Ledarkaoset kan vara precis vad vi behöver

Ja, nu är ledningen i alla tre rödgröna partier i obalans. Socialdemokraterna har ingen aning om vem som ska efterträda Sahlin och miljöpartiet byter språkrör där hälften är helt outspåeligt. Det var känt sedan förut. Men nu börjar även Ohly ifrågasättas. Dalarnas partidistrikt ifrågasätter om han fortfarande är rätt person, något som både jag själv och bland annat jinge argumenterat för den senaste tiden. 

Jag tror att det här kan bli något positivt för de rödgröna. Att bygga något nytt från grunden. Det beror bara på vilken ledning man får. Det är nämligen viktigt att man tar vara på de progressiva krafter som finns i partierna. Inte bara för att hitta nya lösningar på nya problem, utan för att kunna hitta nya gemensamma lösningar på de gamla vanliga problemen. Att kompromissa är inte alltid att mötas halvvägs, utan ibland kan det vara att hitta en helt ny väg. Börjar man snarast så har man garanterat en god grund att stå på till nästa val och slipper därmed hastigt hopslängda kompromisser utan svar. Men det första arbetet börjar som sagt i varje enskilt parti.

Vänsterpartiet har bytt stora delar av sin partiledning och de möjliga ersättare till Ohly som finns är betydligt mer benägna till politiskt nytänk än Lasse. Miljöpartiet är ju nästan per definition progressiva, så där handlar det mer om att slippa allt för högerliberala språkrör. Mp vill sitta i regering och kommer därför att gå med i ett eventuellt oppositionssamarbete, tror jag.

Mer intressant är socialdemokraternas val av ny partiledare. I och med att socialdemokraterna vill framstå som det parti som ska vara statsbärande skräddarsyr man sin organisation och ledning efter partiledaren och framställer hen som en självklar statsminister. Det betyder också att om partiledaren vill ingå i ett rödgrönt samarbete vill även partiet det. Tycka vad man vill om det systemet, så betyder det att vi inom den rödgröna vänstern i största grad har ett intresse av att det blir ”rätt” partiledare som väljs i extrakongressen. En ledare som vill ha ett rödgrönt samarbete, som är lagom vänster, kan framstå som en statsminister och dessutom är progressiv i sina tankebanor. Frågan är: Finns det en sådan? Nja.

* Sven-Erik Österberg är väl den som oftast nämns och den som ligger bäst till. Visst är han stabil och lagom vänster, men alldeles för traditionell, grå och tråkig. Han skulle kunna funka och skulle kunna ta hem en valseger, men som oppositionspolitiker är han osäker och kan lika gärna misslyckas.

* Per Nuder är ett kort som lika ofta lyfts fram som räknas bort. Han är förknippad med Persson och kan sina saker, men Perssonassociationerna kan vara en nackdel. Är de inte det och om han lyckas bli lite fräschare politiskt och personligt kan han mycket väl lyckas.

* Veronica Palm har förvisso misslyckats till stora delar i Stockholm, men är rätt omtyckt som person och en lysande ideolog. Lyckas hon bli av med sina Sahlinassociationer så kommer hon nog lyckas vända vinden för sossarna. Frågan är dock hur bra hon kan lyckas som statsminister med tanke på resultatet i Stockholm.

* Mikael Damberg ska vi inte ens tala om. Dålig politiker och lika höger som Reinfeldt. Han är körd.

Ergo: Ingen klockren, men många intressanta kandidater som KAN lyckas. Rätt ledare för sossarna, ledarbyte hos vänstern och ett bra andra språkrör för mp (Fridolin är klar) så kan det här kan bli bra. Riktigt bra.