RSS

Vem har rätt till medlidande?

06 Mar
Det slog mig härom dagen hur mycket av min vakna tid som består att försvara det faktum att det, enkelt uttryckt, kan vara synd om vissa människor. Det kan ju tyckas som en märklig sysselsättning, men ju mer jag tänker på det är den grejen, vid sidan om kaffekokning på partiföreningsmöten, dagordningar på nämndsammanträden och sakta krympande flygbladshögar vid busshållsplatser, vad det politiska livet består av numera.
Kanske är det egentligen dumt att förenkla problembeskrivningen på det sättet. Mer korrekt uttryckt handlar det om att försvara det faktum att en grupp människor har färre privilegier än oss andra och att vi som har privilegier måste göra vissa uppoffringar för att jämna ut förhållandena. Ofta handlar de diskussioner jag för om detta med folk att jag tycker att de INTE ska göra saker. Att de INTE ska spotta på tjejen som sitter med en pappersmugg i ett gathörn i förhoppningen att någon ska lägga pengar i det. Att de INTE ska sprida rykten om sin sjukskrivna granne som ”minsann kan gymma, men inte jobba”. Att de INTE ska dela sidor som påstår att folk från ett visst land blivit ”avslöjade” med att inte vilja jobba. (Känns fortfarande lika sjukt att läsa vad jag just skrivit!)
För på något sätt har människor i samhället idag någon extrem vilja att bevisa att de människor som ser ut att har det sämre än dem inte alls har det. Tjejen med pappersmugg sägs därför tillhöra en organisation som tjänar miljonbelopp på den femma som varje halvtimme landar i muggen och de sjukskrivna och de invandrade sägs leva värsta lyxliven på de slantar de får in.
Naturligtvis väldigt märkliga resonemang med väldigt lite grund. Men vi andra tvingas då leta motargument. När en person eller grupp helt utan möjlighet att på ett värdigt sätt föra sin egen talan. Jag är inte expert på det och jag orkar inte tillräckligt ofta göra det, men många gånger harjag varit där. Varken jag eller personen jag talar med vet något om den utsattes situation egentligen, men så kommer det. Ett rykte eller en allmän vilja att hitta något som skulle kunna vara ett hål i dennes berättelse.
Första gången jag reagerade på detta fenomen var i samband med aftonbladets repotageserie om barnfattigdom. Kommentarerna till varenda artikel var fruktansvärda. Där familjer berättat om hur de inte har råd med avgifter till fotbollslaget, till biobesök med kompisar eller körkort till ens något av barnen. Folk som ilsket kommenterar att de inte är fattiga. De har ju mat på bordet. Då är man inte fattig. Eller de som försökte hitta andra bevis för att de själva satt sig i situationen. ”De har ju katt!”, ”De har ju en bil!” eller ”Mamman har ju märkesskor!” Vi som varit där själva tvingas försöka försvara och utan att veta deras situation hitta motargument av typen att katter avlivar man inte hursomhelst, bil behöver man utanför stan för att ta sig till jobbet och att man kan faktiskt få skor i julklapp.
Samma princip ser vi också idag så folk ser en person de tror är nyanländ som har en mobil, en tiggare som får skjuts av någon i bil, en sjukskriven åker på semester eller en kvinna med slöja får jobb trots att en svensk medelålders man sökt samma jobb. Hela tiden ska nivån hållas på individnivå, att folk ljuger eller är giriga. Aldrig på en värdig nivå om att folk faktiskt kan ha ett värde i sig själva. Vad gör det om det nu skulle vara så att någon som får bidrag skulle spara ihop till en mobil eller en resa (eller få från annat håll), eller att en arbetsgivare ser mångfald som ett värde i sig, eller att de tiggande ibland får skjuts av folk eller turas om att sitta på ”bra” ställen?
De vill så innerligt att det inte ska finnas några personer som kanske har en värre situation är de är i så att de ska slippa känna dåligt samvete. Därför hittas det på rykten, lögner och överdrifter. Vad någon säger sig se appliceras på hela gruppen och blir sanningar hos de som själva känner sig bortglömda. I ett samhälle där normen framställs som de i Solsidan blir vi uppdelade i de som låtsas vara normen och de som tror att alla utom de själva är övre medelklass. När arbetarklass blir något fult och man vill vara övre medelklass vänds ilskan inte mot de som inte kan försvara sig. Det hittas på att de längst ner i samhällsskalan har det bra, av rädslan att attackera de som faktiskt har det riktigt bra.

De slickar uppåt och sparkar neråt. Men får det att se ut som att de gör tvärtom.

Anna König Jerlmyr vill avhysa tiggare pga att den misär de bor i inte ser trevligt ut. Var de ska ta vägen? Inte hennes problem, verkar hon tycka.

Anna König Jerlmyr vill avhysa tiggare pga att den misär de bor i inte ser trevligt ut. Var de ska ta vägen? Inte hennes problem, verkar hon tycka.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 06 mars 2015 i Okategoriserade

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s