Frihet behöver inte handla om marknadsliberalism, låga skatter och privata vårdcentraler, utan kan handla om otroligt mycket bättre saker. Att människan är fri, inte ekonomin.

Saken är nämligen den att det nya politiska spektrat är mycket smalare, om än inte nödvändigtvis i en höger-vänsterskala, än vad socialdemokraterna och vänsterpartiet tänker sig. Vård, skola och omsorg kan stämma in på vilket parti som helst och det betyder att man behöver en trovärdig och fungerande ideologi som kan framställa socialdemokraterna som statsbärande och vänsterpartiet som ett modernt radikalt alternativ. Svaret tror jag heter nyfikenhet och kunskap.

Nyfikenhet på nya lösningar och förändringsvilja. Lyssna på medlemmarna och för dialog! Ha extrakongresser och fler stora möten. Skapa nya kanaler där man uppmanar medlemmarna att komma med förslag till politiska lösningar. En idé hos en medlem eller ett förslag från en partiförening är vad som måste bygga upp den nya grunden i partiet. Då blir medlemmarna stolta över partiet och man blir en rörelse på riktigt. Var också nyfiken på vad ny teknik kan göra för miljön, skolan, vården, demokratin osv. Nyfikenhet är nyttigt för ha en bra politik och skapar nyfikenhet hos väljarna.

Kunskap som grund för politiken. Det måste finnas en grund för vad man vill genomföra om man ska kunna genomföra det bra. Ny forskning och gammal erfarenhet i samspel är vad som skapar en bra politik. Detta vet vi och det vet väljarna. Vi måste bara våga!

Partiledarna måste naturligtvis spegla det här. Därför vill jag, som så många andra, föra fram dessa kandidater:

Lena Sommestad (s)

Lena Sommestad  har en vision om ett samhälle byggt på kunskap, nya lösningar och öppenhet. Hennes bakgrund som professor i ekonomisk historia säger mycket om vilken intelligens, kunskap och trovärdighet hon besitter. Sommestad har tydliga insikter i skolfrågor som garanterat matchar Björklund, ekonomiska kunskaper som matchar Reinfeldt och har varit miljöminister med resultat och kunskap som sopar banan av Olofsson. Samtidigt saknar hon den bufflighet Persson hade, den otydlighet Mona Sahlin har och den seghet hennes största konkurrent Sven-Erik Österberg har.

Länk till hennes blogg.
Artikel om att Sommestad kan bli den nya Palme.
Länk till hennes kampanjsida.

 

 

 

För Vänsterpartiet finns det fler kandidater, närmare bestämt huvudsakligen tre som passar in på den linjen.

 

Hans Linde (v)

Josefin Brink (v)

Jonas Sjöstedt (v)

 

 

 

 

 

 

Det här kan bli bra. En nystart för vänstern i Sverige. Men man måste våga!

 

 

Läsvärt: Svd, S-studenter, Oscarsson, Svensson, bios politikos, svt debatt (s-studenter)

(S) behöver kunskapen och förändringsviljan hos Sommestad

Om man tittar i ett historiskt perspektiv på vad det är som gjort att Socialdemokraterna genom åren fått behålla makten är det framför två saker som dominerar.

Det första är att man varit väldigt duktiga på att styra landet genom olika skeenden. Man har alltid haft kunskapen för hur ett land ska byggas upp utan att låta sig blindas av sin egen ideologi. Inga skattehöjningar i onödan, inga skattesänkningar i onödan. Varje beslut har varit underbyggt av kunskap och ideologi.

Det andra handlar om en ständig vilja att förändra och förändras. Inte utifrån vad någon annan vill, utan utifrån vad Sverige behöver. Alltid självkritiska men försiktiga. Misslyckas man så förklarar man vad som gick fel och vad man ska göra för att åtgärda problemet, och man har förklarat så människor förstår.

Hela Socialdemokratin har alltså handlat om att förtjäna sitt förtroende, inte att köpa det till sig genom kampanjer och smutskastning mot motståndarna. Det har de glömt bort hur man gjorde.

Lena Sommestad är professor i ekonomisk historia och var en uppskattad miljöminister under den förra socialdemokratiska regeringen. Hennes blogg andas kunskap och ideologi tillsammans med nytänkande och traditionell ideologi. Sådan är hon också och enligt mig är det vad som behövs. Med henne i ledningen för de nya Socialdemokraterna kommer val att vinnas. Inte genom reklamkampanjer, utan genom en bra politik, eftersom att hon kan peka ut vägen för det vilsna partiet.

Som stark anhängare av arbetarrörelsen är hon min nya självklara favoritkandidat till partiledarposten för Socialdemokraterna.

Mona behöver inte avgå

Röster har höjts. Röster om att Mona Sahlin måste avgå.
Nej, Mona Sahlin behöver inte avgå.
Men hon kan kliva undan ändå.

Det går inte för Mona Sahlin att avgå ett år före valet, då detta skulle vara självmord måde för sossarna och för henne som person. Det finns heller ingen som kan ta över efter henne. Men att kliva undan, och visa upp andra. Säg nu inte att det inte finns folk som kan leda, för att dela på ansvar är det bästa sättet, och sossarna måste lära sig detta!

Några exempel på folk som kan ta debatter:
Thomas Östros, tråkig men duktig
Ylva Johansson, anonym men folklig
Ibrahim Baylan, höger men vattentät
Mikael Damberg, ung men säker

Sveriges sämsta partiledare på länge

Igår gick Jan Björklund ut med sina idéer om att rusta upp sveriges försvar, trots att alliansen i slutet av förra veckan var rörane eniga om att dra ner något på försvarets kostnader.

Vår statistiklögnande f.d major till skolminister har väl aldrig varit någon som gör sig bra i direktsända debatter, men i aktuellt ikväll var han katastrofal!
Han klargjorde för oss att han inte alls var oense med resten av regeringen, att Ryssland både var på väg att starta krig och dyrkade stalin samt att man inte kan vinna ett val på försvarspolitik.

Att han och regeringen är oense har Sten Tolgfors redan förklarat.
-” Jag konstaterar att folkpartiet ingår i regeringen och har samma budget. Tillsammans har vi fattat beslutet och det är det som gäller”, säger Tolgfors

Gällande Ryssland har de mycket riktigt rustat upp, men att man dyrkar Stalin och tänker anfalla Sverige var för mig nyheter.

Men det sista har han rätt i. Man kan inte vinna ett val på försvarspolitik. Major Björklund verkar heller inte vilja vinna något val. Han vill hellre vinna krig. Hehu.