Därför bör #vkongress välja Sjöstedt

Sitter nu på ett nattåg, inväntandes att komma hem till Göteborg efter en julledighet hos familjen i Övik. Har därför haft mycket tid att läsa om, och fundera över, partiledarfrågan. Det är ingen hemlighet att jag både var bland de första medlemmarna som offentligt och tydligt krävde Ohlys avgång och inte heller att jag länge drivit frågan om utökat ledarskap till en eller två partiledare, beroende på vad kongressen varje år vill. Det var därför inte en helt lyckad kväll för mig igår.

Ohly levererade ett mycket bra tal som berörde många punkter där vänsterpartiet har den överlägset bästa politiken. Det var ideologi, verklighetsanalys och vilja. Det är då lätt att fundera ”varför ska han behöva avgå?”, men det är viktigt att inse: hade jag sett denna version av Lasse förr hade jag knappast krävt hans avgång och jag tror många säger samma sak. Dock är det inte sådana här tongångar vi sett Lasse ha i tal eller framträdanden i media och på gator och torg.

Gällande det utökade ledarskapet var det som sagt ett bakslag. Även tungt att se Ulla Andersson kasta in handduken Jag ska däremot inte gräma mig, då Andersson troligen blir kvar som ekonomisk-politiska talesperson. Både hon och Hans Linde har ju blivit mer kända för media, vilket jag tror gagnar både partiet och det kollektiva ledarskapet vi alla eftersträvar. Nu kommer journalisterna kanske ringa Ulla och Hans när de har frågor i dessas områden istället för partiledaren.

Ja, vem ska det nu vara? Jag tror på Sjöstedt. Helt enkelt av tre anledningar: 1. Analys. Han kan någorlunda ta ställning till vilken ny fråga som helst utifrån vänsterpartiets ideologi. Det är han ensam om. 2. Kunnighet. Han kan mycket och ser till att ha grundläggande kunskaper inom alla områden som är heta. 3. Trovärdighet. Han är ett känt ansikte folk litar på.

Jag har stark respekt för Rossana Dinamarca och den har ökat under hennes kampanj, men jag tror tyvärr att hennes argument att ett feministiskt parti behöver en kvinna som ledare inte håller. Jag tror det är så att ett feministiskt parti behöver en bra partiledare som är starkt övertygad och aktiv feminist, oavsett kön. Det tjänar feminismen på. Att rösta fram en ledare som för de flesta av våra väljare förknippas med partiets svaga kort, den skolpolitik vi missuppfattas stå för, istället för partiets troligtvis mest populäre politiker någonsin, bara för att hon är kvinna skulle vara en felsatsning i klass med cashkortet. Att Dinamarca dessutom använder det som sitt huvudsakliga argument för att rösta på henne är för mig nog argument att inte ha henne på den ledande positionen i partiet.

Nåväl, bland de över 200 motionerna som är kvar finns många godbitar kvar och jag kommer att följa det mesta via tv så fort jag kommer hem. Hoppas min lilla analys var intressant och kommentera gärna.

S och V på väg framåt

Några veckor efter Juholtdrevet börjar nu socialdemokraterna komma tillbaka i opinionen. I flera olika mätningar i rad har de ökat, från 24,9 via 25,6 och 26,4 till att nu hamna på 27,0. Jag trodde ärligt att det skulle ta en lång tid innan man är tillbaka på 30, men jag tror att det självförtroende som Juholt uppvisar på hans turnéer kan vara en av förklaringarna till att de åter börjar växa i opinionsmätningarna. Samtidigt måste vi också se att Lena Mellin & co faktiskt fått utstå en del kritik för aftonbladets övertramp i drevet och möjligen kan det också förklara en del.

Samtidigt finns det en hel del att hämta för arbetarrörelsen. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna har det senaste året genomfört många seminarium och konferenser tillsammans med dagliga diskussioner – allt för att utveckla sin politik. Det handlar givetvis inte om att ändra ideologi, utan om att sätta den i dagens sammanhang. Lättare sagt än gjort, men i vänsterpartiet har man lyckats mycket bra. Där är problemet snarare mediehanteringen, vilket vi kan se i exempelvis äldreomsorgskandalerna. För socialdemokratin ges ofta bilden av att partiet går i stiltje, men så är inte fallet. Partiet jobbar för fullt med att ta fram konkreta förslag i olika sammanhang, exempelvis skatteöversynen och arbetet med utbildningspolitiken. Jag litar på att de kommer att ta fram det i god tid innan valet och jag tror partiet kan nå 35-37 procent 2014.

Men socialdemokraternas problem är faktiskt mest mediehanteringen. Juholt är ingen stjärna på det, men partiet i övrigt behöver tydliga policys för hur man agerar vid kontakt med media och den eller de som sitter i partistyrelsen och läcker till media och den som under tiden i VU smsade journalister under sammanträdena ska bort. Samtidigt måste man sluta skriva en debattartikel varje gång man har någon kritik mot någon annan  partiet. Det gick kanske för sig när halva Sverige var sossar, men inte nu när man halverat den siffran. Hela Sverige har visserligen ett intresse av diskussionerna, men alla är inte längre själv involverad i dem då man inte längre röstar på partiet. Ta diskussionerna internt! Finns det inte sådana kanaler att man kan göra det – ta fram sådana kanaler.

Mitt eget vänsterparti då? Vi har utvecklat en politik å en mycket effektiv och demokratisk väg som ska behandlas på kongressen. De stora mönstrena är dock ganska självklara. Vi ska vara ett tydligt alternativ – inte ett stödparti till sossarna. Klimat/miljö, ekonomi/sysselsättning och välfärd/skola är och förblir våra viktigaste frågor. Organisationen förändras till att bli mer effektiv och vi har fyra riktigt bra partiledarkandidater. Dock har vi också problem med mediehanteringen. Vi lever i en tid då bara de utspel som är nyheter premieras i media, då en partiledares matvanor premieras framför politik och då politiska kommentatorer marginaliseras till förmån för retorikexperter och Lena Mellin.

Min gissning är att vänsterpartiets organisation inte är beredd på hur man ska hantera dagens media för att nå ut med sitt budskap. Vi ska snacka politik och inte person, det måste vi stå fast vid, men samtidigt måste vi förstå att vi inte kommer få några stora rubriker av att skicka ut ett 300 tecken långt pressmeddelanden med saker redaktionerna redan vet att vi tycker. Istället måste vi lära företrädare att använda de sociala medierna, för det är där redaktionerna letar. Twitter i kombination med bloggar är en mycket viktig faktor som mycket väl kan ta dig in i en morgonsoffa eller kvällsöppet, ställen där vi knappast är överrepresenterade. Sedan kan man faktiskt sminka sin gris för att få den såld. Det handlar absolut inte om att ljuga eller byta åsikt för att få komma ut, men man kan presentera adekvata lösningar för varje enskilt problem.

Skandalerna inom äldreomsorgen visar på just det här. Säger vi i ett pressmeddelande att ”vi har länge sagt att man ska stoppa riskkapitalbolagen inom välfärden” så är det ingen nyhet, det blir ingen snackis. Säger tre ledande företrädare på twitter att ”vi måste stoppa de här riskkapitalbolagen genom lagstiftning” uppfattas det som en direkt reaktion på den aktuella frågan och därmed anses vi vara en del av debatten. Får vi den positionen i debatten får vi också inbjudningar till morgonsoffor, debattprogram och samhällsprogram, och intervjuer i tidningar. Debattartiklar med tydliga budskap knutna till aktuella frågor måste dessutom komma ut oftare än idag.

Jag är säker på att både socialdemokraterna och vänsterpartiet har framtiden för sig. Att det ena partiet växer behöver inte heller betyda att man snor väljare av det andra. Vi behöver varandra, men vi tar inte nödvändigtvis röster från varanda, det är nämligen inte så dagens väljare ser på partipolitiken. Sakfrågorna överskuggar ideologierna, vilket ligger alla tre rödgröna partier i handen: vi har en bredd av sakfrågor, medan alliansen vägrar tala om just sakfrågor som inte rör restaurangmoms eller… Nä, just det. Det var bara restaurangmomsen, ja.

Media: AB1, AB2, SvD, Ex

Konstruktiv EU-konferens i Göteborg

Idag tillbringade jag dagen på vänsterpartiets eu-konferens i Göteborg. De representanter från distrikt, partiledning och programkommissionen som framträdde i talarstolen och som jag pratade med under pauserna gjorde bra intryck på mig av två anledningar.

1. Konstruktiviteten. Mycket få, eller kanske till och med ingen, använde sig av personangrepp, positionerande eller andra ineffektiva diskussionsmetoder. Debatten handlade till den allra största delen om huvudfrågorna: hur vi ska förhålla oss till EU och vad vi ska arbeta med inom EU.

2. Stämningen. Partiet uppträdde som ett parti. God stämning mellan alla deltagare och en gemensam framåtvilja. Även om man har olika synpunkter i vissa småfrågor har vi ändå samma grundinställning till politiken och strävar åt samma håll och detta var ständigt närvarande. Såhär har jag inte sett vänsterpartiet på riksplanet på länge (nja, jag är inte så gammal som jag låter) och det taggar mig att äntligen uppleva det både på nätet och nu också i verkligheten!

Själva diskussionerna handlade rätt mycket om eu-utträdet och huruvida det är möjligt att kräva det eller ej. Frågor som ställdes var då vad vi ville se istället och där kom en del förslag som verkade intressanta att höra mer om, vilket jag är säker på att vi kan få. Vidare diskuterades också hur man tydligt ska kunna berätta vad vi vill göra i EU och varför vi vill göra det, när vi ändå inte vill vara med.

Det kan tyckas onödigt att föra dessa diskussioner så grundligt. Varför inte bara ta fram en mediestrategi? Jo, vi har länge upplevts otydliga i frågan, oavsett hur våra mediestrategier sett ut och därför vill många av oss förtydliga vår inställning. Hur gör man det bäst om inte genom att diskutera med varandra? Sällan har väl vår EU-politik varit så klar som när vi fått suttit och lyssnat på varandras tankar och åsikter om EU. Inte bara för att det nya förslaget till skrivning i partiprogrammet sett dagens ljus utan för att diskussionerna speglar vad som ligger bakom orden. Det är jätteviktigt för oss som är intresserade av frågorna att få ta upp och diskutera så att våra gemensamma åsikter får luftas i våra bakhuvuden.

Hursomhelst var det en värd konferens. Nu ser vi fram emot edee-konferensen i slutet av månaden. Hoppas jag kan närvara även vid den!

Nu förändrar vi Vänsterpartiet

Det händer mycket i vänsterpartiet i dagarna. Åt vilket håll blåser de interna vindarna och vad kan vi förvänta oss hända fram till kongressen?

I torsdags hölls en första utfrågning av vänsterpartiets partiledarkandidater i en överfull sal på ABF i Stockholm. Den var bra. Riktigt bra. Vettiga frågor, god stämning och framför allt ärlig och klargörande. Även en hemsida har kommit upp, där kandidaterna presenterar sig själva och deras politiska agenda. Det är också bra. Fortsätter denna stämning mellan kandidaterna och denna nyfikna inställning från oss medlemmar kommer vänsterpartiets nästa kongress kännas som ett avstamp för ett nytt vänsterparti med taggade företrädare på alla nivåer. Det är det som är behållningen av sådana här skeenden.

De något mer negativa delen av dem kommer vi kanske att få smaka på längre fram i resan mot en ny partiledare, nämligen:

1. Valberedningen kommer med sitt förslag på ny partiledning, där man satt samman de personer som verkar komplettera varandra och man tror jobbar bra tillsammans. Här kan det hända att valberedningen inte har kommit fram till samma slutsats som gemene partimedlem. I ett drömscenario utgår partiföreningarna och distrikten då från valberedningens förslag till partiledning och kommer antingen fram till förslag på förändringar, eller tycker att det är okej och sedan är det upp till kongressen att besluta hur många ledare man ska ha, vem eller vilka det ska vara och vilka som ska sitta i partistyrelsen. Detta kräver att alla låter demokratin ha sin gång. Inga kandidater hoppar av, man för en konstruktiv dialog mellan distrikt och partiföreningar.

2. På kongressen kommer strategidokument, politiska sakfrågor, partiprogram och personval göra många besvikna och arga. Även här gäller det att hålla ihop. Alla är överens om att vi måste få till förändring i partiet för att få till en förändring i samhället. Då måste man vara inställd på att inte få som man vill i alla frågor.

I övrigt märker jag en stor vilja till förändring inom partiet. De tidigare diskussionen om diskussionerna som ofta förekom i partigemensamma forum såsom facebookgruppen och liknande, och ville förhindra debatter i vissa frågor är nu borta och ger utrymme för en rad diskussioner och debatter. Vi ser också ett ökat intresse för större sammankomster av typen EU-konferensen som äger rum nu i helgen och Ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi-konferensen som ska hållas i slutet av september, vilket är jättekul. Det kan mycket väl vara så att Lars Ohlys beslut att avgå kan ha varit bland de mest givande beslut han har tagit, inte pga. själva partiledarbytet, utan att tiden och sättet det skedde på tillsammans med partistyrelsens nystartarbete har satt fart på en stor och bred diskussion inom partiet. Vilka är vi? Vad vill vi? Hur vill vi åstadkomma det? Diskussioner som egentligen aldrig får dö ut, men som nu kan vara partiets riktigt stora räddning.

Två organisatoriska frågor som fått stort utrymme är frågan om delat ledarskap och frågan om medlemsomröstning i partiledarfrågan. Den första är jätteintressant och kommer nog få stort utrymme även på kongressen. Jag välkomnar personligen att även de mest inbitna på båda sidor börjat bli riktigt konstruktiva i sina åsikter. Kanske går förslaget igenom, kanske stärks partistyrelsens utåtriktade uppgifter. Det blir i alla fall ett offensivt beslut, det är jag säker på. Den andra frågan har blivit lite infekterad, då partistyrelsen fick krav på sig att arrangera en medlemsomröstning i frågan om partiledare och tvingades till ett snabbt beslut. Ett snabbt beslut om huruvida det skulle bli en omröstning eller inte, i så fall hur den skulle utformas i fråga om röstlängd, tidsplaner, frågan om en eller två personer skulle väljas, hur valberedningens roll skulle påverkas osv. osv. Man beslutade att avslå den idén.

Personligen var jag varken för eller emot, men många skanderar om att partiledningen agerar odemokratiskt och elitistiskt. Jag håller inte riktigt med. Systemet med en kongress som beslutar med en rådgivande valberedning i bakgrunden är varken odemokratiskt eller elitistiskt. Tvärtom är det en effektiv och involverande demokrati som troligen ger mer välgrundade och medlemsförankrade beslut än en omröstning där ett tusental medlemmars allmänna tyckande får bestämma. Men systemet fungerar bara med aktiva och ifrågasättande medlemmar, dvs. precis de som skanderar nu, för det är de som ser till att vänsterpartiet, till skillnad från så många andra organisationer inte nödvändigtvis röstar som valberedningen. Det är det som är så fantastiskt med ett parti som vänsterpartiet: medlemmarna.

Och det är nu vi medlemmar ska förändra partiet, så att vi tillsammans kan förändra samhället.

Vad vill partiledarkandidaterna?

I dagarna diskuteras åter partiledarfrågan i vänsterpartiet, inte minst pga att fler säger sig kandidera. Kandidaterna är mer eller mindre kända, deras förmågor i debatt och mediehantering är relativt kända och är i stort sett det enda som diskuteras (med fördel här). Men för att kunna bilda sig en uppfattning om vilken partiledare man vill ha kan det också vara på sin plats att kandidaterna berättar lite mer om vilken politik de skulle vilja driva. Några exempel på frågor jag skulle vilja ställa är:

*Varför kandiderar du?

* Är det ett självändamål att höja skatten?

* Hur kan vi utveckla vår utbildningspolitik?

* Hur kan vi stärka vår position i miljöfrågor?

* Vilka samarbeten kan du tänka dig, med andra partier och andra organisationer?

* Vad anser du om delat partiledarskap?

Vad skulle du vilja fråga dem?

Hur kommer Västra Götaland styras?

Omvalet är nu färdigräknat och förvirringen är total.

* De rödgröna nådde inte egen majoritet.

* Alliansen får inte egen majoritet

* Den gamla mittenmajoriteten får inte majoritet.

* Spvg åkte ur och kan därmed inte fungera som stödparti.

* Sd ökade stort.

Det talas nu i media om olika tänkbara konstellationer. S-FP-MP? Kanske  M-KD-C-FP-SD? Eller rent av De rödgröna+random alliansparti? Men inget av dem verkar särskilt troliga. Även om socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med fp så kommer varken vänsterpartiet eller miljöpartiet att gå med på det och även om moderaterna sagt sig tänka samarbete med sd kommer i vart fall någon av de andra allianspartierna säga nej.

Troligast blir då en rödgrön minoritet med flygande stöd. Med tanke på vilka frågor som kan tänkas bli aktuella skulle en sådan minoritet kräva ett ansvarstagande av framförallt de rödgröna, men också kd och c i vissa enskilda frågor. Kollektivtrafik, sociala frågor, sjukvård och kultur är nämligen frågor som fp och m knappast är tänkbara samarbetspartners i, enligt mig.

Hur som helst ska det bli intressant att följa det hela. Det spelar stor roll för rikspolitiken och kommunpolitiken i västsverige vilken majoritet det blir, men naturligtvis spelar det jättestor roll för de boende i regionen.

Omval 2011 – kollektivtrafiken

Västra Götaland är inte längre ett gäng städer som råkar ligga i närheten av varandra. Västra Götaland är en region i våra medvetanden. Vi kanske bor i en stad, jobbar eller pluggar i en annan, är aktiv i föreningslivet i en tredje och har pojk/flickvän i den fjärde. Kort sagt är stadsgränserna inte längre gränser att bry sig om. Det ställer väldigt höga krav på kollektivtrafiken – krav som absolut inte uppfylls. Kollektivtrafiken är omständig, jättedyr och inte alls anpassad efter våra olika behov.

Det finns några ganska lätta sätt att göra kollektivtrafiken till det självklara valet över bilen:

* Sänk priset! Den stora andelen plankare beror inte på att folk inte vill betala, utan att folk inte kan. Sänker vi priserna kommer fler att åka och betala för sig. Utopin om ett regionen runt för 500 kronor är ett svårt mål, men varje steg mot det är en framgång.

* Gör biljettsystemet enklare! Idag är systemet kring resekort, byten, zoner osv. värre än en labyrint. Det håller inte. Man ska veta hur man åker, när man åker och vad det kostar. Det ska vara lätt att resa kollektivt!

* Bättre förbindelser! Kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för alla. Det betyder dels att man ska kunna åka kollektivt oavsett funktionshinder och oavsett var man bor. All kollektivtrafik ska vara funktionsanpassad. Järnvägen måste rustas upp för att kunna hålla tiderna (även på vintern!) och Kinnekullebanan ska elektrifieras.

Håller du med om detta är det Vänsterpartiet du ska rösta på den 15 maj i omvalet i Västra Götaland. Din röst gör skillnad!

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och den moderna ideologin

Viktigaste inlägget på länge.

I eftervalsdebatten är både socialdemokraterna och vänsterpartiet något snurriga i hur man ska förändra sin politik. Ska man gå till vänster eller ska man gå till höger? Ska man ha en populär partiledare eller ska man ha en ideologisk partiledare? Dessa frågor i olika former verkar vara de mest brännande, men båda är katastrofalt felställda.

Att diskutera höger-vänsterskala låser fast debatten vid den gamla skolans politiska karta. Jag menar inte att man ska gå in och diskutera varenda småfråga och procentsatser i eftervalsdebatten, utan det jag menar är att partierna gemensamt måste inse vikten av att gå sin egen väg. För när debatten ställer vänster mot höger i en fråga om socialism och gemensamt ägande mot frihet och marknadsliberalism, vilket också betyder att man köper borgarnas verklighetsbeskrivning, gör man ett stort misstag. Frihet behöver inte handla om marknadsliberalism, låga skatter och privata vårdcentraler, utan kan handla om otroligt mycket bättre saker. Att människan är fri, inte ekonomin.

Saken är nämligen den att det nya politiska spektrat är mycket smalare, om än inte nödvändigtvis i en höger-vänsterskala, än vad socialdemokraterna och vänsterpartiet tänker sig. Vård, skola och omsorg kan stämma in på vilket parti som helst och det betyder att man behöver en trovärdig och fungerande ideologi som kan framställa socialdemokraterna som statsbärande och vänsterpartiet som ett modernt radikalt alternativ. Svaret tror jag heter nyfikenhet och kunskap.

Nyfikenhet på nya lösningar och förändringsvilja. Lyssna på medlemmarna och för dialog! Ha extrakongresser och fler stora möten. Skapa nya kanaler där man uppmanar medlemmarna att komma med förslag till politiska lösningar. En idé hos en medlem eller ett förslag från en partiförening är vad som måste bygga upp den nya grunden i partiet. Då blir medlemmarna stolta över partiet och man blir en rörelse på riktigt. Var också nyfiken på vad ny teknik kan göra för miljön, skolan, vården, demokratin osv. Nyfikenhet är nyttigt för ha en bra politik och skapar nyfikenhet hos väljarna.

Kunskap som grund för politiken. Det måste finnas en grund för vad man vill genomföra om man ska kunna genomföra det bra. Ny forskning och gammal erfarenhet i samspel är vad som skapar en bra politik. Detta vet vi och det vet väljarna. Vi måste bara våga!

Partiledarna måste naturligtvis spegla det här. Därför vill jag, som så många andra, föra fram dessa kandidater:

Lena Sommestad (s)

Lena Sommestad  har en vision om ett samhälle byggt på kunskap, nya lösningar och öppenhet. Hennes bakgrund som professor i ekonomisk historia säger mycket om vilken intelligens, kunskap och trovärdighet hon besitter. Sommestad har tydliga insikter i skolfrågor som garanterat matchar Björklund, ekonomiska kunskaper som matchar Reinfeldt och har varit miljöminister med resultat och kunskap som sopar banan av Olofsson. Samtidigt saknar hon den bufflighet Persson hade, den otydlighet Mona Sahlin har och den seghet hennes största konkurrent Sven-Erik Österberg har.

Länk till hennes blogg.
Artikel om att Sommestad kan bli den nya Palme.
Länk till hennes kampanjsida.

 

 

 

För Vänsterpartiet finns det fler kandidater, närmare bestämt huvudsakligen tre som passar in på den linjen.

 

Hans Linde (v)

Josefin Brink (v)

Jonas Sjöstedt (v)

 

 

 

 

 

 

Det här kan bli bra. En nystart för vänstern i Sverige. Men man måste våga!

 

 

Läsvärt: Svd, S-studenter, Oscarsson, Svensson, bios politikos, svt debatt (s-studenter)

Norrländsk landsbygd – rättighet eller möjlighet?

”Det är ingen rättighet att få bo på landsbygden.”

Citatet kommer från centerpartiets representant på trästocksfestivalen 2010 i Skellefteå. Att en representant från centerpartiet nu kan komma undan med sådana kommentarer säger rätt mycket om vilken identitetskris centerpartiet gått igenom och fortfarande går igenom. Det är ett stort problem för Sverige att det parti som representerat och skyddat landsbygden ger efter för varje skattesänkning före ett rejält norrlandslyft. För Norrlands del är lite extra allvarligt, då alliansens uppenbara ointresse för att främja nya kommunikationer slår hål på alla möjligheter att bo kvar här.

Några exempel på hur alliansen med centern i spetsen har konsekvent motarbetat Norrland:

* Förslag om dyrare att ta körkort för alla, vilket naturligtvis slår mot fattigare familjer på landsbygden. Dessutom ställer sig alliansen konsekvent negativa mot att på något sätt kompensera landsbygden och Norrland för dyrare bensinpriser.

* Nej till start på bygget av norrbotniabanan före 2021, vilket är ett stort problem för företagen. Färre jobb kommer att skapas i norr med den linjen, då företagen anser det vara för dyrt och omiljövänligt att transportera med enbart lastbil.

* Ta bort ett av två nattåg till följd av kraftigt minskade anslag till järnvägen.

* Vårdval, som liksom på övriga ställen i landet ökar antalet vårdcentraler i städerna och minskar dem utanför städerna och dessutom för skattepengar ut ur de norrlänska länen. Detsamma gäller privata skolor, apotek osv.

Anledningen till att regeringen gör såhär är inte alls att man har något emot landsbygd eller Norrland i allmänhet, utan att man konsekvent väljer ideologi framför vallöften. (Så gör alla regeringar, med skillnaden att de rödgröna uppenbart har större stöd för sin ideologi och därför kan inte alliansen tala så högt om sin.)

Helt enkelt ska den offentliga välfärden, om den absolut måste finnas, gå efter marknadens hårda regler, enligt de borgerliga. Mindre efterfrågan på vård ger mindre möjlighet till vård i landsbygden. Samma sak med skolor, vägunderhåll, kollektivtrafik, tandvård osv. ”Är det tillräckligt få som bor på ett ställe kan man helt enkelt sätta spiken i kistan och bomma igen allt offentligt i bygden så slipper vi hålla på och bekosta vägarna dit ut också. Efterfrågan styr!” tycks alliansen tänka.

Problemet med dessa tankegångar är att man redan från början bestämt sig för att Norrlands landsbygd KOMMER att tömmas på folk och att välfärden på småorterna KOMMER att stänga igen. Det behöver inte vara hyperoptimistiskt att tänka motsatsen; tvärtom! Istället för att skära ned på utgifterna till dessa verksamheter kan man göra dem till en investering. Man kan göra välavvägda investeringar, gärna i de gamla huvudorterna i varje socken och göra taktiska och välplanerade översiktsplaner för dessa småorter. Den levande landsbygd som funnits har aldrig haft sina centrum i byar, utan i små orter. Liv som spridits därifrån till byarna.

Grunden till att få företag och människor att slå rot i småorterna och se dess stora möjligheter ligger inte bara, vilket alliansen tycks tro, i småorternas egna uppfinningsrikedom, utan också i kommunens tillit på att de har något att ge till eventuella inflyttande människor och företag. Inte heller ligger det bara i småorternas egna intresse att få en levande landsbygd, utan i hela kommunen och hela landet, då landsbygden, genom att befolkas, blir självförsörjande sett till ekonomi och folkhälsan är dokumenterat bättre i länder med sådana strukturer.

Norrland är ur regeringens perspektiv dödsdömt. Vilken tur då att Norrland ännu är övervägande rödgrönt.

Jonas Sjöstedt har ett par riktigt bra inlägg i ämnet: Umeå som järnvägsknut och Nästa privatisering – skogsindustrierna

De rödgröna satsar på oss studenter

De allra flesta av oss studenter kan väl vara eniga om att det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Hyra, kurslitteratur, bussbiljetter och såklart mat.

Därför är det skönt att delta i arbetet för att byta till en regering som vill göra det lättare för oss att få ihop ekonomin.

De rödgröna vill:

* Höja studiemedlet med 600 kronor till att börja med. Inte bara lånet, utan också bidraget.

* Sänka hyrorna för studenter genom att bygga fler billiga lägenheter och sänka skatten på studentlägenheter.

* Höja tilläggen för studenter med barn.

Vänsterpartiet vill dessutom:

* Ge studenter gratis eller mycket billigare kollektivtrafik.

* Behålla sommarlovet, så att studenter får möjlighet att vara lediga eller sommarjobba. Alliansen vill avskaffa sommarlovet.