RSS

The ceiling slowly squeezing me tighter

Sommaren är här, hörni! Liggandes i en hotellsäng i Stockholm och tittandes upp emot taket inser jag att jag har tillbringat sjukt mycket tid utomhus de senaste veckorna, kanske till och med månaderna, vilket känns så himla bra och fint. Den senaste tiden har varit himla fin. Låt oss ta det i bilder!

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.59.42

Tiden på Fontinberget med denna fantastiska utsikt är över, i alla fall för denna gång. Jag har lärt mig så sjukt mycket och haft så fantastiskt kul, inte minst med dessa två människor i samband med vår turné. Här tar vi en paus i repandet.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.59.32

Efter repandet bar det av norrut. Här tar vi en paus i bilandet och stannar till vid den mäktiga Höga kusten-bron.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.59.03

Sen drog jag och Anna till Paris och hängde under Eiffeltornet.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.58.11

När jag kom hem från Paris fortsatte resandet, men denna gång till Stockholm och med klassen som resesällskap. Här på Abba-museet när Synneva äntrar scenen.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.56.15

Fina och briljanta Bjäran kom till Göteborg och öste på Folk Illegal.

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 00.14.04

Mamma kom på besök, så vi for ut i skärgården och mamma tog denna bild. Jag ser coolare ut än vad jag är, medan mamma är cool på riktigt som bär sin kurdiska sjal.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.56.03

När hon åkt hem kom Jocke och Anna (vilka jag tyvärr inte fick med på bild) på besök i stan och vi gick och tittade på Bob hund på Liseberg. Alltid lika bra!

IMG_5382

Johnny och Kajsa kom också ner, men de var med på bild! Här dricker vi öl i en park tillsammans med bland annat Calle och Isak.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.55.51

Sen var vi alla med och slog publikrekord. Håkan var helt otroligt bra.

Skärmavbild 2016-06-07 kl. 23.55.42

Dagen efter blev det tidig avresa till Torslunda där det bjöds på livemusik från Matfors, trevliga människor och hyfsat trevliga får.

Titeln? Naturligtvis från en låt, vilken kan hittas här: https://open.spotify.com/track/2Er2wySc11tBlIf3btFrNK

 
1 kommentar

Publicerat av på 08 juni 2016 i Uncategorized

 

Försvarandet av den heliga egentiden med hörlurarna

För mig är resan till och från jobb eller skola helig. Sällskap är alltid trevligt, såklart. Men att få sitta i en buss, på ett tåg eller i en spårvagn med hörlurar i öronen och bara vara i min egen lilla värld är ibland det bästa som finns. Detta i samband med att jag ibland har sociala skills i nivå med en krukväxt i norrläge kan dock ställa till det. Detta tänkte jag redogöra för med hjälp av mitt signum: en lite för lång och poänglös anekdot. Yey!

Det var några veckor sedan. Jag satte mig denna söndagsmorgon på buss 25 för att åka till jobbet och diska frukostporslin i fem timmar. Till min fasa upptäckte jag att min mobiltelefon var i det närmaste urladdad och fick därför istället för musik i öronen nöja mig med bussens motorbrummande och det svaga läckaget från en medpassagerares feta boss-lurar.

När jag byter buss för de sista minuterna av resa till jobbet möts jag av en sjukt taggad bussförare. Han är glad över att något kliver på hans tomma buss, frågar vart jag ska och beklagar sig över att vi måste upp så tidigt en söndag för att jobba. Vi snackar på ett tag och konstaterar att de som har pengar i Panama (detta var nytt då) definitivt inte tjänat sina pengar på samma hederliga sätt som vi gör. Vi önskar varandra en fin dag och jag kliver av. Detta gjorde definitivt mina kommande jobbiga timmar något lättare, då sömnbristen och de monotona arbetsuppgifterna knappast peppade mig på egen hand.

Fem timmar senare, med en nyladdad mobil i fickan, en doft av äggröra i min aura och en trötthetsnivå i klass med kungens jultal, insåg jag att jag inte skulle orka konversera med busschauffören på väg hem om det skulle råka vara samma. Risken är väl 50/50 på denna linje, tänkte jag. Jag tog mig därför till Mölndals station för att ta pendeltåget till Göteborg istället för bussen som går alldeles utanför dörren. Omständigt, men nåväl.

Med lurarna isatta och en passande playlist igångsatt blev jag dock på stationen avbruten på min väg till perrongen av… just bussföraren från i morse. Han ropade från sitt mobilsamtal en bit bort att han precis slutat och frågade om jag ska till Göteborg och säger åt mig att vi ses på tåget snart, han ska bara prata färdigt först. Jag svarade glatt ”absolut!”, men tänkte ”men nejje!” Varför sa jag så? Vad säger en annars? Är det ens okej att säga nej? Eh.

I mig pågick en strid mellan den sociala Mats som inser att busschauffören ju faktiskt är en supertrevlig och rolig person som definitivt skulle förgylla min dag ytterligare, samt den asociala Mats som tycker att lyssna på Little Jinder och scrolla instagram efter gårdagens festbilder är typ det viktigaste i livet just nu. Den sistnämnda Mats vann. När tåget rullade in stod jag därför längst fram på perrongen, lite gömd bakom bortersta väntkuren och klev på tåget lite i smyg. (I mitt huvud skedde detta ninja-style.) Ingen syn av busschaffisen. Jag tog plats och sjönk ner på mitt säte. Omständigt, jag vet.

Då slog det mig plötsligt; han ska ju av på samma hållplats! Fuck. Tänk om vi träffas där. Tänk om han förstår att jag undviker honom. Hur löser jag den sociala situationen? Bättre om han inget vet. Så när tåget stannar till vid Liseberg kliver jag av och går mot spårvagnarna för att ta en betydligt långsammare och omständigare, men något mer socialt bekväm, resa hem. Ännu mer omständigt, jag vet. Men mindre jobbigt än den tänkbara situationen på Göteborg C. När jag går längs perrongen börjar tåget rulla och genom ett av fönstren får jag en sekunds ögonkontakt med en viss förvånad busschaufför.

Kvar står en mycket förvirrad Mats och undrar hur i hela friden den här situationen uppstod. Jag ville ju bara lyssna på musik.

(En gång kom jag också sent till ett möte i Göteborg till följd av att jag hoppade av ett tåg i Vårgårda i syfte att undvika en tant med katt, men den anekdoten får jag skjuta lite på framtiden.)

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 00.11.30.png

Spårvagnsfönster med utsikt över älven.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 maj 2016 i Uncategorized

 

Musikåret 2015 – topplistor

Viktigaste listan är naturligtvis topp tio – bästa album 2015:

1. Anna Ternheim – For the young
(Årets bästa album är en uppföljare av det nya och en tillbakagång till det gamla. Efter den helt nya riktningen med The night visitor får vi tillbaka det gamla kompakta pop-soundet, men med tydliga influenser av nashville. Resultatet blir fantastiskt! Detta måste upplevas.)

2. Mattias Alkberg – Personer
(En av de mest produktiva artisterna i landet har gjort det igen och denna gång i en mycket skum tappning. Jag började lyssna och blev besviken. Fortsatte lyssna och blev kär. Svårlyssnat album som kräver en del tid och inte alls är lika bra live. Men det är riktigt bra när en kommit in i det. I spenaten och Det som var ska bli igen kan vara bra att börja med.)

3. Marie Key – Taenker du vi danser
(Min första kontakt med Marie Key var hennes akustiska version av Hun er i byen igen och efter det ar jag fast. Men hennes nya skiva är mer elektronisk än något hon tidigare gjort, med några få blåssektioner här och var. Men detta är en guldgruva för den som vill ha hits. Var och varannan låt är i princip en fyra- eller femplussare, men de tre första låtarna är placerade där av en anledning. Lyssna!)

4. Kitok – Paradise Jokkmokk
(Jag tror inte jag var ensam om att bli förvånad och skeptisk när Magnus Ekelund för ett och ett halvt år sedan deklarerade att han skulle ta sig sitt samiska efternamn som artistnamn och börja med hiphop. Men skrik-rap och hiphop-beats är hans grej. När albumet kom visade det sig att det blev en större succé än något annat han gjort. Nu är stackarn sjukskriven, men förhoppningsvis kommer han tillbaka lika stark som förr. Sjukt bra!)

5. Thåström – Den morronen
(Thåström fortsätter leverera. Jag lyssnar inte mycket på honom, men denna skiva är bland hans bättre på senare år. Med ett ständigt industrisound och något rullande taktfast ljud i bakgrunden skapar han en omgivning som tillåter hans sång att hamna i fokus utan att bli tråkigt. Ett bra album med eftertryck på album. Kom med mig och Slickar i mig det sista är bästa låtar.)

6. David Gilmour – Rattle that lock
(Kan en känna nostalgi i nyskrivet material? Ja, för gitarren är som tagen från Pink Floyds guldår och Polly Samsons texter som tagna från Division bell. Som att sy en väska av sina trasiga favoritkläder. Men jag gillar det. I ärlighetens namn finns det en del nyare influenser också, men det är inte därför en lyssnar på det.)

7. Belle & Sebastian – Girls in peacetime want to dance
(Lyssnade igenom inför Way out west och fastnade för den. The party line är, för Belle och Sebastian, osedvanligt upptempo på ett sätt och de klarar det oväntat bra. Nobody’s empire är mer typisk låt och dessutom bästa låten på albumet.)

8. Florence + the machine – How big, how blue, how beautiful
(Även denna lyssnade jag igenom inför Way out west och fastnade får några spår. Inte så mycket album som samling av låtar, kan jag tycka. Men det gör ju inte låtarna i sig sämre, tvärtom är många väldigt bra. Titelspåret och Delilah rekommenderas.)

9. Sofia Karlsson och Martin Hederos – Stjärnenätter
(Kan en julskiva verkligen komma med på en sån här lista? Ja, heter musikerna Karlsson och Hederos kan den det. Stjärnduo, verkligen! Sjukt bra skiva, varav många låtar knappt ens handlar om jul. Hade den varit helt utan julinfluenser hade den nog hamnat längre upp. Kom med mig är bästa spåret.)

10. Mark Knopfler – Tracker
(Samma nostalgi som hos Gilmour. Kan någon lyssna på Beryl och inte tänka på Sultans of swing, liksom? Inte lika bra som Privateering, men en bra skiva som fyller sitt syfte; nostalgi.)

 

Vi fortsätter med topp tio – bästa låtar 2015:

Här har jag valt att sätta samman en playlist. Den är gjord på så sätt att samma artist/band bara får förekomma en gång. Annars hade givetvis Anna Ternheim ensam fyllt större delen av listan. (Hennes cover av Show me the meaning of being lonely hade nog gått in, till och med!)

Spotifylänk finns här: https://open.spotify.com/user/stjarnjerry/playlist/3Cq4TsJ0NVBBhlhHV6ut4A

Slutligen: Topp tio – konserter jag sett 2015:

  1. The Julie Ruin – Way out west
  2. Belle & Sebastian – Way out west
  3. Hello Saferide – Kulturkalaset
  4. First Aid Kit – Way out west
  5. Florence + the Machine – Way out west
  6. Anna Ternheim – Bengans (15-minutersspelning)
  7. Timbuktu och Göteborgssymfonikerna – Kulturkalaset
  8. Mattias Alkberg – Pustervik
  9. Seinabo Sey – Kulturkalaset
  10. Patti Smith – Way out west

 

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.00.35

The Julie Ruin!

 
1 kommentar

Publicerat av på 22 december 2015 i Uncategorized

 

Advent är mörker och kyla

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Många gånger har jag reflekterat över att denna sång har blivit en psalm och sällan har jag förstått det så mycket som nu. Under jul och advent ska vi ju lovsjunga Jesus, vara lyckliga kärnfamiljer med julklappar, julmat och whatnot, men ändå har de tagit med en text som denna i psalmboken. En påminnelse om att världen runtom inte tar en paus. Att kriget i och kring Syrien inte tar slut, att sverigedemokraternas anhängare inte slutar elda upp flyktingboenden och bara en sån sak som att decembermörkret i år igen håller mig vaken om nätterna och som en zombie under dagarna.

Men nej, det är inte bara mörkret utomhus som håller mig vaken. Visst har jag en gnagande oro i kroppen alltid. Mycket händer och har hänt det senaste året. Det var nog ganska exakt ett år sedan jag fick reda på att jag hade någon märkligt utväxt på min njure, ett halvår sedan den numera konstaterade cancertumören opererades bort, lite mer än fyra månader sedan min far dog i just cancer och lite mer än en månad sedan min mormor gick bort. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tagit allt det här det bra. Det har blivit för mycket. Men jag är ingen sådan som går ner mig på en gång, utan en sådan som bär det med mig och låter det lösas upp som en brustablett. Inte alltid det bästa sättet att hantera saker på, men det är sådan jag är. Och det tar tid.

Min lärare (samt/snarare livscoach) Hanne sa att när en i familjen dör är det på många håll brukligt med ett helt sorgeår, eftersom varje årligt återkommande dag eller högtid tar fram minnen och påminner en om tomheten efter den bortgångne, vilket kan bli extra smärtsamt första gången det sker. Jag tror julen blir en sådan sak. Det är så sällan jag träffar min familj och när jag gör det nu kommer det bli en så tydlig tomhet. Samtidigt är familjen det bästa man kan ha då. Att inte gå igenom det tillsammans är att inte gå igenom det alls, och då försvinner aldrig den där brustabletten ur glaset.

På fredag ska jag träffa min läkare (Hon är lika gammal som mig! What!?) och få reda på hur min kropp mår och jag har väl förberett mig på både det värsta och det bästa. Två veckor senare åker jag hem till Övik, äntligen. Jag åker upp tidigt i år, samma dag som skolan slutar, vilket jag tror är rätt talande. Just nu är det i princip bara skolan här som känns värt. Jag trodde jag skulle bli less på musik efter en termin, men det är snarare det som hållit mig på banan i sömnlösheten, tomheten och den ständigt oroande känslan att inte veta vad som händer i min kropp. Efter skolan övar jag och skriver låtar, på helgerna går jag på konserter och på långledigheter åker jag till Anna och Simon och spelar in musik. Eh. Nämnde jag att jag höll på med musik en del, förresten?

Inatt ligger jag vaken och gör om texten till ovanstående sångs följande verser, för att bli dagspolitisk men med samma innebörd. På skolan ska vi göra luciatåg med sådana omskrivna texter. Blir nog fett. Som sagt: vad skulle jag gjort utan den här skolan?

Lite bilder!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.01.43

Jag hälsade på Johnny och Kajsa i Uppsala!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.02.08

Jag och Zukie träffade Anna Ternheim på Bengans!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.02.18

Jag åkte flyg för första gången på evigheter och fick se Göteborg från ovan!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.01.25

Såhär kan ett klassrum se ut i en vecka. Helt okej.

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.00.35

På Way out west såg jag Julie Ruin! Fatta vad coolt!

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 02.01.55

Superdålig bild, jag vet. Men att efter en dag på skolan från 9 till 23 kunna gå därifrån, titta ut från berget för att se Bohus fästning och känna att hur jobbigt det än är så skulle jag inte hellre göra något annat denna höst. Den känslan är jag evigt tacksam för att få uppleva.

 

Nåväl, det här blev ett superpersonligt och superpretto inlägg, men det är okej bestämmer jag. Till sist en liten låt i vanlig ordning:

 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 02 december 2015 i Uncategorized

 

Local hero

Jag håller verkligen någon typ av halvårsuppdatering här på bloggen känner jag. Så jag kan väl lika gärna ta tillfället i akt att uppdatera eventuella läsare på lifvet, trots att mitt syfte med inlägget mer var att länka lite bra gitarrlåtar.

Det är sommar, det är varmt, jag letar jobb. Jag har visserligen ett jobb nu i sommar. Hotellet kallar i vanlig ordning, men denna gång dagtid, inte nattid. Min plan b för hösten är att gå folkhögskola med vis-inriktning. Det vore väldigt kul att faktiskt få lära sig spela gitarr och sjunga. Är det någon gång jag ska göra det är det ju nu innan jag bli helt klar med lärarprogrammet och börjar jobba, skaffa bolån osv. Men det är klart. Ett jobb är ett jobb. För plugga lärare kan jag inte göra eftersom jag var sjukskriven och måste ta igen min c-uppsats innan jag kan fortsätta med de studierna.

Men sånt där är tråkigt att uppdatera om. Mer intressant kanske är att jag gått över från sjukvårdsfrågor till bostadsfrågor i politiken, eftersom de lade ner Hälso- och sjukvårdsnämnden jag satt i, men istället hamnade jag i styrelsen för Studentbostäder i Göteborg. Eller nej, det var ju heller inte intressant. Vi ska måla om hemma! Det var heller inte så intressant. Vi har ett pingisbord i vardagsrummet! Det var nog lite mer intressant, men finns kanske inte mycket mer och säga om det.

Nåväl, här är i alla fall tre grymma gitarrlåtar för att lyssna på nattetid.
Den första är David Gilmour som har snott massa filmklipp från internet och klippt ihop med ljudet från samma konsert. Sjukt mäktig låt.
Den andra är Kaki Kings fantastiska lek med slide och samplingspedal. Sjukt mysig och sjukt skillat att kunna bygga upp sådär!
Den tredje är soundtracket till, och storyn of, my life. Local hero, är det inte så vi alla känner. Det är jobbigt, men man klarar det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 05 juli 2015 i Uncategorized

 

Mats Grauers vs. Välfärden

När Måns Zelmerlöw vann Eurovision song contest blossade den gamla frågan om huruvida Scandinavium är för gammal upp igen. Mats Grauers, VD för Frölunda, var ute och viftade vilt. Riv Gamla Ullevi, riv Nya Ullevi, riv Scandinavium! Allt ska bort och ersättas av en fet multiarena för 4 miljarder. Du läste rätt. FYRA MILJARDER. Skattepengar.

Det läskiga är dock att det finns folk som säkert tar honom på allvar. För det är en lång kamp som ligger bakom att frågan nu debatterats. Redan 2012 var han ute och försökte sätta press på politikerna. Det gick inte så bra då, så han försökte igen förra hösten. Det gick inte heller så bra, så han gick ut igen i våras och hotade med att lämna Scandinavium om det inte byggdes en ny arena. Till sist lyckades han nu få upp frågan på dagordningen på allvar i samband med frågan om Eurovision.

Det är några detaljer i Grauers argumenterande som stör mig:

* Han anser att en renovering på 100-150 miljoner ”inte är i närheten” av vad som behövs. Vad som skulle kosta mer kan han inte riktigt säga, men istället sägs 500-800 miljoner vara rimligt. Detta känns lite konstigt, med tanke på att det var ESC som fick detta på tal och att Fjällräven Center, som kostade ca 200 miljoner att bygga (plus 40 miljoner för att påla mark och bygga ny infrastruktur), är en av de arenor som SVT önskar arrangera just ESC i. För en fjärdedel av vad Grauers önskar till Scandinavium, eller en tjugondel av vad han vill att kommunen ska lägga på en helt ny arena, kan det alltså byggas en helt ny arena som gott och väl uppfyller de krav som både modern hockey och stora musikarrangemang kan tänkas ha. Vad är det Grauers är ute efter att bygga för alla dessa pengar?

* Grauers svingar också vilt kring att han vill att Frölunda ska kunna tjäna mer pengar på kringförsäljningen i arenan, då många andra SHL-lag får göra det. Grejen är att de flesta andra lag äger sina arenor och går fett med förlust på att göra det. Att bygga och driva arena för hockey är inte ekonomiskt försvarbart. Det vet naturligtvis Grauers och vill inte sätta Frölunda i den sitsen. Bättre då att få ta alla intäkter, betala en fast hyra och låta skattebetalarna stå för de 4 miljarder skiten kostar.

* Bara dagar efter förslaget om att riva alla Göteborgs större arenor för att bygga skrytprojektet för att kunna arrangera euromello och andra större produktioner, klagar alltså Grauers på att annat än hockey ibland måste beredas rum och att Frölunda då kanske måste spela några matcher i Frölunda borg. För det första var det väl dit de hotade att flytta nyss om inte Scandinavium renoverades ytterligare? För det andra, var tänkte Frölunda spela när (om) Bruce Springsteen, Eurovision eller Beyoncé kommer och spelar i den där fyramiljardersarenan? Det tar veckor att bygga upp och riva ner en sådan produktion. Är det inget problem att lira på Frölundaborg då? Ska Frölunda ändå ha tillträde under hela vintern är väl ändå Ullevi fetare under sommaren än en inomhusarena?

När vi betänker de tre punkterna står det helt klart att Mats Grauers bara vill att någon annan (dvs skattebetalarna) ska betala för att han ska kunna stå och skryta med sin arena på SHL-mötena framöver. Nu när han fått tydligt nej på okynnesbyggen från kommunen så verkar de ju börja fundera på att bygga eget, precis som nästan alla andra lag gjort. Vilket tyder ännu mer på att det här bara var ett försök att slippa undan de kostnader som en arena har.

Att det sticker i ögonen på en konservativ överklassgubbe med mediehybris att en kommun hellre lägger fyra miljarder på barnens skola och de äldres hemtjänst än på hans egna fantasiprojekt är väl i och för sig knappast förvånande. Nej, ska kommunen bygga för fyra miljarder, eller ens de 500-800 miljoner som Grauers menar är minimibelopp, tror jag att de allra flesta är överens om att det bostäder som ska byggas. För jag tror de flesta göteborgare kan enas om att de 50 000 personer som vill ha tak över huvudet bör prioriteras före att Grauers vill ha guldkanter på minibaren i sin vip-loge.

Scandinavium. (Bild från Gotevent.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 juni 2015 i Lokalt och regionalt

 

Regeringen Reinfeldt vs Regeringen Löfven: Jämställdhet, geografisk representativitet, höger/vänster-retorik

För ca fyra år sedan skrev jag ett blogginlägg om jämställdheten inom dåvarande regeringen. När jag idag gjorde samma sak med nuvarande regeringen tänkte jag att det vore kul att jämföra lite. Jämställdhet, uppväxtort och användande av höger-vänsterbegrepp i respektive regeringsförklaring (snodd från min b-uppsats i ämnet) är det jag bjuder på idag.

Vän av ordning kan påpeka att jag spred en liknande karta förr, där representationen för regeringen Löfven såg något bättre ut i norra Sverige. Den var byggd på uppgiften att Baylan var uppväxt i Umeå och Regnér i Malmberget, vilket visade sig vara felaktigt. Vän av ännu mer ordning kan också påpeka att tre värdeord och hur ofta de förekommer i en regeringsförklaring inte nödvändigtvis behöver peka på huruvida en regerings politik är höger eller vänster. Det stämmer, men det är fortfarande kul med statistik. Så nu kör vi!

Skärmavbild 2015-06-15 kl. 12.56.20

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 juni 2015 i Okategoriserade

 
 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 031 andra följare