RSS

Kategoriarkiv: Uncategorized

Topplistor: Bästa musiken 2016

Som traditionen bjuder presenterar jag såhär i slutet av året mina personliga musikfavoriter från året som gått. Fördelen med att ha blogg är ju att själv kunna leka musikexpert och jag måste framhärda att det här är ett ovanligt bra musikår. Vi börjar, som brukligt, med den mest centrala listan: Årets bästa album

1. Hurula – Vapen till de hopplösa
Det andra albumet sägs vara det svåraste. Speciellt när det fösta albumet blev en succé. Precis där var Robert Hurula, men Vapen till dom hopplösa är faktiskt mycket bättre än debutskivan. Råare, ärligare och närmare texter. ”Sand”, ”Kom över nu” och ”Ny drog” är höstens mest spelade låtar hos mig och det finns en anledning.

2. Veronica Maggio – Den första är alltid gratis
Om Hurula var min höstskiva så var Maggio min sommarskiva. Johnny tipsade mig om den med just orden att den är somrig och jag måste hålla med. Den är inte bara somrig, utan peppig och glad utan att vara sådär in your face-sprallig. Sådär som bara Maggio kan. ”Gjord av sten” och ”Vi mot världen” är två låtar att inte missa.

3. The Julie Ruin – Hit reset
Kathleen Hanna har gjort det igen. På ”Hit reset” hittar vi peppigt och deppigt, precis som livet är. Hon har tryckt in 13 låtar på skivan och tvärt emot vad som ofta är fallet bland så långa album så håller alla låtar, även om de kanske inte är lika berörande eller catchy som på förra skivan ”Run fast”. Men låtar som ”Im done” och ”I decide” visar fortfarande det bästa från The Julie Ruin.

4. Kitok – #DARKWEBDETOX
Kitok är en svårplacerad filur som blandar högt och lågt. På denna skiva finns några låtar som tar fram face palm-reflexen hos mig, men även några låtar som får mig att vilja skaffa hip hop-keps och flytta till Jokkmokk. Efter att ha legat inne på psyk och tvingats till en paus kommer Kitok tillbaka med starka texter och en tyngre skiva. ”Ont blod” och ”Kärlekens makt” rekommenderas.

5. Bob hund – Dödliga klassiker
Bob hund har en märklig förmåga att fortsätta leverera skiva efter skiva. De har kvar sitt oefterhärmliga sound, men förnyar sig sådär lagom mycket hela tiden. Den här skivan är inte särskilt unik i deras diskografi, den är varken sämst eller bäst, den är en fortsättning och utveckling och den är grym. Bäst är låtarna ”Hjärtskärande rätt” och ”Blommor på brinnande fartyg”.

6. Frida Hyvönen – Kvinnor och barn
Sent under året kom denna skiva och för kanske bara en vecka sedan tipsade Johnny mig om den. Frida Hyvönen sjunger nu på svenska och jag är fullkomligt förtrollad av de dramatiska västerbottniska historierna hon berättar med pianots enkla komp, visskoleskadad som jag är. Mina personliga favoriter är ”Min stad” och ”Alla vet att det är vackert i Paris”.

7. Sara Parkman – Sara Parkmans skog
En skiva av folkmusik, solidaritet och en rejäl portion norrländsk kärlek. Sara Parkman har skrivit en radda stundom catchy, stundom rörande låtar med fiol och sång som naturlig grund och elektroniska och experimentiella beats som stöd. Resultatet blir en fantastisk skiva som rör till tårar, pepp och njutning. Två låtar du inte vill missa är ”Fält” och ”Dynamite”.

8. Daughter – Not to disappear
Daughter har ett synnerligen unikt sound som andas melankoli och vemod rakt igenom och den här skivan är inget undantag, samtidigt som det känns som att de inte står still. Jag älskar att all reverb och den lågmälda sången finns kvar, samtidigt som nya instrument och grepp implementeras. Favoritlåtarna är ”Numbers” och ”Doing the right thing”.

9. The radio dept – Running out of love
Radio dept är ett gammalt personligt favoritband. På denna nya skiva tar de nya steg mot en kargare och allvarligare, stundtals politisk ton.  Den viskande, lite burkiga sången och den piskande trummaskinen dominerar dock i vanlig ordning bandets ljudbild. Bästa låtarna är den vassa ”Swedish guns” och ”This thing was bound to happen”.

10. Little Jinder – Allting suger
Det är som sagt inte lätt att följa upp en succé. Little Jinder klarar det, tycker jag, men personligen håller jag ändå förra albumet högre. Några låtar har snurrat mycket i mina spotify-playlists.  Förra årets mest oväntade låt, duetten med Mauro Scocco, och öppningsspåret ”Super 8” är två favoriter från skivan.

(Bubblare: Håkan Hellström – Du gamla du fria. Visst, ett par bra låtar som funkar live. Det är absolut inte en dålig skiva, men med tanke på vad Håkan presterat tidigare är det inte mycket att hänga i julgranen.)

Så kommer topp tio bästa låtar:

  1. Kom över nu – Hurula
  2. Gjord av sten – Maggio
  3. Ont blod – Kitok
  4. Blommor på brinnande fartyg – Bob hund
  5. Dynamite – Sara Parkman
  6. Min stad – Frida Hyvönen
  7. Swedish guns – Radio dept
  8. Din tid kommer – Håkan
  9. Super 8 – Little Jinder
  10. Doing the right thing – Daughter

Naturligtvis bjuds det även på topp tio konserter!

  1. Håkan – Ullevi
  2. Bob Hund – Liseberg
  3. Anna Ternheim – Liseberg
  4. Kent – Scandinavium
  5. Sara Parkman – Oceanen
  6. Mattias Alkberg – Jazzhuset
  7. Hurula – Bengans
  8. Maxida Märak – Kulturkalaset
  9. Bjäran – Folk illegal
  10. Aurelia Dey – Foajébaren

Sen, en nyhet! Topp fem nya upptäckter i år:

  1. Vit päls
  2. Bäddat för trubbel
  3. Malvina Reynolds
  4. Gossip
  5. Ola Aurell

 

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.55.51

Publikrekord på Håkan. Sådär skiva – awesome konsert!

 
1 kommentar

Publicerat av på 22 december 2016 i Uncategorized

 

Vi lever så länge vi lär

Det är något med söndagar. Vila, summering av både vecka och helg, sista andetaget innan nästa vecka sätter igång. När jag var liten hade knappt ens mataffärerna öppet på söndagar. Vi liksom tvingas stanna upp och reflektionerna över tillvaron kommer som ett brev på posten. (Är detta fortfarande en giltig liknelse?) Trots att jag faktiskt haft skola idag så infinner sig den känslan.

I vanlig ordning har jag redan innan kommande vecka börjat, jobbat fler förtroendetimmar än jag har under en normal vecka och nu sitter jag och har ångest över att gå till jobbet imorgon. Men den är faktiskt lite lindrigare än vanligt, den där ångesten. Jag vet inte om det är mitt d-vitamintillskott, att jag vant mig, att jag fått kontroll över min jobbsituation eller om det är det faktum att det nu bara är fyra veckor (12 arbetsdagar) kvar tills jag slutar där. Men någonting gör att det känns ganska okej när allt kommer kring.

Tänk om det faktiskt blir så att jag går ut från skolan den 22/12 med en bra överlämning till hon som ska ta över mina kurser och en känsla av att jag faktiskt gjort ett okej jobb trots en stundtals omänsklig arbetsbörda, en gnagande livskris och en skolkultur som jag absolut inte var redo för. Den stolthet jag kommer känna över mig själv om jag faktiskt lyckas med det, den går inte att underskatta.

Min livskris har också börjat ge med sig. Jag har visserligen insett att livet som lärare inte alltid är såsom det varit när jag jobbat i Falköping, men jag är inte ännu beredd att ge upp på det. Folkhögskolelärare? Kanske värt ett försök. Men till hösten ska jag plugga och göra några inhopp på hotellet. Blir jag kvar där ett tag innan jag listat ut vad jag vill göra med mitt liv så är det ingen sorg. På riktigt.

För den som undrar över titeln så kan jag börja med att konstatera ett par grejer. Ja, det är töntigt att citera sig själv. Men det är också okej att vara töntig. I det här fallet passar den bra. Vi har haft skola i helgen och vi har haft låtskrivande. Under lördagen var jag dessvärre i Herrljunga och lekte politiker, men idag jobbade jag med en text som innehåller just den raden och igår var vi på viskonsert. Att sitta och lyssna på så många texter och få diskutera dem är faktiskt helt fantastiskt. Att få se de som sysslat med det här betydligt längre än jag. Att få ta det på allvar, dels i det korta handfasta perspektivet, men också det långsiktiga. Att tillåta sig själv att ta det roligaste och mest givande man vet på allvar.

Kanske är det också här min lilla livskris började. Skillnaden mellan att jobba på ett jobb där man känner sig otillräcklig och att plugga någonting där du lär dig göra det mest givande du vet bra. Nu är jag inte naiv. Jag vet att det inte är någonting jag kommer kunna leva på, men det tänker jag inte låta ta ifrån mig det halvår jag har kvar av den här tillvaron. Jag kommer alltid skriva låtar. Kan jag bli bättre på att skriva dem och framföra dem tänker jag jobba stenhårt för det.

Vi lever så länge vi lär. Om vi inte lär oss av våra misstag och av varandra så lever vi inte. Kanske är det klyschigt, men för mig är det sant. Jag känner att jag har lärt mig otroligt mycket de senaste månaderna. Om mig själv och vad jag vill genom denna lilla livskris, om andra genom alla nya människor jag lärt känna och framförallt om det som jag aldrig någonsin kommer ifrån: musiken och texterna.

Jag lovar att snart låta folk höra det här jag tjatat om, men det kommer senare i vår. Men eftersom jag alltid slutar mina inlägg med att länka låten som titeln kommer ifrån, kommer en annan låt alla borde höra. Men först lite bilder!

ska%cc%88rmavbild-2016-11-27-kl-22-16-07

Hösten började med att mina fina vänner Markus och Evelina gifte sig.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-27-kl-22-17-04

Utsikten från jobbet. Vallgraven, Stora teatern och Bältesspännarparken.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-27-kl-22-16-47

Jag och Jonas tog med vår flagga till Helsingborg och gif-klacken.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-27-kl-22-17-30

Pedagoghäng i Dalsland: Göra äppelmos, åka på tidig julmarknad och äta Simons underbara gryta.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-27-kl-22-18-05

Jag, Lovisa och Julija såg Alkberg på Jazzhuset.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-27-kl-22-18-16

Jag och Louise såg Fäboland på Tjörn!

ska%cc%88rmavbild-2016-11-27-kl-22-17-45

Det är här, på skolan, jag vill vara. Det är här jag kommer vara typ varenda helg under våren dessutom. ❤

Sveriges bästa artist, årets bästa konsert och min ständiga inspiration:

 
1 kommentar

Publicerat av på 27 november 2016 i Uncategorized

 

The ceiling slowly squeezing me tighter

Sommaren är här, hörni! Liggandes i en hotellsäng i Stockholm och tittandes upp emot taket inser jag att jag har tillbringat sjukt mycket tid utomhus de senaste veckorna, kanske till och med månaderna, vilket känns så himla bra och fint. Den senaste tiden har varit himla fin. Låt oss ta det i bilder!

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.59.42

Tiden på Fontinberget med denna fantastiska utsikt är över, i alla fall för denna gång. Jag har lärt mig så sjukt mycket och haft så fantastiskt kul, inte minst med dessa två människor i samband med vår turné. Här tar vi en paus i repandet.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.59.32

Efter repandet bar det av norrut. Här tar vi en paus i bilandet och stannar till vid den mäktiga Höga kusten-bron.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.59.03

Sen drog jag och Anna till Paris och hängde under Eiffeltornet.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.58.11

När jag kom hem från Paris fortsatte resandet, men denna gång till Stockholm och med klassen som resesällskap. Här på Abba-museet när Synneva äntrar scenen.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.56.15

Fina och briljanta Bjäran kom till Göteborg och öste på Folk Illegal.

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 00.14.04

Mamma kom på besök, så vi for ut i skärgården och mamma tog denna bild. Jag ser coolare ut än vad jag är, medan mamma är cool på riktigt som bär sin kurdiska sjal.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.56.03

När hon åkt hem kom Jocke och Anna (vilka jag tyvärr inte fick med på bild) på besök i stan och vi gick och tittade på Bob hund på Liseberg. Alltid lika bra!

IMG_5382

Johnny och Kajsa kom också ner, men de var med på bild! Här dricker vi öl i en park tillsammans med bland annat Calle och Isak.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.55.51

Sen var vi alla med och slog publikrekord. Håkan var helt otroligt bra.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.55.42

Dagen efter blev det tidig avresa till Torslunda där det bjöds på livemusik från Matfors, trevliga människor och hyfsat trevliga får.

Titeln? Naturligtvis från en låt, vilken kan hittas här: https://open.spotify.com/track/2Er2wySc11tBlIf3btFrNK

 
1 kommentar

Publicerat av på 08 juni 2016 i Uncategorized

 

Försvarandet av den heliga egentiden med hörlurarna

För mig är resan till och från jobb eller skola helig. Sällskap är alltid trevligt, såklart. Men att få sitta i en buss, på ett tåg eller i en spårvagn med hörlurar i öronen och bara vara i min egen lilla värld är ibland det bästa som finns. Detta i samband med att jag ibland har sociala skills i nivå med en krukväxt i norrläge kan dock ställa till det. Detta tänkte jag redogöra för med hjälp av mitt signum: en lite för lång och poänglös anekdot. Yey!

Det var några veckor sedan. Jag satte mig denna söndagsmorgon på buss 25 för att åka till jobbet och diska frukostporslin i fem timmar. Till min fasa upptäckte jag att min mobiltelefon var i det närmaste urladdad och fick därför istället för musik i öronen nöja mig med bussens motorbrummande och det svaga läckaget från en medpassagerares feta boss-lurar.

När jag byter buss för de sista minuterna av resa till jobbet möts jag av en sjukt taggad bussförare. Han är glad över att något kliver på hans tomma buss, frågar vart jag ska och beklagar sig över att vi måste upp så tidigt en söndag för att jobba. Vi snackar på ett tag och konstaterar att de som har pengar i Panama (detta var nytt då) definitivt inte tjänat sina pengar på samma hederliga sätt som vi gör. Vi önskar varandra en fin dag och jag kliver av. Detta gjorde definitivt mina kommande jobbiga timmar något lättare, då sömnbristen och de monotona arbetsuppgifterna knappast peppade mig på egen hand.

Fem timmar senare, med en nyladdad mobil i fickan, en doft av äggröra i min aura och en trötthetsnivå i klass med kungens jultal, insåg jag att jag inte skulle orka konversera med busschauffören på väg hem om det skulle råka vara samma. Risken är väl 50/50 på denna linje, tänkte jag. Jag tog mig därför till Mölndals station för att ta pendeltåget till Göteborg istället för bussen som går alldeles utanför dörren. Omständigt, men nåväl.

Med lurarna isatta och en passande playlist igångsatt blev jag dock på stationen avbruten på min väg till perrongen av… just bussföraren från i morse. Han ropade från sitt mobilsamtal en bit bort att han precis slutat och frågade om jag ska till Göteborg och säger åt mig att vi ses på tåget snart, han ska bara prata färdigt först. Jag svarade glatt ”absolut!”, men tänkte ”men nejje!” Varför sa jag så? Vad säger en annars? Är det ens okej att säga nej? Eh.

I mig pågick en strid mellan den sociala Mats som inser att busschauffören ju faktiskt är en supertrevlig och rolig person som definitivt skulle förgylla min dag ytterligare, samt den asociala Mats som tycker att lyssna på Little Jinder och scrolla instagram efter gårdagens festbilder är typ det viktigaste i livet just nu. Den sistnämnda Mats vann. När tåget rullade in stod jag därför längst fram på perrongen, lite gömd bakom bortersta väntkuren och klev på tåget lite i smyg. (I mitt huvud skedde detta ninja-style.) Ingen syn av busschaffisen. Jag tog plats och sjönk ner på mitt säte. Omständigt, jag vet.

Då slog det mig plötsligt; han ska ju av på samma hållplats! Fuck. Tänk om vi träffas där. Tänk om han förstår att jag undviker honom. Hur löser jag den sociala situationen? Bättre om han inget vet. Så när tåget stannar till vid Liseberg kliver jag av och går mot spårvagnarna för att ta en betydligt långsammare och omständigare, men något mer socialt bekväm, resa hem. Ännu mer omständigt, jag vet. Men mindre jobbigt än den tänkbara situationen på Göteborg C. När jag går längs perrongen börjar tåget rulla och genom ett av fönstren får jag en sekunds ögonkontakt med en viss förvånad busschaufför.

Kvar står en mycket förvirrad Mats och undrar hur i hela friden den här situationen uppstod. Jag ville ju bara lyssna på musik.

(En gång kom jag också sent till ett möte i Göteborg till följd av att jag hoppade av ett tåg i Vårgårda i syfte att undvika en tant med katt, men den anekdoten får jag skjuta lite på framtiden.)

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 00.11.30.png

Spårvagnsfönster med utsikt över älven.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 maj 2016 i Uncategorized

 

Musikåret 2015 – topplistor

Viktigaste listan är naturligtvis topp tio – bästa album 2015:

1. Anna Ternheim – For the young
(Årets bästa album är en uppföljare av det nya och en tillbakagång till det gamla. Efter den helt nya riktningen med The night visitor får vi tillbaka det gamla kompakta pop-soundet, men med tydliga influenser av nashville. Resultatet blir fantastiskt! Detta måste upplevas.)

2. Mattias Alkberg – Personer
(En av de mest produktiva artisterna i landet har gjort det igen och denna gång i en mycket skum tappning. Jag började lyssna och blev besviken. Fortsatte lyssna och blev kär. Svårlyssnat album som kräver en del tid och inte alls är lika bra live. Men det är riktigt bra när en kommit in i det. I spenaten och Det som var ska bli igen kan vara bra att börja med.)

3. Marie Key – Taenker du vi danser
(Min första kontakt med Marie Key var hennes akustiska version av Hun er i byen igen och efter det ar jag fast. Men hennes nya skiva är mer elektronisk än något hon tidigare gjort, med några få blåssektioner här och var. Men detta är en guldgruva för den som vill ha hits. Var och varannan låt är i princip en fyra- eller femplussare, men de tre första låtarna är placerade där av en anledning. Lyssna!)

4. Kitok – Paradise Jokkmokk
(Jag tror inte jag var ensam om att bli förvånad och skeptisk när Magnus Ekelund för ett och ett halvt år sedan deklarerade att han skulle ta sig sitt samiska efternamn som artistnamn och börja med hiphop. Men skrik-rap och hiphop-beats är hans grej. När albumet kom visade det sig att det blev en större succé än något annat han gjort. Nu är stackarn sjukskriven, men förhoppningsvis kommer han tillbaka lika stark som förr. Sjukt bra!)

5. Thåström – Den morronen
(Thåström fortsätter leverera. Jag lyssnar inte mycket på honom, men denna skiva är bland hans bättre på senare år. Med ett ständigt industrisound och något rullande taktfast ljud i bakgrunden skapar han en omgivning som tillåter hans sång att hamna i fokus utan att bli tråkigt. Ett bra album med eftertryck på album. Kom med mig och Slickar i mig det sista är bästa låtar.)

6. David Gilmour – Rattle that lock
(Kan en känna nostalgi i nyskrivet material? Ja, för gitarren är som tagen från Pink Floyds guldår och Polly Samsons texter som tagna från Division bell. Som att sy en väska av sina trasiga favoritkläder. Men jag gillar det. I ärlighetens namn finns det en del nyare influenser också, men det är inte därför en lyssnar på det.)

7. Belle & Sebastian – Girls in peacetime want to dance
(Lyssnade igenom inför Way out west och fastnade för den. The party line är, för Belle och Sebastian, osedvanligt upptempo på ett sätt och de klarar det oväntat bra. Nobody’s empire är mer typisk låt och dessutom bästa låten på albumet.)

8. Florence + the machine – How big, how blue, how beautiful
(Även denna lyssnade jag igenom inför Way out west och fastnade får några spår. Inte så mycket album som samling av låtar, kan jag tycka. Men det gör ju inte låtarna i sig sämre, tvärtom är många väldigt bra. Titelspåret och Delilah rekommenderas.)

9. Sofia Karlsson och Martin Hederos – Stjärnenätter
(Kan en julskiva verkligen komma med på en sån här lista? Ja, heter musikerna Karlsson och Hederos kan den det. Stjärnduo, verkligen! Sjukt bra skiva, varav många låtar knappt ens handlar om jul. Hade den varit helt utan julinfluenser hade den nog hamnat längre upp. Kom med mig är bästa spåret.)

10. Mark Knopfler – Tracker
(Samma nostalgi som hos Gilmour. Kan någon lyssna på Beryl och inte tänka på Sultans of swing, liksom? Inte lika bra som Privateering, men en bra skiva som fyller sitt syfte; nostalgi.)

 

Vi fortsätter med topp tio – bästa låtar 2015:

Här har jag valt att sätta samman en playlist. Den är gjord på så sätt att samma artist/band bara får förekomma en gång. Annars hade givetvis Anna Ternheim ensam fyllt större delen av listan. (Hennes cover av Show me the meaning of being lonely hade nog gått in, till och med!)

Spotifylänk finns här: https://open.spotify.com/user/stjarnjerry/playlist/3Cq4TsJ0NVBBhlhHV6ut4A

Slutligen: Topp tio – konserter jag sett 2015:

  1. The Julie Ruin – Way out west
  2. Belle & Sebastian – Way out west
  3. Hello Saferide – Kulturkalaset
  4. First Aid Kit – Way out west
  5. Florence + the Machine – Way out west
  6. Anna Ternheim – Bengans (15-minutersspelning)
  7. Timbuktu och Göteborgssymfonikerna – Kulturkalaset
  8. Mattias Alkberg – Pustervik
  9. Seinabo Sey – Kulturkalaset
  10. Patti Smith – Way out west

 

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.00.35

The Julie Ruin!

 
1 kommentar

Publicerat av på 22 december 2015 i Uncategorized

 

Advent är mörker och kyla

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Många gånger har jag reflekterat över att denna sång har blivit en psalm och sällan har jag förstått det så mycket som nu. Under jul och advent ska vi ju lovsjunga Jesus, vara lyckliga kärnfamiljer med julklappar, julmat och whatnot, men ändå har de tagit med en text som denna i psalmboken. En påminnelse om att världen runtom inte tar en paus. Att kriget i och kring Syrien inte tar slut, att sverigedemokraternas anhängare inte slutar elda upp flyktingboenden och bara en sån sak som att decembermörkret i år igen håller mig vaken om nätterna och som en zombie under dagarna.

Men nej, det är inte bara mörkret utomhus som håller mig vaken. Visst har jag en gnagande oro i kroppen alltid. Mycket händer och har hänt det senaste året. Det var nog ganska exakt ett år sedan jag fick reda på att jag hade någon märkligt utväxt på min njure, ett halvår sedan den numera konstaterade cancertumören opererades bort, lite mer än fyra månader sedan min far dog i just cancer och lite mer än en månad sedan min mormor gick bort. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tagit allt det här det bra. Det har blivit för mycket. Men jag är ingen sådan som går ner mig på en gång, utan en sådan som bär det med mig och låter det lösas upp som en brustablett. Inte alltid det bästa sättet att hantera saker på, men det är sådan jag är. Och det tar tid.

Min lärare (samt/snarare livscoach) Hanne sa att när en i familjen dör är det på många håll brukligt med ett helt sorgeår, eftersom varje årligt återkommande dag eller högtid tar fram minnen och påminner en om tomheten efter den bortgångne, vilket kan bli extra smärtsamt första gången det sker. Jag tror julen blir en sådan sak. Det är så sällan jag träffar min familj och när jag gör det nu kommer det bli en så tydlig tomhet. Samtidigt är familjen det bästa man kan ha då. Att inte gå igenom det tillsammans är att inte gå igenom det alls, och då försvinner aldrig den där brustabletten ur glaset.

På fredag ska jag träffa min läkare (Hon är lika gammal som mig! What!?) och få reda på hur min kropp mår och jag har väl förberett mig på både det värsta och det bästa. Två veckor senare åker jag hem till Övik, äntligen. Jag åker upp tidigt i år, samma dag som skolan slutar, vilket jag tror är rätt talande. Just nu är det i princip bara skolan här som känns värt. Jag trodde jag skulle bli less på musik efter en termin, men det är snarare det som hållit mig på banan i sömnlösheten, tomheten och den ständigt oroande känslan att inte veta vad som händer i min kropp. Efter skolan övar jag och skriver låtar, på helgerna går jag på konserter och på långledigheter åker jag till Anna och Simon och spelar in musik. Eh. Nämnde jag att jag höll på med musik en del, förresten?

Inatt ligger jag vaken och gör om texten till ovanstående sångs följande verser, för att bli dagspolitisk men med samma innebörd. På skolan ska vi göra luciatåg med sådana omskrivna texter. Blir nog fett. Som sagt: vad skulle jag gjort utan den här skolan?

Lite bilder!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.01.43

Jag hälsade på Johnny och Kajsa i Uppsala!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.02.08

Jag och Zukie träffade Anna Ternheim på Bengans!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.02.18

Jag åkte flyg för första gången på evigheter och fick se Göteborg från ovan!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.01.25

Såhär kan ett klassrum se ut i en vecka. Helt okej.

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.00.35

På Way out west såg jag Julie Ruin! Fatta vad coolt!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.01.55

Superdålig bild, jag vet. Men att efter en dag på skolan från 9 till 23 kunna gå därifrån, titta ut från berget för att se Bohus fästning och känna att hur jobbigt det än är så skulle jag inte hellre göra något annat denna höst. Den känslan är jag evigt tacksam för att få uppleva.

 

Nåväl, det här blev ett superpersonligt och superpretto inlägg, men det är okej bestämmer jag. Till sist en liten låt i vanlig ordning:

 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 02 december 2015 i Uncategorized

 

Local hero

Jag håller verkligen någon typ av halvårsuppdatering här på bloggen känner jag. Så jag kan väl lika gärna ta tillfället i akt att uppdatera eventuella läsare på lifvet, trots att mitt syfte med inlägget mer var att länka lite bra gitarrlåtar.

Det är sommar, det är varmt, jag letar jobb. Jag har visserligen ett jobb nu i sommar. Hotellet kallar i vanlig ordning, men denna gång dagtid, inte nattid. Min plan b för hösten är att gå folkhögskola med vis-inriktning. Det vore väldigt kul att faktiskt få lära sig spela gitarr och sjunga. Är det någon gång jag ska göra det är det ju nu innan jag bli helt klar med lärarprogrammet och börjar jobba, skaffa bolån osv. Men det är klart. Ett jobb är ett jobb. För plugga lärare kan jag inte göra eftersom jag var sjukskriven och måste ta igen min c-uppsats innan jag kan fortsätta med de studierna.

Men sånt där är tråkigt att uppdatera om. Mer intressant kanske är att jag gått över från sjukvårdsfrågor till bostadsfrågor i politiken, eftersom de lade ner Hälso- och sjukvårdsnämnden jag satt i, men istället hamnade jag i styrelsen för Studentbostäder i Göteborg. Eller nej, det var ju heller inte intressant. Vi ska måla om hemma! Det var heller inte så intressant. Vi har ett pingisbord i vardagsrummet! Det var nog lite mer intressant, men finns kanske inte mycket mer och säga om det.

Nåväl, här är i alla fall tre grymma gitarrlåtar för att lyssna på nattetid.
Den första är David Gilmour som har snott massa filmklipp från internet och klippt ihop med ljudet från samma konsert. Sjukt mäktig låt.
Den andra är Kaki Kings fantastiska lek med slide och samplingspedal. Sjukt mysig och sjukt skillat att kunna bygga upp sådär!
Den tredje är soundtracket till, och storyn of, my life. Local hero, är det inte så vi alla känner. Det är jobbigt, men man klarar det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 05 juli 2015 i Uncategorized