Göran Hägglund är ute på hal is i dagens DN.
Jag tänker inte gå in i detalj vad han skrivit, utan tänker bara beklaga mig över att han överger Kristdemokraternas kulturpolitik till förmån för de populistiska partierna (läs sd).
Det han säger är samma sak som man hör vid många köksbord, nämligen att kultur är svåråtkomligt. Men istället för att göra det lättare för folk att ta till sig kultur vill man begränsa kulturutbudet. Smart? Nej, givetvis inte. Kulturen finns till för att ifrågasätta, hårddra och överdriva. Kulturkonsulent Bettan Edberg behandlar på sidan sju här. (Mitt och Markus Östlunds projektarbete)
Vidare pratar han om genusperspektivet på ett sällan skådat sätt. Han menar kanske att det inte är samhället som bör förändras, utan att det är vår strävan efter jämlikhet som bör slopas.
En fundering är hur jag som lärare ska kunna arbeta med genusperspektivet i skolan. Eller ska jag göra det? Om jag ser uppenbara könsroller i min klass, ofrivilliga eller frivilliga, ska jag kunna åtgärda det i Hägglunds värld, eller ska jag låta orättvisorna fortskrida bara för att Hägglund vill ”respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.”?
Twitter
Mats Berglunds blogg 
scaber nestor
18 september 2009 at 00:51
Jag har ibland svårt att se var Kd slutar och Sd börjar, blr nog ett blogginläg om det imorgon.
a castro
18 september 2009 at 18:09
Sankt Göran och draken.
Enligt den ryske kultursemiotikern Viktor Sklovskji, är en av konstens och kulturens huvud funktioner att desautomatisera (främmandegöra, dvs. väcka fram) vår förlamade (förträngda) förnimmelse av livsvärlden, dvs. den så kallade ”verkligheten”. Vad Sklovskji menar är att konsten har den funktionen att den kan uppmärksamma oss om livets mångfald, komplexitet och subtilitet och (slutligen) vidga våra förlamande konventioners horisont. Som vetenskapen dock med andra metoder.
I motsatsriktning däremot, mobiliserar sig Göran Hägglund när han uttalar sig självsäker om vilken betydelse konsten och kulturen skall ha.
Sankt Göran (Hägglund), har bestämd sig för att möta draken (den färliga konsten, desautomatiserade), som han lokaliserar den hos kulturvänster precis som sin danska kollega Pia Merete Kjærsgaard. Bemötande är emellertid motbjudande pga. de associations fält den utlöser till tidigare politiska försök i samma anda. Hägglund har bestämd sig, för att angripa den kulturen som inte faller riktigt i normen för den politisk korrekta smaken i en hyllning till det lika dubiösa begreppet ”normaliteten”. Slutsatsen från Hägglunds kultur syn erinrar och överensstämmer tyvärr i högrad med Sverige demokraternas kultursyn, och med ”Entartete” (Entartete Kunst (”degenererad konst”, ”urartad konst”) Det är minst sagt anmärkningsvärd att en svensk politiker anno 2009, uttrycker åsikter som alltför enkel kan förbindas och i inte ringa grad sammanfaller med Tredje Rikets Entartete Kunst uppfattning. GH borde istället lära sig att ersätta gamla inskränkta konventioner och värderingar med upplysning och tolerans. Ty de som tror normen i dagens Sverige vilar på en mjuk halm av tolerans, har en vanställ verklighetsförankring.
Vi (dvs. det normala KD), och dem (avarterna), tänkandet finns tydlig i hans retorik. Utpekandet av konstnärerna, förstörelse och förförelse av ungdomen, anklagelse om estetisk förfulande, romantiseringen av det förgångna, statens inblandning i konstsmaken, frisk mot sjuk dikotomin, etc. Detta är inte bara tyvärr ett alltför simpel uttryck för dagens retrotid av välkänd framtidsskrämda kulturkonservativ märke, det är helt enkel politisk komprometterande, populistisk och kulturfientlig strunt.
Alla handlingar emellertid som betecknas som konsthandlingar kan inte legitimeras. Det finns t.ex. vissa lagliga gränser som inte kan överträdas. Yttrandefriheten är naturligtvis inte fullständigt, ty då skulle yttrandefriheten utplåna sig själv. Om konsten och livet dessutom sammanfaller, då är handlingen inte av estetisk natur utan tillhör enbart livsvärlden, dvs. det så kallade verkligheten, eftersom transformationen, alltså förmedlings ansats försvinner.
Hägglund för att kunna legitimera sin obsoleta kultursyn, åberopar med dogmatisk arrogans och populistisk enkelhet, på det svårtydbara begreppet verklighet: ”Vi Kristdemokrater är verklighetens folk”. Alltså vi (Kds. folk), vet vad det verkliga livet handlar om. Är vi andra flummare undrar jag? I så fall förefaller inte den verkligheten som en social liberal demokrat vill befatta sig med.
Att stödja sig dessutom på så kallade vanligt folk, är föraktande mot de så kallade vanliga människor som är dessutom betydligt mer komplicerade än vad populisten GH vill göra gällande. Han borde istället åberopa sig på den kristna traditionen som förespråkar tolerans som han brister i det här fallet så flagrant!
Men hans omtanke för vanligt folk faller pladask vid en närmare betraktande av hans övriga politiska handling. För vad ska man säga t.ex. om hans parti och allians stödjande av skurkar som får köpa billiga skolor, sedan har mage att hyra de lokaler till kommunen, för att till slut sälja dessa lokaler till astronomiska summor som det har skett i Umeå och andra ställen och därmed berika sig enormt ytterligare på de så kallade vanliga människors skattepengar.
Vidare Hägglund, i en akt av tragikomisk självbespegling, betecknar oppositionen som på väg till: ”Highway to hell”. Jag undrar om det inte är han själv ovetande om självprojektionens ironiska spegel, som är på den vägen. Den sista måltiden är sällan en angenäm tillställning.
Med sådana vänner då som nu, behöver kulturutövarna och det kreativbejakande ”nya sköna” världen definitiv inga fiender. Jesus!
I övrigt, är den desautomatiserande dvs. ”okonventionella” konsten som Hägglund föraktar värt samma respekt som jag famnar för de individer vars känslomässiga reaktioner den okonventionella kulturen väcker.
Linda
19 september 2009 at 12:16
Ett annat bra blogginlägg om artikeln:
http://le-faux-pas.blogspot.com/2009/09/det-nya-buskispartiet.html
Jag fattar inte alls vad han skriver. Det är så osammanhängade och vimsigt och han slänger sig med ord och uttryck utan att förklara vad han menar och det är så obegripligt att jag fattar ingenting. Vad vill han ha sagt? Det framgår liksom inte. Har han inte lärt sig vare sig svenska eller retorik?