RSS

Provsmakar livets heroin

17 Nov

Jag måste ju ha någon form av förkärlek för att skriva blogginlägg nattetid, men jag måste bara delge en episod från min hemfärd från jobbet denna småblåsiga novembernatt.

Det hela började med att jag satt på bussen och lyssnade på relativt lättsam skotsk indiepop efter en kväll av småtrevligt slit i köket på jobbet. Just som jag satt och var som mest nöjd över vilket bra köp min rock var (tack mamma!) stannade bussen och utanför blandades blåljusen med den något mer ovana synen av en helt tom Göta älvsbro. Vi var nästan först i den långa kö som bildades och efter att ha letat igenom twitter (den enda sanna källan till all kunskap?) i tio minuter, fortfarande stillastående, kunde jag informera min mycket äldre stolsgranne att det verkade vara ett självmordsförsök från brons högsta punkt som stannat bussen. Vi två var inte ensamma om att ha fått den informationen och snart visste hela bussen läget och frustrationen utbyttes till en stilla ångest. För alla utom en person.

Plötsligt vällde folk ut från en annan buss och ifrån förarsätet kunde vi som satt långt fram höra från kom-radion att trafiken nu leddes om via Tingstadstunneln. De från den andra bussen sökte sig alltså tillbaka till Lilla bommen för att åka andra bussar. Föraren verkade dock tveka på hur han skulle göra och efter högst tio sekunder började en man (faktiskt inte onykter, som det verkade) från ett större sällskap skrika på föraren: ”Men öppna dörrarna då för helvete! Varför öppnar du inte så vi kan gå ut!? Va!? Varför får inte vi den informationen som du fick!? Jag blir så jävla förbannad på sånt här!! Säg i högtalarna det du hörde då!! Vi har för faan rätt att veta!!” Fler svordomar följde och en tant sa med överdrivet positiv röst ”Men om du slutar skrika på honom kanske han kan informera oss andra.” Detta föll dock inte i god jord hos honom, så trots att dörrarna nu var öppna och folk började strömma mot dörrarna, smärtsamt likt boskap, fortsatte mannen nu mot kvinnan: ”Vadå!? Tycker du det var bra med information nu, va!? Klarar du dig helt utan att veta vad fan du ska ta dig till!? Tar du dig hem utan att chauffören talar om hur du ska göra!?” Fortfarande otroligt aggressiv. Eftersom jag nu hamnat bredvid honom i bussen säger jag med väl avvägd blandning av lesshet och stilla förakt ”Men ta det lugnt, herregud.” Varpå jag får höra ungefär samma retoriska frågor som tanten tidigare.

Det slår mig hur människor i vissa situationer bara inte kan klara av att det tar dem 15 minuter längre att komma till ett ställe. Jag menar, hans liv kan knappast hängt på att han måste ut till Hisingen 00.15 en lördagkväll och absolut måste ha information inom tio sekunder om hur det hela fortlöper. Sen att man inte kan visa LITE respekt för att en person genomgår vad som troligen är den värsta (och i absolut sämsta fall även sista) livskrisen i hens liv just då, det är bortom mitt förstånd. Säkert var det något mer som låg bakom hans sjuka utbrott, men det vet vi ingenting om. Nåväl, jag log lite elakt inombords när trafiken satte igång så fort vi vandrat ett par busslängder nedför ansatsen till bron där vi stod. Då började nämligen trafiken rulla igen, nästan läskigt mekaniskt och arrogant med tanke på vad som hänt tidigare där uppe, och den aggressiva mannen, som lämnat sitt sällskap kvar på bussen, sprang efter utan att chauffören stannade för att invänta honom. Han, som var så stressad, kom alltså fram sist av hela sällskapet. Hehe.

Nej, man ska inte ropa hej förrän man är över bron. Nu är jag över bron, men ropar likt förbaskat inte hej. Dels för att Lovisa som sover i rummet intill inte ska behöva vakna av mitt okynneshejande, dels för att det som upptar mest ångest i mitt liv just nu, skolansökan, är både lite klarare men samtidigt lite jobbigare än förr. Nu är jag nämligen behörig, men om jag antas eller ej är svårt att veta. Inte heller den senaste omtentan har jag fått veta nåt om.

Som tur är får jag ju åka över broar trots mitt uteblivna hejande.

Lite såhär är känslan.

Sen måste jag ju i vanlig ordning skicka med en liten melodi från mitt nattliga musiklyssnande. Idag blir det en låt som även den mest inbitne Håkan-hataren oftast gillar ändå. En så enkel, men ändå vacker liten låt. Så Göteborgsromantisk att det nästan blir äckligt. För den som vill går det också bra att lyssna på låten med Helen Sjöholm som sjunger. Sök bara ”Valborg Helen Sjöholm” på youtube!

Plus! Jag och Johnny har ju släppt våra nya låtar till sist. Dessa hittas enklast på patrullen.bandcamp.com och de är faktiskt ganska bra, de flesta! Woopwoop! Men nej, nu var det Hånke H vi talade om. Här kommer han!

Måste också skicka med er Thomas von Brömssen som sjunger en Håkanlåt på Skansen! Han är ju så fin, Thomas, när bara dyker upp sådär. Rätt gammal har han blivit, och han sjunger ju inte rent direkt. Men å andra sidan är ju falsksången tjusningen med både honom och Håkan, även om det är på lite olika sätt. Hehe.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 17 november 2013 i Uncategorized

 

2 svar till “Provsmakar livets heroin

  1. Marie

    17 november 2013 at 12:19

    Rätt åt den oförskämda mannen!

     
  2. Linda

    18 november 2013 at 22:38

    Menar du att han fick gå hem? Himmel va bra, hahaha. Din europaresa ser välplanerad och trevlig ut. Jag vill också med. Du får se till att hålla god uppsikt på Annas fina kamera om du ska låna med den. Fin låt med Anna T. Allt hon gör blir vackert. Sov gott nu min finaste. Mamma

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s